Bourdieu kopplar ytterligare en komponent till kapitalbegreppet: habitus. Habitusbegreppet skär igenom de övriga och knyter samman agent och struktur och förklarar relationen dem emellan. Habitus är det kulturella kapitalets för-kroppsligande och en av kapitalets existensformer, och utgörs av till exempel smak, bildning och språklig kompetens. Förenklat är det de erfarenheter en individ bär med sig i den fysiska kroppen. Bourdieu beskriver det ibland som att habitus är inristat i kroppen eftersom de erfarenheter vi bär med oss av att vara född i en viss klass, vilket kön vi har eller vilken familjesituation gör avtryck i våra kroppar och påverkar sådant som vår smak eller vårt sätt att tala. Lägger man samman alla dessa erfarenheter skapar det en bas hos individen som utgör en slags kompass. Kompassen stakar ut den riktning som känns möjlig i för-hållande till den erfarenhet individen hittills tillskansat sig i form av andra kapitalformer och position i det sociala rummet. Detta betyder, enligt Bourdieu, att varje habitus är unikt men att det samtidigt finns kollektiva erfarenheter kopplade till exempelvis klass och kön. Bourdieu beskriver sådana gemensamma erfarenheter som klasser av habitus.
The habitus manifests itself continuously, in oral examinations, in seminar presentations, in contacts with others, and, more simply, in a bodily hexis, a way of tilting the head, a posture of the body, which it is most directly visible transcription, and the social reception of these visible signs sends back to the person in question an image of himself which means that he feels authorized
and encouraged, or not, in his dispositions, which, in other people, would be discouraged or forbidden.186
Bourdieus habitusbegrepp hjälper oss således att förstå hur människors handlingar i ett specifikt socialt rum påverkas av deras tidigare erfarenheter. Ett habitus medverkar till ett register av strategier som ger ett specifikt spelrum att agera utifrån. Habitus kan därmed bland annat förklara hur vissa tankar och handlingar framstår som möjliga och andra som mindre möjliga eller förkast-liga.187 Samtidigt är habitus inte statiskt utan är ständig under förändring i samspelet med omgivningen, vilket gör att vad som anses möjligt förändras över tid. Habitus har även att göra med sociala dispositioner vilket innebär att valen faller olika ut beroende på individens position på fältet. Varje agent har en praktisk känsla för utkomsten av sina val baserat på tidigare erfarenheter. För en position som bärs upp av ett ”passande” habitus, det vill säga ett habitus som är anpassat till spelet och har känsla för det, fungerar fältet som ett rum av möjligheter. Habitus befinner sig då i samklang med fältet vilket Bourdieu beskriver som att det är i homologi med fältet. För den med ett mindre passande habitus är fältet mer svårnavigerat och främmande.188
Till habitus lägger Bourdieu habituering som går att beskriva som anskaffandet av kulturell kompetens och den process som habitus formas i.189 Habitueringen är en ständigt pågående process som först blir påtaglig i en situation där habitus möter fält. Ett sådant exempel är när en individ kommer till ett nytt samman-hang så som en ny utbildning eller ny arbetsplats.190 På detta sätt kan vi förstå forskarutbildningen som ett möte mellan habitus och fält.
186 Bourdieu, 2004, s. 44.
187 P Bourdieu, The logic of practice, Stanford University Press, Stanford, 1990, s. 55 f.; Bourdieu, 2004, s. 59f.
188 Bourdieu, 2000, s. 163.
189 Habituering syftar till processformen av habitus, det vill säga den unika process där individens habitus förändras i och med nya sociala erfarenheter. Det lyfter fram möjligheterna till förändring istället för att betona den deterministiska delen i habitusbegreppet som är kopplat till klasser av habitus och mindre till individens egna unika dito. Flisbäck, 2006, s. 78. E Lilja, ’Skaldinnans rörelser på fältet’ Kvinnovetenskaplig tidskrift, vol. 15, nr. 1, 1994, ss. 40-46 använder också processformen av habitus.
