Samtliga intervjuade doktorander inom utbildningsvetenskap har en yrkes-utbildning i grunden och har blivit uppmuntrade att söka forskaryrkes-utbildningen av någon verksam inom fakulteten. Doktoranderna har formulerat sina forskningsfrågor själva men har inte alltid samlat in empirin på egen hand. Huruvida avhandlingsprojektet är direkt kopplat till ett eget intresseområde varierar. Det hänger samman med om det varit möjligt att finansiera projekt i direkt anslutning till tidigare uppsatser eller om det funnits närliggande projekt som har kunnat finansiera doktoranderna istället. Det är för de intervjuade doktoranderna inte primärt intresse för en specifik fråga som styrt valet att doktorera utan en önskan om att få möjligheten att läsa en forskarutbildning. Den utbildningsvetenskapliga forskarkompetensen så som den beskrivs av de intervjuade kopplas främst till förmågan att författa text. Det är texten som står i fokus och i förlängningen den publicerade artikeln. Doktoranderna antas inte vara några skribenter från början utan förväntas lära sig skrivandets konst under utbildningens gång.
Sanna: Det är ofta så att de två första artiklarna så skriver man tillsammans med sin handledare och då menar jag skriver tillsammans, så de är lika mycket författare. Och de två sista får man liksom själv ta över /…/ när jag jobbade med kappan så var de aldrig inne och skrev i min text, alla kommentarer låg utanför /…/. Som doktorand så känner man också att jag håller på att ta över detta, nu är det mitt, nu börjar det här bli något som jag själv behärskar, någonting jag kan.
Som citatet ovan illustrerar beskriver doktoranderna forskarutbildningen som en process där de till en början ofta skrivit tätt tillsammans med sina handledare för att sedan släppas mer fria i sitt skrivande. De betraktas i det närmaste som oskrivna blad som genom nära kollaboration med handledaren skall fyllas med kunskapsstoff och forskarkompetens. Det är inte bara skrivprocessen som beskrivs som kollektiv också bearbetning av material och analys sägs vara ett arbete som ofta sker tillsammans med andra i aktuell forskningsgrupp eller miljö. Trots det nära samarbetet beskrivs avhandlingsprojekten som individuella eftersom doktoranderna formulerar sina frågor själva och står för författandet av
avhandlingens kappa.330 Samarbetet uppfattas som ett sätt att lära sig forska och förmedla resultat samt ett sätt att säkerställa kvalitet och kompetens. Forskar-utbildningen betraktas sålunda som en utbildning där handledaren genom sin erfarenhet och kompetens ska lära doktoranden vetenskapliga färdigheter och vetenskapligt handlag.
De intervjuade doktoranderna menar att det övergripande målet för utbildningen är att lära sig ställa och besvara vetenskapliga frågor i artikelformat. Dokto-randerna förväntas inte med nödvändighet bemästra både sitt ämnesområde och teoretiska perspektiv då handledaren antas kunna bistå med nödvändig kunskap. Det är först vid disputation som doktoranderna antas behärska det studerade området och teoretiskt perspektiv. Avhandlingen uppfattas på detta sätt som ett examensbevis på att de kan utföra vetenskapligt arbete och har tillägnat sig kunskap inom ett specifikt område.
Doktorander inom utbildningsvetenskap är de doktorander vid Göteborgs universitet som har flest obligatoriska forskarutbildningskurser och störst antal poäng att läsa. Forskarutbildningskurserna betraktas som viktig kompetens-utveckling på vägen till att bli forskare. Flera av de intervjuade har också läst forskarutbildningskurser redan innan de var formellt antagna utifrån argument kopplade till att kurserna tillhandahöll viktiga kunskaper för att kunna utföra givet arbete.
Helena: Vad kul att jag får lov att läsa en kurs och förkovra mig. Det var så jag såg det. Jag fick lov att läsa kurser och förkovra mig gratis när jag skulle hålla på med något annat, men de lämnade det utrymmet och uppmuntrade att /…/ läsa kurser.
Samtidigt menar de intervjuade doktoranderna att kursernas kvalitet varierar stort och är direkt avhängigt vilken senior som agerar kursansvarig. Det främsta syftet med kurserna upplevs dock vara att ge doktoranderna ”ett sätt att prata på, ett gemensamt språk”.331 Detta gemensamma språk anses viktigt för att formas
330 En kappa är en inledande text som integrerar olika delar i en sammanläggningsavhandling.
till forskare och för att kunna kommunicera och kommentera varandras texter, inte minst vid seminariet.
Seminariet uppfattas som central arena i fostran till att bli forskare då det uppfattas som forskningens och forskargruppens nav. Det är vid seminariet som doktorander och seniora lägger fram texter och får kritik. Det är seminarie-verksamheten som är knuten till specifika forskningsfält eller inriktningar som främst lyfts fram av de intervjuade.332 Beroende på vilken forskargrupp dokto-randen tillhör kommer de skolas i den specifika gruppens syn på forskning, forskarutbildning och god vetenskap. Synen skiljer sig något åt beroende på grupp och forskningsfält. Här blir polariseringen tydlig mellan traditionen att skriva monografi och genom den återföra den vetenskapliga kunskapen till praktikerna, och att skriva sammanläggningsavhandling som betonar vikten av att publicera sig i internationella vetenskapliga tidskrifter. Gemensamt är dock att seminariet uppfattas både som en läroarena och som en arena för positionering. Doktoranderna menar att de genom att få och ge kritik vid seminariet lär sig hur forskarrollen skall gestaltas. Hur väl de sedan spelar rollen avgör deras egen position i gruppen och på fältet. De intervjuade doktoranderna poängterar att för den som är ny kan det vara svårt att förstå det intrikata spel som seminariet utgör.
