Mot slutet av 1950-talet gick europasamarbetet in i en avgörande fas. År 1957 bil- dades den europeiska ekonomiska gemenskapen EEC genom Romfördraget av de sex länder som sedan 1951 ingick i Kol- och stålunionen och 1960 bildades fri- handelsområdet EFTA av sju andra länder, däribland Sverige. Den svenska indu- strin stod inför nya utmaningar och detta kom att avspeglas i verksamheten på Industriens Utredningsinstitut.
Ingvar Svennilson, experten på europeisk ekonomisk omvandling, gav sig för IUI:s räkning tillsammans med Ingvar Petzäll i kast med de västeuropeiska fram- tidsperspektiven i Sveriges industri och Europamarknaden (1957). Undersökningen
62 Eliasson (1966a, s. 588). Eliasson hade året dessförinnan skrivit en rapport för Konjunkturinstitutet om investeringsfondernas frisläppande 1962–63 (Eliasson 1965). Han sammanfattade resultaten i en artikel och drog den allmänna slutsatsen att de gav ”en fingervisning om ett mycket effektivt fungerande stabiliserings- instrument” (Eliasson 1966b, s. 76).
63 Finanstidningen (1966). 64 Pauli (1967, s. 111–112).
betecknades som preliminär eftersom förhandlingarna om ett europeiskt frihan- delsområde befann sig i ett tidigt skede och man inte visste om vad som skulle komma till stånd och hur det i så fall skulle se ut. Utgångspunkten för undersök- ningen var Romfördraget från våren 1957 mellan ”de sex” (Västtyskland, Frank- rike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg) om en gemensam marknad och ett brittiskt förslag om att denna marknad skulle utvidgas till övriga OEEC- länder, däribland Sverige, varvid summan av kardemumman skulle bli ”de sjut- ton”. I och med att detta förslag inte kom att realiseras – i stället bildade Sverige och sex andra länder år 1960 ”de sju” eller EFTA – förefaller det föga meningsfullt att gå närmare in på Svennilsons och Petzälls studie. Vi kan nöja oss med att nämna att Petzäll i ett första kapitel försökte klargöra skillnaderna mellan ”de sex”, som eftersträvade en djupare ekonomisk och social integration, och ”de sjutton”, som eftersträvade ett frihandelsområde, och huruvida och hur den mindre kretsen skulle kunna fungera i den större. I ett andra kapitel försökte Svennilson klarlägga verkningarna av europeisk frihandel med avstamp i ”ett icke alltför orealistiskt maximialternativ” och avslutade med att ställa en rad frågor om vilka åtgärder Sverige borde vidta för att anpassa sig till en europeisk frihandelsmarknad.65
I en artikel mot slutet av 1958 beskrev Göran Ahrsjö konsekvenserna av att ”världens största handelsblock”, EEC, skulle börja fungera. 66 Artikeln hade rub-
riken ”DE SEX – olikheternas marknad” och efter att ha beskrivit alla olikheter avslutade Ahrsjö med ett uppgivet konstaterande:
Den uppräkning och jämförelse av statistiska data som här har skett, kan inte ge mer än ett allmänt intryck. Men som en domare en gång uttryckte saken, när han blev irriterad på försvarsadvokaten: ”Förvilla mig inte med fakta, jag har redan beslutat mig.” Så är det också med de Sex. Den gemensamma marknaden finns där, nu återstår det att se vilka följder den får. Inte bara för dem själva utan även för de utomstående.67
Lars Lidén och Wilhelm Paues publicerade 1958 var sin artikel om frihandelsför- handlingarna mellan de Sex och resterande elva OEEC-länder.68 Lidén minns
hur dessa frågor engagerade i slutet av 1950-talet:
Det ämnesområde som kanske mest av alla engagerade oss under andra hälften av 1950-talet och början på 60-talet, och där även IUI kom att spela en roll, var inte- grationssträvandena i Västeuropa. Wilhelm Paues var mannen som för många av