190 Se exempel på det i K Löfgren, Studenters fritids- och motionsvanor i Umeå och Madison: Ett bidrag till förståelsen av
För att habitueras på ett fält, gäller det att solidarisera sig med dess värdegrund och visa att nödvändiga investeringar i symbolisk och kulturellt kapital är gjorda.191 Den kunskap och kompetens som möjliggör ett inträde på fältet är resultatet av investeringar i det som värderas på fältet. Investeringarna är både tidskrävande och mödosamma men de bekräftar på samma gång den tro som förenar deltagarna i spelet, tron på, i detta fall, vetenskapen. Men det handlar inte bara om investeringar i rena fakta, utan också om sociala kapital som vän-skapsband och andra kontakter vilka kan möjliggöra tillträde till ett specifikt fält och som kan ha avgörande betydelse för den framtida positionen på fältet. Den kulturella inlärningen sker dock inte bara genom frivilligt efterliknande utan också genom att det ställs krav på anpassning på hur man skall vara för att bli en del av sammanhanget. De yttre och inre kraven ställs ofta samtidigt.192 Rela-tionen mellan rummet av möjligheter och dispositionerna kan fungera som en slags egencensurering som exkluderar vissa val eller riktningar utan att det egentligen har funnits några uttalade restriktioner. Denna begränsande effekt är enligt Bourdieu, starkast för de agenter som har minst symboliskt kapital och specifikt kulturellt kapital.193 Denna censurering går att beskriva som utfallet av symboliskt våld:
/…/ ett milt, omärkligt våld som offren inte ser och som huvudsakligen utövas på rent symbolisk väg, via kommunikation och kunskap, eller, närmare bestämt, via misskännande, erkännande och i extremfallet känslor.194
Det symboliska våldet är ständigt närvarande i habitueringsprocessen då de dominerade införlivar de dominerandes värderingar. Det innebär att det är den föreställningsvärld som är kopplad till de som är resursstarkast som blir normerande. Denna maktrelation mellan de dominerade och de dominerande är en följd av utövandet av symboliskt våld som samtidigt upprätthålls av båda parter. Med detta menar Bourdieu att de som är utsatta för dominansen själva bidrar till sin underordning genom att inte ifrågasätta den. Våldets själva
191 Göransson, 1987, s. 47.
192 M Liliequist, ’Socialisation från vaggan till graven’, B Ehn (red.), Kultur och erfarenhet: Aktuella teman i svensk
etnologi, Carlsson, Stockholm, 1993/1999, s. 13.
193 Bourdieu, 2004, s. 60.
sättning är tystnaden, för så snart våldet verbaliseras har det inte längre samma verkan. Enligt Bourdieu utgör utbildningssystemet samhällets mest centrala företrädare för symboliskt våld och reproduktion av makt.195 Det är genom skolsystemet som de normerande föreställningarna och värdena ständigt reproduceras.
Bourdieu har också konkretiserat symboliskt våld utifrån manlig dominans.196
Den ständiga reproduktionen av manlig dominans i samhället beror enligt Bourdieu på att det utövas genom ovan beskrivna symboliska våld. Köns-socialiseringen börjar redan tidigt i livet där familjen är central i reproduktionen av ett könshabitus. Dominansförhållandet mellan könen införlivas i habitus genom den dagliga praktiken och ristas därmed in i kroppen och gör den osynlig och omedveten. Detta medför ett accepterande av sakernas till stånd som enligt Bourdieu förstärker det symboliska våldet.197 Vid universiteten kan vi också finna denna manliga dominans när det gäller de höga vetenskapliga positionerna och på det sätt kvinnor historiskt har tryckts ut från vetenskapen. Utifrån Bourdieus förståelse förser kön, klass och etnicitet individen med de relationer som kapitalen värderas och organiseras igenom, som en del av habitus och påverkar därmed utkomsten av vilka val som upplevs möjliga.198
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vetenskapen går att se som ett fält med olika aktörer som strider om något som är gemensamt för dem. På det vetenskapliga fältet står striden om vad som är god vetenskap. Aktörerna har olika handlingsutrymme beroende på sina kapitaltillgångar, speciellt i relation till de fältspecifika symboliska kapitalen, det vetenskapliga och det akademiska. Det ekonomiska kapitalet har ofta tolkningsföreträde och påverkar således fältet och aktörerna. Kapital går att byta och konvertera mot andra (kulturella, sym-boliska, ekonomiska), men utbytet är mer komplicerat än en transaktion mellan
195 Se vidare P Bourdieu & JC Passeron, Reproduction in education: Society and culture, 2:a rev uppl, Sage, London, 1990.
196 Bourdieu, 1999.
197 Ibid.
varor och tjänster. Hur utbytet sker i praktiken och om det finns ytterligare symboliska kapital som är verksamma är alltid en empirisk fråga.
Habitus är kapitalet förkroppsligat och utgör grunden för känslan för spelet på fältet. Med “rätt” habitus blir spelet enklare att spela då fältet blir hemtamt. Som ny på ett fält sker en habitueringsprocess vilket kan liknas vid en socialisering som också påverkar identitetskonstruktionen och habitus hos den som beträder fältet. Genom Bourdieus begreppsapparat kan vi få ökad förståelse för och kunskap om doktorandens position och relation till andra aktörer på fältet, hur doktoranderna habitueras samt vilka möjligheter och hinder de upplever på vägen i relation till de kapital tillgångar de besitter och hur arbetsvillkoren skapas. Fältets doxa blir också viktigt i förståelsen av de normer och värderingar som förs över genom habitueringen. I avhandlingen tolkas doxa som något som visar individer vilka handlingsalternativ som är möjliga eller önskvärda eller både och. Doxan uppfattas som del av den kontext och arbetsmiljö som doktoranden måste ta ställning till, dock kanske inte alltid medvetet. Men värdegrunden är inte statisk utan påverkas genom överföringen mellan individer eller grupper och kan därmed skifta på det större vetenskapliga fältet.199 Doktoranden behöver således både förhålla sig till den vetenskapliga doxan och till universitetets regler och förordningar.