Annika: Alltså det är jättemånga dimensioner, så det tar ett tag innan man kan se. /…/ det är jättelätt att nå doktorander för att kritisera andra ovanför, så det får man ju vara medveten om helt enkelt, alltså att lyssna på kritik på olika sätt. De intervjuade doktoranderna menar att det inte är ovanligt att de själva används som redskap för att kritisera seniora forskare eller handledare. Att som dokto-rand uppfatta skillnaden i kritik är till en början svårt men bedöms av de intervjuade som viktig kunskap då seminariet genom sina kommentarer position-erar den som lagt fram texten och samtidigt förmedlar fältets doxa och vad god vetenskap är.
332 Doktoranderna inom utbildningsvetenskap talar inte om allmänna seminarier utan seminarier knutna till specifika grupper uppdelade efter teoretiskt perspektiv och/eller studieobjekt. Vid dessa seminarier finns både juniora och seniora forskare. Det finns också speciella doktoranddagar med seminarier tänkta specifikt för doktoranderna där de kan lägga fram sina avhandlingsskisser etc. men dessa lyfts inte fram i intervjuerna.
Sanna: Alltså man har ju sett väldigt många gånger när folk har försökt kommentera någonting och så har det inte setts som relevant eller setts på som smart eller sådär, hur man bara trycker ner sådana. Det är så hemskt tycket jag och samtidigt så sitter man där och säger ingenting.
De som inte iscensätter forskarrollen på önskvärt sätt blir inte explicit tillrättavisade under seminariet. Det är istället genom subtila markörer, genom kommentarer eller kroppsspråk som tillrättavisandet sker det vill säga genom utövandet av olika former av symboliskt våld.333 Citatet ovan illustrerar hur positioneringen kan gå till men också hur doktoranderna själva reproducerar ordningen eftersom de inte bjuder spelet motstånd. Positioneringen sker således devis genom de inspel och kommentarer som fälls under forskargruppernas seminarier men det manifesterar sig också genom vem eller vilka som väljer att delta. Avgörande för graden av uppslutning vid seminariet tycks vara vilken position den har som lägger fram en text och hur viktig personen anses vara i ett givet sammanhang. Är det en betydelsefull senior eller någon av seniorens doktorander anses det vara en investering att delta vid seminariet. Är det en doktorand eller senior som inte åtnjuter samma status som lägger fram en text menar de intervjuade att insatsen inte antas ge önskad avkastning och man väljer istället att inte medverka. Genom uppslutningen vid seminariet synliggörs således textförfattarens position på fältet.
Empirin ger inte bara exempel på subtila markörer. Också explicit tillrättavisande förekommer men då öga mot öga och inte i plenum.
Sanna: i början så var det helt okej att vara väldigt tyst, men vid något, jag vet inte om det var vid mitt tredje seminarium eller någonting. Efter seminariet så kom min handledare in till mig och sa, ja nu förväntar jag mig faktiskt att du börjar bidra med någonting. Jag bara, va? För nu tycker jag att du varit tyst länge nog, okej?!
Sanna är inte ensam i att ha fått förväntningar på hur hon bör agera uttryckta i klartext. Empirin indikerar fler exempel på när doktorander fått påtalat att de
333 Bourdieu, 1999, s. 11, och Bourdieu, 2000, s. 168 ff. Gerholm beskriver också hur doktorander skolas i hur de skall agera genom att till exempel ge menande blickar eller ge sedelärande historier som syftar till att visa vilket agerande som är det rätta. Detta går också att förstå som utövandet av symboliskt våld även om Gerholm inte använder den terminologin. Gerholm, 1997, s. 62 f.
inte iscensatt forskarrollen på rätt sätt. Annika blev till exempel tillrättavisad under en internationell konferens. Hon var ganska ny som doktorand och hade inte riktigt förstått att hon förväntades presentera och hade inte förberett sig tillräckligt. Efter anförandet kom några av de seniora forskarna fram och tillrättavisande Annikas sätt att presentera sitt arbete. De menade att hon behövde vara tydligare och ta mer plats för att spela forskarrollen på trovärdigt sätt.334 Annika upplevde tillrättavisandet som positivt, ”/…/ det är jättebra att få sådana. Ja men man lär sig ta sin roll”.Således är det inte bara den lokala miljön som lyfts fram som läroarena också forskningskonferenserna ses som viktiga arenor i skolningen i att bli forskare. Att presentera sitt arbete inför andra på fältet verksamma i en internationell kontext visar vad fältet kan erbjuda som disputerad. Att kunna agera på det internationella fältet lyfts också fram som viktiga kunskaper om doktoranderna önskar fortsätta sin vetenskapliga gärning också efter disputation.
Utsagorna från utbildningsvetarna vittnar således om flera läroarenor för hur de skall agera som forskare. Genom de gensvar de upplever vid seminarier, konferenser och vid forskarutbildningskurserna lär de sig hur de bör agera i enlighet med de förväntningar som finns förknippade med forskarrollen. Ibland sker tillrättavisandet genom subtila markörer som är svåra att uppfatta och andra gånger sker det explicit. De intervjuade doktoranderna menar samfällt att det explicita är lättare att hantera eftersom det också innefattar instruktioner kring vad de kan förändra för att leva upp till rollen även om det i stunden kan innebära känslor av tillkortakommanden och skam.