Carl är den enda av humanisterna som disputerat när jag intervjuar honom. Han har inte varit bosatt i Göteborg under sina studier utan har bedrivit merparten av arbetet på sin hemort. Hans närmaste kollegor har utgjorts av andra doktorander som också suttit på samma bibliotek men som varit antagna vid ett annat lärosäte. Carl har inte bara deltagit vid institutionens seminarier utan också på hemortens institution. På detta sätt har Carl varit delaktig i två olika miljöer inom samma ämnesområde. De båda institutionerna har haft olika syn på avhandling-en och dess kvalitet. Vid institutionavhandling-en där han var antagavhandling-en lades stor vikt vid teoretiska resonemang och teoretisk förankring medan den andra institution, där han bara deltagit vid seminarierna, haft en annan inriktning som är mer empirinära. Carl har lagt fram texter vid båda seminarierna och då fått olika respons med hänvisning till just den teoretiska förankringens vara eller icke vara. Själv menar han att han inte är så ”teoretisk på det viset” utan mer källnära och
på så sätt ligger närmare den andra institutionen och dess värderingar. Han menar att han inte behövt försvara det valet men att det ändå fått betydelse.
Carl: Det har funnits en ganska stor tolerans, men man ser ju vilka som höjs till skyarna, det har ju inte varit jag.
Detta exempel visar dels på hur kärnvärden inom en och samma disciplin kan skilja sig åt mellan lärosäten, där den ena institutionen betonar teori medan den andra betonar empiri och dels vikten av att sluta upp mot institutionens doxa för att lyftas fram och betraktas som ett framtidslöfte.291 Carl har, genom att han inte varit bosatt i Göteborg, inte varit en del av det dagliga institutionslivet. Han menar att det både varit på gott och ont.
Carl: Det har varit både för och nackdelar. Jag är klar, det är ingen annan som blev antagen samtidigt som mig som är klar, så det var säkert, det har säkert gjort sitt till. Jag har inte kunnat hänga vid kaffet och fikarummet så mycket. Å andra sidan har jag ju inte kunnat hänga i fikarummet så mycket och det är ju inte positivt heller.
Carl har inte behövt eller inte kunnat internalisera doxan på samma sätt som till exempel David och Sara som hela tiden befunnit sig i miljön. För Carl har forskarutbildningens främsta uppgift varit avhandlingen. Hans vetenskapliga habituering har skett vid den miljö där han läst sin grundutbildning och där han också kom att delta vid seminarieverksamheten. Eftersom han inte internaliserat humanioras doxa så som den artikuleras vid Göteborgs universitet, är han heller inte den som lyfts fram som ett framtida löfte. Han har genom sin avhandling visat att han kan forska men han uppfattas inte som skolad i doxan. När han vid seminariet vid hemorten fick motstridiga kommentarer på sitt avhandlingsmanus mot vad han fått vid institutionen där han var antagen valde han att följa anvisningarna från hemorten. Hans handledare tyckte inte att det var nödvändiga ändringar, men Carl ansåg dem viktiga och gjorde dem ändå. Hans vetenskapliga syn är således mer präglad av den doxa där han läst sin grundutbildning. Efter det att jag intervjuat honom kom han också att få en anställning vid hemortens institution.
Att humanisterna framhäver individuella insatser och pekar på att allt är möjligt utesluter således inte en rad informella regler. Här finns påbud om teoretisk för-ankring, vissa sätt att uttrycka sig och agera på som framhålls som mer legitima än andra. Dessa sociala och kulturella koder är sällan uttalade utan döljs bakom den individuella insatsen och går att förstå som ett uttryck för en karismatisk ideologi.292
Bourdieu använde begreppet karismatisk för att beskriva den outtalade pedagogiska ideologin vid franska universitet. En pedagogik som utgick ifrån tron på individuell begåvning. Karakteristiskt för det karismatiska lärandet var dess hyllande av frihet och dess avsaknad av strukturerade och formaliserade metoder. Kriterier och krav var outtalade och bedömning av studenterna skedde på basis av personliga bedömningar. Studenten förväntades vara införstådd med och bemästra nödvändiga färdigheter eftersom undervisningen inte förmedlade dessa. Grunden i pedagogiken var den ömsesidiga tilltron till lärare och studentens medfödda fallenhet för studierna. Bourdieu menade att det i själva verket rörde sig om en förvärvad skolning som de erhållit genom sin sociala hemvist och inte genom medfödd talang. Det som läraren såg som indikatorer för begåvning så som självständighet, skicklighet och säkerhet handlade egent-ligen enligt Bourdieu om förvärvad social kompetens, en form av kulturellt kapital. Det vill säga en kompetens man vanligen förvärvar via hemmiljön bestående av en säkerhet i språk, uppträdande och smak, sådana tillgångar som gör att man med lätthet kan navigera på fältet. Denna kompetens uppfattades dock som naturlig och inte förvärvad och på så vis som individuellt betingad. Det karismatiska lärandet beskriver således en pedagogik vars främsta syfte är att understödja studentens egen utveckling till lärarens jämlike utan att tydligt och uttalat förmedla sociala färdigheter, yrkeskunnande eller normer (även om detta naturligtvis sker i praktiken). Exemplet Carl visar dock att det inte bara rör sig som nedärvt kulturellt kapital utan att det också handlar om den vetenskapliga skolning studenten får som grundstudent vilken formar den vetenskapliga grund-synen. Genom att Carl inte vistas i forskningsmiljön behöver/kan han inte skolas i den doxa som finns där han är antagen eftersom habitueringen kräver både tid och fysisk närvaro.
