Samtliga doktorander har fått ett mail skickad till sig som informerat om studiens syfte. Några dagar efter det att de mottagit informationen har de tillfrågats på telefon om de kan tänka sig att ställa upp på en intervju. Intervjuerna har genom-förts på doktorandernas egna institutioner eller på dåvarande Institutionen för arbetsvetenskap.224 Två av intervjuerna har skett på annan ort. Samtliga inter-vjuer har skrivits ut ordagrant undantaget namn och annan information av känslig art som kan röja doktorandernas identitet.
Intervjuerna har varit semistrukturerade vilket innebär att jag använt mig av en intervjuguide med definierade teman vilka jag önskat att beröra under intervjuerna men inte nödvändigtvis i den ordning som guiden föreslagit. Det har varit viktigt med en lyhördhet i förhållande till vad de intervjuade valt att betona och uppehålla sig vid. Teman och frågor har därför kastats om, informanterna har fått bestämma ordning beroende på vilken väg deras historia tagit. Jag har anpassat formuleringarna till intervjupersonen och intervju-situationen. Intervjuerna har tidvis varit långa monologer där jag som intervjuare inte behövt ställa några egentliga frågor, utan snarare bett om förtydliganden av typen "hur menar du då?" eller "kan du utveckla det vidare?". Jag har också kontinuerligt summerat det som vi talat om under intervjuns gång för att försäkra mig om att jag uppfattat rätt; ”Jag förstår det du säger som…” Detta har gett mig som intervjuare möjlighet att testa mina tolkningar av deras utsagor
under intervjuns genomförande. Intervjuerna har täckt samtliga teman men i olika ordning beroende på vad den specifika doktoranden tyckt varit mest intressant i min inledande presentation av avhandlingsprojektet. Ibland har också den intervjuade börjat ställa frågor till mig av karaktären hur jag själv ser på forskarutbildningen och min roll som doktorand. I dessa fall har jag försökt att ge exempel på egna erfarenheter. Dessa exempel har sedan utgjort en grund för vidare diskussioner om våra erfarenheter har likheter eller ej. Användandet av exempel har också varit ett sätt för mig att försäkra mig om att jag uppfattat deras berättelse på ett adekvat sätt. Jag har också fört anteckningar under intervjuerna för att kunna återknyta till resonemang under intervjuns gång; ”Tidigare sa du, hur hänger det samman med det du säger nu?” I slutet av varje intervju har jag gått igenom mina teman för att samla ihop och summera så att jag säkert har fått svar på samtliga temaområden. Jag har också frågat om de tycker att jag missat att fråga något i relation till vad jag försöker fånga i min studie. Samtliga intervjuade uttryckte att samtalet varit mycket uttömmande och flera av dem sa att de önskat att de hade kunnat ha samma samtal med sin handledare.
Direkt efter varje genomförd intervju sammanfattade jag den i stora drag, vad var mest bärande i deras beskrivning av upplevelsen som doktorand, vad var mitt mest bestående intryck etcetera.225 Denna kunskap bar jag sedan med mig till nästa intervjutillfälle och försökte se om det gick att finna liknande resonemang också i nästa intervju. När jag gjort fler intervjuer försökte jag också notera var det var som skilde sig åt mellan dem för att hålla analysen öppen inför nya teman eller vinklingar. Jag har intervjuat doktorander inom en fakultet i taget för att kunna se det specifika för respektive ämnesområde. Det har också möjliggjort att föra teman vidare till nästa ämnesområde för att få förståelse för om fenomenet rört positionen doktorand eller om det varit kopplat till det specifika ämnet. På detta sätt har analysen påbörjats medan data samlades in.
