För doktoranderna framstår i första hand handledaren som deras arbetsgivare. Det är det externt finansierade forskningsprojektet som tillhandahåller data-genereringens fysiska förutsättningar och möjliggör doktorandernas arbete. Handledaren är också ofta projektledare och uppfattas på detta sätt indirekt vara den som betalar doktorandens lön. Handledaren besitter också för doktoranden nödvändig expertkunskap inom det aktuella området och blir därför mycket central.
Samtliga intervjuade naturvetare menar att handledaren är viktig för att avhandlingsprojektet skall lyckas. Det är centralt att handledaren säkerställer att doktoranden inte bara får riskprojekt utan att de också får några ”säkra” projekt som möjliggör publiceringsbara resultat. I forskargruppen fungerar doktoranden som en lärling som genom att arbeta tillsammans med redan yrkesutbildade förväntas förvärva önskad yrkeskompetens. Under laborationer överförs kun-skapen muntligt från post doc och andra doktorander. Men det sker också skriftligen genom tillgängliga manualer vilka ger praktiska tips och råd i arbetet. Handledaren, företrädesvis en professor befinner sig sällan på labb utan det är i handledningssituationen och skrivprocessen som doktoranden danas av sin professor. Relationen mellan handledare och doktorand är dock präglad av starkt ömsesidigt beroende. Doktoranden är beroende av handledarens kompetens och resurser medan handledaren är i behov av doktorandens praktiska arbete.
Christian: Min handledare, hans framtid som forskare är ju egentligen avhängigt av om den här artikeln publiceras, så vad jag gör är att jag producerar ju faktiskt någonting som skall ge avkastning, för mig i form av en avhandling och för min handledare i form av ökade anslag och förhoppningsvis då i den bästa av världar då för forskningen, ökad kunskap bla bla och så vidare.
Beroendeförhållandet till handledaren är starkt då själva forskningsuppgiften är knuten till handledarens framtid, vilket citatet ovan indikerar. Det naturvetenskapliga arbetet präglas av konkurrens om begränsade forsknings-anslag men också om att vara först med banbrytande forskningsresultat internationellt. Doktorandernas arbetsinsatser blir således viktiga för både hand-ledarnas och andra i forskningsgruppens möjligheter att både publicera sig och söka nya forskningsmedel. Det arbete doktoranden genomför kan utgöra grunden för vidare möjlighet till fortsatt finansiering. Utan resultat från doktoranden blir det svårt för den seniora forskaren att söka nya medel och att hålla uppe sin egen publicering. Samtidigt som doktoranden blir ett kapital för handledaren kan handledaren fungera som ett kapital för doktoranden, så länge som denne bidrar med sitt kunnande och sina vetenskapliga kontakter. Det sociala kapital handledaren tillhandahåller är viktigt för att till exempel kunna söka post doc där handledarens rekommendationsbrev är avgörande. Beroendet är således ofta dubbelt mellan handledare och doktorand, även om relationen inte är jämbördig. Handledaren behöver doktoranden som arbetskraft och doktoranden är beroende av handledarens kompetens och sociala kapital i ackumulerandet av eget vetenskapligt kapital.
Eftersom doktoranderna oftast är finansierade av ”sin” egen professor/hand-ledare och dennes projekt, är de också starkt knutna till dem som personer.310
Detta beroende gör det svårt för doktoranderna att eventuellt byta handledare eftersom det kan innebära att de måste byta forskningsfråga, då finansieringen är knuten till ett visst projekt, specifik apparatur och ytterst handledaren. Katarina utvecklar:
Katarina: Mitt projekt är ju finansierat via EU och de har ju gett pengar till den här professorn så det är ju han som har anställt mig. Det är ju meningen att jag skall göra hans grej. Skulle jag byta så skulle ju de där pengarna behöva användas till någon annan doktorand och då tror jag inte att jag får flytta med mig pengarna.
310 Doktoranderna uppfattar sina handledare som sina närmsta chefer. Prefekten som står för det egentliga arbetsgivaransvaret uppfattas inte ha någon egentlig makt i organisationen och tillskrivs därför ringa betydelse för doktoranderna. Det vetenskapliga kapitalet upplevs således ha större betydelse för doktoranderna än det akademiska. Jmf Peixoto & Wyndhamn, 2012.