Gun är äldst av de intervjuade doktoranderna inom humaniora. Hon har en yrkesutbildning i botten och började sin forskarutbildning efter flera år som yrkesverksam. Gun har likt Carl inte befunnit sig speciellt mycket vid institutionen under sin forskarutbildning. Hon har tagit del av kurser och en del av seminarieverksamheten men har hela tiden fortsatt som yrkesverksam para-llellt med studierna. Hon antogs 1998 precis innan reformen trädde i kraft och hade inte full finansiering vid antagningstillfället. Hon var lovad medel från arbetsgivaren, men på grund av omorganiseringar fick hon inte de medel som utlovades. Gun kom då att söka andra utvecklingsprojekt kopplade till hennes yrke och fick genom projekten arbeta med frågeställningar relaterade till forsk-ningsprojektet även om det inte kom att bidra till hennes avhandlingsarbete. ”Det breddade mig men ledde mig inte närmare disputation” berättar hon. Genom projekten kom hon i kontakt med ett brett nätverk av forskare och praktiker både nationellt och internationellt. Hon skriver sin avhandling på engelska i hopp om att fler skall kunna ta del av forskningsresultaten. Guns forskningsfråga springer ur hennes yrkespraktik och yrkeserfarenhet och hon drivs av att förbättra dess praktik. Hon kommer från ett arbetarhem men både hon och hennes syster har yrkesinriktade högskolestudier bakom sig. Gun försökte hitta en miljö som skulle passa de frågor hon var intresserad av. Efter-som hon själv har en yrkesutbildning var det inte självklart var eller exakt inom vilket ämnesområde som hon skulle söka forskarutbildning. Vid det lärosätet där hon läst sin grundutbildning menade de att hon behövde komplettera med enstaka kurser för att bli behörig. Vid samma ämne vid Göteborgs universitet ansågs hennes yrkesutbildning tillsammans med de utvecklingsarbeten och rapporter hon skrivit motsvara den kompetens som krävdes för att påbörja studierna. Från början hade Gun siktet inställt på att efter forskarutbildningen gå tillbaka till att vara 100 procent yrkesverksam och att forska i tjänsten men menar att den ambitionen har kommit att förändras.
Gun: Nu känner jag kanske mer att jag vill ägna mig mer åt det som jag verkligen har jobbat med, men inte på vilka villkor som helst alltså. Inte på bekostnad av att inte ha en vettig arbetsmiljö, vettiga arbetskollegor som man kan prata med, ett sammanhang som man trivs med. Jag menar, hade jag inte haft det andra lärosätet i bakfickan vet jag inte om jag känt likadant. För att så som de har idag där uppe det ställer jag liksom inte upp på. Där vill jag inte jobba, det är det inte värt.
hon bedrivit sina studier inte är aktuell för fortsatt arbete efter disputation. Guns handledare har varit del av en stor konflikt vid institutionen som också kommit att drabba Gun och hennes möjligheter. Hon har varit nöjd med kurserna och med sina handledare men besviken på hur arbetsplatskonflikten gjort institut-ionsmiljön mindre lockande. Hon har istället utvecklat sina kontakter mot det lärosäte där hon inte blev antagen men där hon bedrivit sin yrkesutbildning. Genom utvecklingsprojekten och en ny forskningsansökan möts hon med glada tillrop och har på så vis valt bort Göteborg.
Gun: Eftersom jag är på den utstötta sidan om man skall säga det så, i egenskap av att vara handledd av en person som tillhör den sidan så kände jag mig liksom inte välkommen på institutionen.
Gun har inte skolats in i den doxa som företräds vid institutionen i stort. Den vetenskapssyn och sättet att arbeta som hennes handledare har stått för accepteras inte längre vid institutionen vilket gjort att hon inte längre känner sig som en del i miljön. Hon har heller inte dagligen varit vid verksamheten och har på det sättet inte skolats i den rådande doxan. Gun har istället stått yrkes-praktiken nära och försökt hitta samarbetspartners som sluter an till hennes sätt att arbeta och till det egna praktiknära forskningsfältet. Handledarna har funnits där som goda läsare men hon har inte kommit in institutionsmiljön som till exempel Sara, Johan och David har.
Gun: /…/ om jag tänker så här, humanistiska fakulteten i Göteborg är ingen intressant framtida arbetsplats dels för att de har skitdålig ekonomi och på grund av alla de här striderna. Jag ställer högre krav på min arbetsplats än så, det gör jag. Däremot så är min handledare en tänkbar samarbetspartner i framtiden. Det skulle jag gärna vilja. Sedan har jag ju vänt mig mot det andra lärosätet istället då, för där har jag det väldigt trevligt när jag är där. En väldigt trevlig arbetsplats /…/ så jag har sökt pengar.
Gun har likt Carl inte habituerats på fältet och har heller inte i första hand drivits till institutionslivet. Hon har istället slitits mellan akademi och yrkespraktik. Hennes primära mål är ett kunskapsbidrag till yrkesfältet vilket hon hoppas kunna fortsätta med i en akademisk miljö också efter disputation. Det är dock
inte akademin i sig som lockar utan önskan om att fortsätta bidra med kunskap till professionen. Det är det som utgör själva drivkraften.293
För Carl innebar den uteblivna habitueringen en snabbare väg till disputation. För Gun har den uteblivna habitueringen inte bidragit till en kortare utbildnings-tid. Eftersom hon inte varit fullt finansierad och hela tiden varit yrkesverksam har den vetenskapliga världen inte varit primär. Hon har drivits av värden utanför det vetenskapliga fältet kopplat till yrkespraktiken och på så sätt inte velat skolas i ämnets doxa.