65 Svennilson och Petzäll (1957, s. 31). 66 Ahrsjö (1958c, s. 5).
67 Ibid., s. 39.
oss nästan blev synonym med de här frågorna. […] Mig inspirerade han att skriva proeuropeiska debattartiklar om EEC, EFTA och nationalstatens förändrade roll. Det gällde ju för oss ”troende” att försöka påverka den, som vi tyckte, tröga och neutralitetsfixerade svenska opinionen.69
Paues, med bakgrund som svensk delegat vid GATT och OEEC, var anställd vid IUI 1958 och blev året därpå, sedan frihandelsförhandlingarna mellan de sjutton OEEC-länderna misslyckats, försedd med tillnamnet ”Mr EFTA” för sin roll i tillkomsten av just EFTA.70 Paues hade under 1957 skrivit en bok, Europamark
naden och företaget, för SNS räkning. En sammanfattning översattes 1958 året till
engelska och utgavs gemensamt av SNS och IUI under titeln The European Com
mon Market and Business.71 Paues avslutade sammanfattningen med att varna för
att Europa efter Romfördraget skulle komma att indelas i två handelsblock, en utveckling han alltså själv kom att medverka i.
Följande år diskuterade Ahrsjö konsekvenserna av att ”de sju” vid ett möte i Saltsjöbaden aviserat en vilja att bilda en frihandelsgemenskap;72 EFTA bildades
genom det s k Stockholmsavtalet 1960. Han spekulerade också – med hänvis- ningar till Ingvar Svennilson och Ragnar Bentzel – kring vad 1960-talet skulle föra med sig: atomenergin (med våra dagars språkbruk: kärnkraften) skulle slå igenom, industriproduktionen automatiseras, den ekonomiska tillväxten i Väst- europa öka, varorna standardiseras, maskinernas livslängd förkortas.73
Ahrsjö fortsatte sina utblickar mot den ekonomiska utvecklingen i olika län- der i Europa och USA såväl som i övriga världen.74 Han författade också tillsam-
mans med Göran Albinsson en skrift om EFTA (se kapitel 17) och tillsammans med Claes Lagerkvist ett kapitel i Industriproblem 1960 om produktions- och pro- duktivitetsutveckling i svensk industri under efterkrigstiden.75
Ingvar Svennilson återkom 1959 med Perspektiv på Västeuropas utveckling
1955–75,76 ett arbete som översattes till engelska och publicerades i stencilform
under titeln Prospects of Development in Western Europe, 1955–1975.77 Svennilson
använde (som vi återkommer till i kapitel 8) begreppet perspektiv till den grad att rubriken på slutkapitlet hette ”Perspektiv på utvecklingsperspektivet” med
69 Lidén (2009, s. 257–258). 70 Ibid., s. 258. 71 Paues (1957, 1958). 72 Ahrsjö (1959a). 73 Ahrsjö (1959b). 74 Ahrsjö (1960c).
75 Ahrsjö och Lagerkvist (1960). 76 Svennilson (1959a). 77 Svennilson (1959b).
avsnittsrubriken ”Europeisk utveckling i amerikanskt perspektiv”.78 I det avsnit-
tet konstaterade han bland annat att produktiviteten i den europeiska industrin bara var hälften så hög som i den amerikanska, vilket innebar att den europeiska potentialen för ökad produktion var stor. Medan servicesektorn i USA svarade för 60 procent av nationalprodukten var motsvarande siffra i Europa endast 40 pro- cent och i det avseendet beräknades gapet mellan USA och Europa bestå. Euro- pas samlade produktion hade 1955 varit 20 procent mindre än USA:s och beräk- nades 1975 bli 20 procent större än vad USA:s produktion hade varit 1955. Tätgruppen Sverige, Norge och Danmark kunde (enligt det minst optimistiska alternativet) 1975 endast uppnå 1955 års amerikanska standard.