Det finns flera avgörande faktorer för hur ett samtal löper mellan den som berättar och den som lyssnar och för vilken berättelse som skapas. En av de viktigare faktorerna är det interpersonella samspelet, det vill säga relationen
225 Min ambition var också att transkribera intervjun i sin helhet före nästa intervjutillfälle. Vid några tillfällen var detta inte möjligt då intervjuerna låg för nära varandra i tid.
mellan dem som talar. Mötet mellan den professionella lyssnaren och berättaren är ett möte med differentierade roller. Det handlar om avsikterna men också om förväntningarna på samtalet.226 Bekantskapen med det studerade fältet har gjort att intervjuerna har präglats av tillit. Snabbt har vi upptäckt att vi delar erfarenheter eftersom vi befunnit oss på samma position på fältet. En viktig faktor i mötet med de intervjuade har varit min egen position som doktorand. Det finns både för- och nackdelar i att som forskare intervjua individer som befinner sig i liknande situation. Det kan å ena sidan göra forskaren blind inför de normer som gör sig gällande på fältet, för att de själva är bärare av dem. Det kan också finnas en risk att samtalet inte lyckas gå från tyst medvetenhet till en diskursiv nivå, vilket är en förutsättning för att det skall vara möjligt att ställa kritiskt reflexiva frågor.227 Å andra sidan kan den gemensamma situationen underlätta förståelsen av, i mitt fall, doktorandernas berättelser eftersom jag är förtrogen med det vetenskapliga fältet och akademin genom vår gemensamma erfarenhet av att vara doktorand.
Det finns också en risk för att respondenterna försökt svara upp mot vad de uppfattat/trott att jag vill få kunskap om, det vill säga att de snarare försökt bekräfta mig istället för att berätta sin egen historia. Detta har jag försökt att undvika genom att låta de intervjuade berätta sin berättelse i den ordning de själv känt som naturligt. Vidare har jag i intervjuerna försökt att undvika nackdelarna med att själv vara en del av det som undersöks genom att fråga om exempel på det som de berättar, eller fråga efter förtydliganden fast jag tror mig veta vad de menat. Andra gånger har jag försökt att återberätta det som de sagt för att se om de upplever att jag förstått hur de menar. Störst risk för konsensus har varit med utbildningsvetarna och humanisterna då arbetsvetenskapen, vid den institution som jag bedrivit min utbildning, har en tvärvetenskaplig grund med rötter inom såväl utbildningsvetenskap och humaniora. Tvärvetenskapligheten i min egen bakgrund upplever jag dock som en tillgång då mycket av den egna institutions-miljön präglats av att aktörerna hela tiden måste verbalisera hur de ser på verksamheten. I en tvärvetenskaplig miljö går ingenting att ta för givet eftersom ämnesbakgrunden varierar och denna förståelse har jag försökt att nyttja i intervjusituationen. Värt att notera är att flera av de intervjuade uttryckligen
226 Johansson, s. 243.
ställts sig positiva till att den som genomförde studien också var doktorand. Inte minst eftersom forskarutbildningen gått igenom stora förändringar där dokto-randerna menade att de seniora forskarna levde kvar i en förgången tid och kanske inte riktigt förstår vad det innebär att vara doktorand idag.
Analysarbetet
Analysarbetet har inspirerats av Grounded Theory som metod men har ansatsen av Layders mer pragmatiska inställning där teorier både kan tas med in i analysen som att det kan genereras nytillskott under analysarbetet. I mina frågor till doktoranderna hade jag Bourdieus terminologi som vägledning, till exempel på det sätt jag operationaliserade habitus och habituering. Detta blir också synligt i mina analyser då jag försöker förstå dessa processer. Jag har dock hela tiden försökt att finna teman som inte lika lätt går att förklara med hjälp av den valda teorin. En medvetenhet kring frågor som, ”vad är möjligt att förklara eller förstå genom den existerade teorin”, ”var finns dess svagheter och dess styrka”, har varit centrala i analysen. Teorins styrka har varit dess förmåga att koppla samman individ och struktur samt dess förmåga att lämna åt forskaren att pröva och fylla begreppen med innehåll genom det empirin tillhandahåller. Det senare är också dess största fallgrop då det finns risk att företeelser och förhållanden trycks in i teoretiska begrepp där de kanske inte hör hemma. Mitt sätt att arbeta runt denna problematik och stärka analysen har varit att arbeta med trans-kriberingarna i många omgångar. På det sättet har jag försökt abstrahera ord, uttryck och företeelser, sorterat dem, plocka bort och läst igen. Jag har också låtit kollegor läsa utdrag från intervjuerna som vi diskuterat för att se om vi lyft fram samma teman. På detta sätt har jag försäkrat mig om att jag inte är ensam om min tolkning av materialet. Arbetsmetoden blev således ett sätt att säkerställa analysens bärighet.