Katarinas citat illustrerar det ekonomiska kapitalets uttalade betydelse på det naturvetenskapliga fältet och hur doktorandernas arbete är en integrerad del av handledarens möjliga positionstagande på detsamma. I Katarinas forskargrupp har de doktorander som inte varit nöjda med sin handledning valt att inte fullfölja utbildningen istället för att byta handledare. De har enligt Katarina upplevt det som meningslöst eftersom de ändå skulle ingått i samma forskar-grupp som tidigare. Forskningsprocessen och resultaten är knutet till den som finansierar projektet vilket gör att doktoranden, om den fortsätter med samma projekt men med en ny handledare, ändå är bunden till den gamla om de inte också byter projekt. Enligt doktoranderna är en återkommande lösning på dålig handledning att låta handledaren vara kvar men se till så att den biträdande handledaren tar större plats. Istället för att officiellt byta handledare använder således doktoranderna andra strategier som minskar personens inflytande utan att skada relationen och det sociala kapitalet, förutsatt att doktoranden inte väljer exit som en lösning som i exemplet ovan.
Doktoranderna menar också att bristande handledning kan ses som något positivt förutsatt att de lyckas färdigställa sina projekt.
Katarina: Att jag inte har fått någon handledning, det kanske är en positiv grej sedan när man väl gjort det och klarat av det, att man har fixat det helt själv. Och man har lärt sig mycket, man har fått många utmaningar som man har växt med säkert och att det, att man kan förbanna det under tiden men att det är nyttigt.
Detta går att tolka som att doktoranderna ägnar sig åt en form av självdisciplinering som blir ett sätt att acceptera spelets regler. De ser ingen möjlighet att ifrågasätta eller utmana det sociala kapitalet handledarrelationen faktiskt innebär utan ser sig istället nödgade att se dess potential. Lyckas de färdigställa avhandlingen, trots bristande handledning, har de tillskansat sig både vetenskapligt kapital och skolats i doxan. De vet också att de kan manövrera självständigt på fältet. Bristande handledning omtolkas således till en potentiell individuell resurs förutsatt att de lyckas färdigställa avhandlingen. Ett misslyck-ande blir på samma sätt ett bevis på individuella svagheter istället för bevis på systematiskt bristande handledning.
För att förtydliga relationen mellan handledare och doktorand inrättades med forskarutbildningsreformen från 1998 individuella studieplaner. Det dokument
tänkta studiegång som handledaren och doktoranden gemensamt skriver under. Men eftersom relationen inte är jämbördig menar de intervjuade doktoranderna att den individuella studieplanen inte fyller tänkt funktion. De individuella studieplanerna och utvecklingssamtalen förstärker snarare naturvetarnas upp-levelser av ett begränsat handlingsutrymme i relation till sin handledare. Katarina utvecklar:
Katarina: Jag får skriva på att jag har utvecklingssamtal med min handledare två gånger om året och att jag blir handledd en timma i veckan, och så där som han har skrivit i själv mohahaha [hon skrattar]. /…/ Med just den här professorn så vet man ju att det inte är någon idé att ta strid riktigt, han kommer aldrig ge mer handledningstid vad man än gör.
Anna: Finns det någon risk med att kritisera?
Katarina: Nej, men det handlar väl litegrann om att hålla sig god med liksom. Man får ju välja sina strider. Och just det här, jag kan väl skriva på det, det spelar inte så stor roll om jag har utvecklingssamtal eller inte, det hade inte blivit något bra utvecklingssamtal ändå. Så just i det fallet hade det inte spelat så stor roll. Men man är absolut i beroendeställning och det är väldigt svårt att liksom påverka.
Utsagan ovan visar på hur ena sidan något som är tänkt att förtydliga rättigheter och skyldigheter mellan doktorand och handledare istället blir ett verkningslöst instrument. Beroenderelationen mellan doktorand och handledare omöjliggör för doktoranden att gå i polemik med sin handledare. Katarina uttrycker det som att det inte är någon idé att påtala missnöje eftersom det inte kommer leda till någon förändring. För Katarina blir det viktigt att hålla sig väl med handledaren eftersom denna villkorar tillvaron och en eventuell framtid på det vetenskapliga fältet. Goda rekommendationer från handledaren tycks avgörande för framtida post doc. Att gå i klinch med eller byta handledare upplevs försämra sådana chanser. Att komma i konflikt med handledaren innebär att sätta det egna vetenskapliga och sociala kapitalet på spel.