John Ekström hade 1959 varit knuten till Kommerskollegiums utrikes- och utredningsbyrå och därvid utarbetat en intern diskussionspromemoria som året därpå publicerades som stencil: Sverige inför europeisk integration. Stencilen avsågs bland annat att ligga till grund för pågående arbete vid IUI om industrin under 1960-talet. I stencilen beskrevs först den nya situation som uppkommit för ett antal svenska varugrupper i och med bildandet av sexstatsmarknaden. Den sam- lade effekten beräknades bli långsammare inkomstökning i Sverige, snabbare inom sexstatsmarknaden och därmed ”dubbel tendens till utjämning i levnads- standard mellan Sverige och kontinenten”.79 I och med att denna utveckling
skulle ske långsamt kunde den möjligtvis komma att uppfattas som en försäm- ring av konjunkturläget. Ekström diskuterade därefter två alternativ för att kompensera för Sveriges försämrade exportmöjligheter på sexstatsmarknaden: satsning på en nordisk (Sverige, Norge, Danmark) gemensam marknad respektive på ”de yttre sexländerna” (de nordiska länderna plus Storbritannien, Schweiz och Österrike).80 Här var nyckelfrågan förutsättningarna för handel med Stor-
britannien. Därefter behandlades de amerikanska och kanadensiska markna- derna, vilka krävde långsiktigt exportarbete och bara var tillgängliga för storföretag. Någon optimism i fråga om exporten på Öststaterna kunde Ekström inte uppamma. I fråga om utvecklingsländerna såg det ljusare ut, åtminstone för storföretagen. ”Och på hemmamarknaden skulle efter hand uppstå ett ökat exporttryck från effektiviserade sexstatsindustrier …”81
Summa summarum:
Drar vi strecket under denna långa räkning och försöker addera, så är det svårt att se att även om alla dessa utvecklingsmöjligheter bevakas och alla rimliga ansträng-
78 Svennilson (1959a, s. 62). 79 Ekström (1960, s. 30).
80 Ibid., s. 41. EFTA kom som bekant att bestå av dessa sex länder plus Portugal. 81 Ibid., s. 90.
ningar görs att förverkliga dem, saldot av kalkylen kommer att bli positivt. Det är ett intryck som gång på gång gör sig påmint, nämligen att kompensationsmöjlig- heterna på tredje land ligger på ett annat plan än de väntade nackdelarna på kontinenten. De företag eller de branschgrupper som möter svårigheter vid sex- statsgruppens konsolidering är icke de som i första hand syns kunna erhålla kom- penserande utvecklingsmöjligheter på annat håll. I betydande utsträckning är det den redan exporterande storindustrin, vilken rimligen också är den mest konkur- renskraftiga och omställningsbara, som erhåller fördelarna.82
Ekströms stencil blev föremål för en ganska detaljerad granskning i Fackförenings
rörelsen, där det statistiska materialet fick beröm men slutsatserna ansågs tvivel-
aktiga: Ekström hade varit alltför angelägen att framhålla nackdelarna med att stå utanför sexstatsgruppen. Det fanns ingen anledning att tro att småföretagen skulle missgynnas. Strukturomvandling och specialisering skulle rulla vidare och för en facklig observatör var slutsatsen given: Det behövdes en utbyggd och effek- tivare arbetsmarknadspolitik och i en sådan måste även företagslokalisering och yrkesutbildning ingå.83
Den Paues-inspirerade Lidén försökte i en artikel om ”Europatanken och nationalstaten” ”knyta samman den röda tråden” från romarrikets dagar och fram till den europeiska gemenskapen. Han frågade sig varför integrationssträvandena började ge resultat just på 1950-talet. ”Idén om det förenade Europa är ju tusenårig.”84 Han pekade på utvecklingen på kommunikationernas område och
på Europas situation som ”ett illa tilltygat vacuum mellan öst och väst”. ”Vet- skapen om att detta vacuum kan komma att fyllas ut österifrån tycks ha gjort även ivriga nationalister lyhörda för europatanken.” Han kritiserade nationalis- ternas ”krystade” argument och visade vad som med tanke på Brexit sextio år senare framstår som framsynthet: ”Det kan vara diskutabelt om britterna verkli- gen hör hemma i en trängre europeisk gemenskap.”85 För svenskt vidkommande
rådde enbart likgiltighet såväl i folkopinionen som i de opinionsbildande skikten. Men han tvekade inte om att integrationssträvandena var oemotståndliga. Frågan gällde bara när och hur: ”Den tekniska utvecklingen kommer förr eller senare att tvinga fram ett samgående, inte bara på det handelspolitiska området utan även på ett vidare plan.”86
Även ekonomisk utveckling bortom västvärldens horisont avhandlades emellanåt. Lidén behandlade i en artikel den s.k. Colomboplanen för ekonomisk
