Synen på forskarutbildningens mål och mening har betydelse för hur arbets-villkoren formas för doktoranderna. Det är en avsevärd skillnad om forskar-utbildningen betraktas som en socialisationsprocess eller som en klart definierad från 1998 bygger på resultatstyrning. Dessa olika förhållningssätt skapar olika premisser för hur utbildningen bäst organiseras.
65 A Jörnesten, Forskningens nytta: Om ambivalens i forskningspolitik och vardag, Diss, Uppsala Universitet, Uppsala, 2008.
66 A Göransson, ‘Innovation och institution: Om receptionen av kvinnohistoria och kön som analytisk kategori’, i B Sawyer & A Göransson, Manliga strukturer och kvinnliga strategier: En bok till Gunhild Kyle, Historiska institutionen, Göteborgs Universitet, Göteborg, 1987, s. 47, uttrycker det som att doxan kan ses som de generella gemensamma utgångspunkterna inom/del/fältet där jag väljer att se CUDOS och PACE som dessa normer.
67 CP Snow, The two cultures, Cambridge University Press, Cambridge, 1993; Alvesson; E Bendix Petersen, ‘Negotiating academicity: Post graduate research supervision as category boundary work’, Studies in Higher
uppgift med ett givet mål; en författad avhandling. Uppfattas avhandlingen som det primära målet kan utbildningen utformas så att slutmålet nås på effektivaste vis och mindre tid ägnas åt socialisationsprocessen. Betraktas forskar-utbildningen istället som en lärandeprocess och att den är ett mål i sig, omfattas utbildningen av mer än handledning mot slutprodukten.68 Tidigare forskning och politiska reformer vittnar om en dubbelhet i hur forskarutbildningens mål och mening formulerats där både avhandling och process poängteras.
Forskarutbildningen går att förstå som sprungen ur två olika modeller; den tyska och den amerikanska.69 Den tyska modellen bygger på en lärlingsidé där personlig mognad och utveckling ska leda fram till en avhandling med ett originellt bidrag till kunskapsutvecklingen inom det egna ämnet. Här betonas vikten av bildning. Det är lärandeprocessen som är i fokus. I den amerikanska modellen betraktas forskarutbildningen främst som en yrkesutbildning och avhandlingsarbetet utgör en kvalificerad övningsuppgift. Målet för utbildningen blir här något förenklat själva slutprodukten, avhandlingen, och mindre fokus riktas mot processen som sådan. Humaniora och samhällsvetenskap har ofta associerats med den tyska traditionen medan naturvetenskap och medicin kopplats samman med den amerikanska. Tidigare forskning har också visat att modellerna varit olika vanliga beroende på ämnesområde. Hårdare discipliner (naturvetenskap) med en mer linjär forskarsocialisation har ideal hämtade från ett positivistiskt förhållningssätt medan studenter i mjukare ämnen (humaniora) har ideal kopplade till ett hermeneutiskt perspektiv vilket tenderar att ta mer tid i anspråk där studenterna navigerar mellan olika områden och fokus fram till examen. 70 Generellt sett har den svenska forskningspolitiken alltmer kommit att eftersträva den amerikanska modellen med en ökad betoning på utbildning och mindre på bildning. Avhandlingen blir då mindre som ett livsverk och mer som
68 M Appel & Å Bergenheim, Reflekterande forskarhandledning: Om samarbetet mellan handledare och doktorand, Studentlitteratur, Lund, 2005, s. 25.
69 Ibid., s 34 f.; L Bennich-Björkman, Organising innovative research: The inner life of university departments, IAU Press/Pergamon, Oxford, 1997, s. 10 ff.
70 BR Clark, On higher education: Selected writings, 1956-2006, John Hopkins University Press, Baltimore, 1989/2008, s. 340 f.
en ett körkort.71 Denna strävan skulle kunna tolkas som en glidning från Mode 1 mot Mode 2 och en ökad samhällstillvändhet.
Synen på forskning och vilka kompetenser som bör inhämtas för att bli forskare får också konsekvenser för synen på hur utbildningen bäst organiseras. Steinar Kvale72 definierar tre typer av organisering av forskarutbildning: den ensamma sökaren, forskarskolan och lärlingen. Den ensamma sökaren arbetar självständigt i individuella projekt med periodiska handledningar från en mentor. I forskarskolan handlar det om att lära sig genom formella kursplaner med undervisning i obligatoriska kurser och med doktorandens eget projekt handlett av en mentor. Forskarskolan har mer och mer kommit att eftersträvas från politiskt håll som ett led i att effektivisera forskarutbildningen och förnya dess form.73 Lärlingarna antas vara noviser som genom att arbeta sida vid sida med etablerade forskare, i projekt ledda av experter på området, erövrar nödvändiga färdigheter och kunskaper.