Själva analysarbetet inleddes med en analys av vad som var gemensamt för gruppen doktorander men ganska snart stod det klart att för att förstå det övergripande var jag tvungen att återvända till att analysera ämnesområdena var för sig. Arbetet gick till så att jag läste varje intervju och markerade det som utefter avhandlingens syfte verkade relevant. Dessa ord markerade jag och lyfte ut vid sidan av texten. Orden/fraserna tematiserades efter vad de handlade om. Detta gav en första bild av materialet. Varje intervju lästes flera gånger och koderna förfinades vid varje läsning. Nästa steg i analysen blev att i dessa teman söka efter vad som kunde förstås som till exempel kapital, fält och doxa i
Bourdieus mening. När det gällde kapital försökte jag till exempel vara lyhörd inför vad som utgör en tillgång och på vilket sätt de opererar på fältet. Här visade det sig till exempel att det inom humaniora inte går att tala om nedärvt kulturellt kapital i största allmänhet. Analysen kräver djupare förståelse av be-greppet. Det visade sig också att doxan både skiljer sig åt och liknar varandra inom de studerade ämnesområdena. När jag i texten markerat det som kan tolkas som kapital och doxa försökte jag se hur doktoranderna svarade upp mot detta. Mot vad sätter de gränser och hur? Hur förhåller de sig till bilden av den ideala doktoranden så som de uppfattar den? etcetera. Detta har varit mitt sätt att operationalisera habitusbegreppet.
Jag har också när jag analyserat intervjuerna försökt att se på vilket sätt historierna liknar varandra och hur de skiljer sig åt inom och mellan fakulteterna för att utkristallisera mönster i materialet. Processen går att likna vid att titta i ett kalejdoskop. När jag hittat ett mönster har jag snurrat kalejdoskopet ett varv till och samma stenar har då bildat ytterligare ett mönster. Så har jag vridit kalejdoskopet tills samma mönster kommer tillbaka och det därmed har uppstått en mättnad. Den slutliga uppgiften i analysen blir att försöka förstå hur de olika bilderna hänger samman och hur vi kan förklara dem. Jag har således försökt att fånga omgivande strukturer genom den individuella intervjun. Men är det möjligt att fånga någon vidare kunskap än om den specifika individen där och då i intervjusituationen genom detta angreppssätt? Det korta svaret är ja, men låt oss utveckla det ytterligare. Det som den intervjuade berättar om säger samtidigt något om de normer och värderingar som omringar dem. Låt oss ta ett exempel: Doktoranden berättar att hon vill se forskarutbildningen som ett arbete. Därför har hon valt att försöka arbeta mellan nio och fem och inte på kvällar även om hon tycker att hon nog jobbar bättre då. Hur kan vi då tolka det som sägs? Dels tyder utsagan på att det finns en uppfattning om att ett ”riktigt” arbete sker på dagtid mellan nio och fem och inte mellan tolv och åtta även om det rör sig om samma antal arbetade timmar. Dels säger den indirekt att den intervjuade uppfattar det som att forskarutbildningen inte ses som ett ”vanligt” arbete, vad det nu innebär. Det som detta exempel visar är hur de individuella berättelserna
inte bara säger något om den individuella upplevelsen utan också kan säga oss något om strukturerna runt om. Det är på detta sätt intervjuerna analyserats.228