82 Ibid., s. 93. 83 T.E. (1960).
84 Lidén (1960c, s. 497–498). 85 Ibid., s. 500.
utveckling i Syd- och Sydostasien.87 Jan Gillberg konstaterade ett stigande intresse
för hjälp till utvecklingsländerna och gjorde ett påpekade som lika väl kunde ha gjorts i dag:
Inte minst finns det här anledning att notera, hur Kinas aktivitet inom berörda delar av världen och då kanske i första hand inom vissa afrikanska områden på den allra senaste tiden kommit att månad för månad undergå en utomordentligt stark stegring. … Både amerikaner och ryssar har i stor utsträckning misslyckats, när det gällt att vinna de fattiga folkens förtroende. Måhända har de gula kineserna med fattigdomen och den industriella efterblivenheten som aktuella och ännu delvis olösta problem större förutsättningar att vinna dessa folks förtroende och uppriktiga vänskap. Här öppnar sig för den fria världen i hög grad oroande per- spektiv.88
Prisdifferentiering
Låt oss med detta gå över till handelsundersökningarna. En undersökning av pris- differentieringen inom handeln (1960) genomfördes av civilekonomerna Lars Lidén från IUI och Bengt Holmberg från Grosshandelns utredningsinstitut (GUI) på uppdrag av Industriförbundet och Grossistförbundet med assistans i juridiska frågor av jur. kand. Carl Anderberg.89 De hade till förfogande en råd-
givande kommitté i vilken Erik Höök representerade IUI.
Bakgrunden till undersökningen var de förändrade distributionsformerna. På 1930- och 1940-talet hade fabrikanter eller grossister bestämt vilka priser detaljis- terna skulle ta ut, vilket innebar att konsumenterna betalade samma pris oavsett var köpen skedde. Efter andra världskriget förbyttes varuknapphet i varuöverflöd och 1953 trädde en lag mot konkurrensbegränsning i näringslivet i kraft med ett förbud mot fabrikssatta bruttopriser. Nu dök nya affärstyper upp: hemköpsföre- tag, som distribuerade varor hem till konsumenterna, och samköpsföreningar, som innebar att en grupp människor köpte billigt i stora poster och fördelade varorna inbördes. Postorderföretagen utvecklades också. Den gemensamma näm- naren för dessa företag var avsaknaden av en butik öppen för allmänheten. Trots att de bara svarade för en obetydlig del av marknaden hade de skapat oro inom den reguljära handeln, som efterlyste så kallade funktionsrabatter från fabrikan- terna för att de erbjöd en service som de butikslösa inte erbjöd.
Begreppet prisdifferentiering definieras normalt som att säljaren i en ofull-
87 Lidén (1958b). 88 Gillberg (1960c, s. 8).
89 Lidén och Holmberg (1960). Undersökningen presenterades också i Ekonomisk Revy och Arbetsgivaren av Lidén (1960a), (1960b).
ständig marknad anpassar sitt pris efter olika köparakategoriers efterfrågeförhål- landen. Vad författarna var ute efter var emellertid prisdifferentiering beroende på de kostnader som förorsakades säljaren. De formulerade denna princip som ”pris
efter prestation”.90 I diskussionerna om funktionsrabatter hade tre funktioner
pekats ut för att visa på skillnaden mellan traditionell detaljhandel och de nya distributionsformerna: aktiv service (demonstration, upplysning), varuexpone- ring och sortimentsfunktion (lansering av fabrikantens hela sortiment).