Kvale menar att sätten att organisera forskarutbildning på bygger på två olika förståelser av vad forskning är.74 Han kopplar synen till en byråkratisk eller pragmatisk förståelse av forskningsprocessen. Att undervisa i forskning genom forskarskolor ligger i detta resonemang i linje med en formell byråkratisk upp-fattning av utbildningen. Det innebär ett antagande om att det finns en viss kunskap som måste inhämtas för att bemästra yrket och att detta lämpligast görs genom ett givet antal forskarutbildningskurser. Forskningsprocessen uppfattas här som grundad i formella och explicita standardregler vilka bäst lärs ut via undervisning och läroböcker. Att lära sig forska genom lärlingskap ligger istället närmare ett mer pragmatiskt förhållningssätt där vetenskapen betraktas som ett hantverk. Forskningen ses här som en verksamhet i ”samband”. Det innebär att forskningsprocessen inte bara följer analytiska och medvetna regler vilka går att överföra i en lärosal. Forskningsprocessen antas också innefatta situerad och intuitiv kunskap som kräver deltagande i den sociala praktiken. Den ensamma sökaren ligger också närmare ett pragmatiskt förhållningssätt än ett byråkratiskt,
71 Appel & Bergenheim, s. 35.
72 S Kvale, ‘Research apprenticeship’, Nordisk Pedagogik¸ vol. 17, nr. 3, 1997, ss. 186-194.
73 Högskoleverket, Forskarskolor i Sverige: En sammanställning, Högskoleverket, Stockholm, 2001, s. 3.
men här går doktoranden inte bredvid mästaren utan antas bemästra nödvändiga kunskaper självständigt och genom verbal handledning. Det byråkratiska förhåll-ningssättet är dock det förhållningssätt som tycks ha fått mest genomslag i de politiska styrdokumenten och införandet av individuella studieplaner och ordnade studiegångar med reglerade arbetsvillkor kan ses som exempel på detta. De olika modellerna eller synsätten på forskarutbildningens mål och syfte kan förstås som sprungna ur olika traditioner kopplade till disciplinernas skiftande karaktär. Forskningens själva förutsättningar skiljer sig åt mellan ämnesområden och humaniora och naturvetenskap ses ofta som varandras raka motsatser.75 I sina extremer betonar modellerna å ena sidan personlighetsutveckling, å andra sidan dess funktion av yrkesutbildning. Detta får rimligen konsekvenser för ut-bildningens utformning och förväntningarna som därmed ställs på doktoranden. Om utbildningen främst ses som personlighetsutveckling finns det risk för att doktorandtiden antar formen av mystisk traditionsförmedling där doktorandens inneboende fallenhet gradvis skall förlösas och leda fram till en vetenskapligt framstående avhandling med ett unikt kunskapsbidrag.76 Därmed blir det också tveksamt om det alls är möjligt att utbildas till forskare eftersom det främst upp-fattas som en inneboende egenskap. När forskningen istället ses som en yrkesutbildning anses vetenskapen bestå av en samling tekniker och metoder som kan anskaffas genom övning. Forskningskompetens ses som en förmåga som kan och ska förvärvas genom en formaliserad utbildning av handledare och kolleger.77 Detta får också konsekvenser för synen på själva avhandlingen som i dessa två modeller blir varandras motsatser, ibland benämnda som livsverk respektive körkort. Den senare är den som har premierats i de politiska direktiven. I forskarutbildningsreformen 1998 utmålas naturvetenskapens sätt att organisera forskarutbildningen på som det goda exemplet, medan humaniora och samhällsvetenskap ses som dess motsats. Statsmaktens lösning på vad man uppfattar som ineffektivitet i utbildningen blir att formalisera utbildningen i linje
75 Enligt Janken Myrdal är detta en mycket förenklad förståelse av den skiftande karaktär som finns inom ett och samma ämnesområde. Det finns ämnen inom naturvetenskap som bär många likheter med ämnen inom humaniora och tvärtom. Myrdal.
76 Jmf med T Sandstedt & M Stigmar, Om kriterier för avhandlingar: Form, struktur, innehåll och socialisation, Liber, Stockholm, 2007.
med den naturvetenskapliga traditionen. Här tas dock ingen eller ringa hänsyn till vetenskapens olika förutsättningar kopplade till ämnenas skilda karaktär.