För att få grepp om leverantörernas syn på prisdifferentiering hade författarna genomfört intervjuer hos ett fyrtiotal konsumentvarufabrikanter och ett tjugotal grossistföretag. Fabrikanter som ägnade sig åt massförsäljning (sålde till alla åter- försäljare som ville köpa) menade i fråga om service att det aktiva försäljnings- arbetet höll på att flyttas bakåt i distributionskedjan, till dem själva (bruksanvis- ningar, annonsering, demonstrationer i butikerna). I fråga om exponering gick synpunkterna i olika riktningar och i fråga om sortimentsfunktionens ”dyna- miska verkan” var flertalet fabrikanter oförstående.91 Varuexponering var den
högst värderade funktionen men majoriteten av fabrikanterna avvisade tanken på att differentiera sitt pris efter återförsäljarens grad av exponering.
Fabrikanter som sålde selektivt (till vissa återförsäljare) – det kunde exempel- vis handla om radioapparater, tvättmaskiner eller möbler – hade från fackhandeln mött krav om ersättning för utförda servicefunktioner. ”På allt detta har fabrikan- terna svarat, att de inser problemets ansvar: Men de kan för närvarande inte göra så särskilt mycket. De servicebegränsande affärstyperna har i flertalet fall redan förvägrats leverans och det är svårt att prisdifferentiera gentemot sådana man inte säljer till.”92
Grossisterna betonade vikten av aktiv service vid försäljning av sällanköps- varor som kameror och större hushållsapparater. Exponeringen spelade stor roll för t.ex. varor av impulskaraktär och inom branscher som livsmedel och kemisk- tekniska artiklar. Men även om funktionsinsatserna varierade mellan olika detalj- handelsformer och butiker hade grossisterna i ytterst ringa utsträckning försökt differentiera sina priser.
I bokens slutkapitel försöker författarna bedöma om funktionsrabatter kunde vara en för leverantörerna rimlig prisdifferentieringspolitik. I fråga om servicefunktionen diskuterade de övervältringsproblemet – att en kund får hjälp med urval och demonstration gratis i fackhandeln och sen går till en annan för- säljare och köper produkten – och kom fram till ”att någon definitiv lösning på
90 Lidén och Holmberg (1960, s. 22). 91 Ibid., s. 41.
övervältringsproblemet inte torde vara möjlig”.93 I fråga om exponeringen
diskuterar de om den hade någon allmänt säljande verkan som de icke öppna butikerna kunde dra nytta av. Borde i så fall leverantörerna gemensamt ge affärs- typer utan öppen butik sämre inköpsvillkor? Återigen gled svaret ur författarnas händer: ”Tyvärr torde det vara utomordentligt svårt, för att inte säga omöjligt, att empiriskt mäta varuexponeringens allmänt säljande verkan.”94 I fråga om
sortimentsfunktionen hade författarna bl.a. följande att säga:
En välförsedd och kvalitetsmedveten fackhandel medverkar till att vidga efterfrå- gan på de mer sällsynta och exklusivare delarna av fabrikanternas sortiment. De nya affärstyperna som medvetet satsar på priset som konkurrensmedel och som bantat ner konsumenternas urvalsmöjligheter i proportion härtill är vanligen endast intresserade av artiklar, som genom konsumentreklam eller andra säljfräm- jandeåtgärder redan är väl etablerade. Leverantörerna kan för den skull vara ange- lägna att premiera återförsäljare med djupt sortiment.95
Men en sådan premiering kunde bli godtycklig och om fabrikanterna uppträdde gemensamt kunde den uppfattas som konkurrensbegränsning.
Slutsatserna blev föga förvånande ”att några schablonlösningar på prisdiffe- rentieringsproblemen inte finns”. Men ändå: ”Som följd av den ständigt ökande variationsrikedomen på köparsidan kommer leverantörerna sannolikt också att tillgripa prisdifferentiering i stigande utsträckning.”96