Under 1955 publicerades en tämligen omfattande volym om den kemiska indu- strin. Arbetet hade i huvudsak genomförts av civilekonomen Alv Elshult med hjälp av amanuensen Hans Wagner. Elshult hade i samband därmed vistats sex månader hos Ingvar Svennilson i Genève.12 Dessutom hade Ingvar Svennilson
själv skrivit ett kapitel. Jan Wallander talade i förordet om kemisk industri som ”den okända industrien”. Det handlade om en industri som det var svårt att få grepp om men som var av grundläggande betydelse för den industriella utveck- lingen och som representerade ”en ny typ av produktion som hör framtiden till”.13
Kemiboken byggde på material och statistik i svenska och utländska publika- tioner samt på synpunkter från företagsledare och tekniska experter inom kemi- industrin. Inledningsvis konstateras att kemiska produkter och processer var invävda i nästan alla sektorer av det ekonomiska livet, varför det inte fanns någon entydig och allmänt accepterad definition av begreppet kemisk industri. ”Om man till den kemiska industrien skulle hänföra alla produktionsgrenar, inom vilka kemiska processer spelar en väsentlig roll, skulle huvuddelen av industrien – och för övrigt även stora delar av jordbruket – falla inom definitionen ’kemisk industri’.”14 Författarna fann det därför nödvändigt att göra en relativt snäv
avgränsning till fem produktgrupper: kemikalier (syror, salter, alkoholer, plaster, syntetgummi, rayon m.m.), produkter från koks- och gasverk, läkemedel, spräng- ämnen och konstgödsel. Dessa svarade tillsammans endast för några procent av industrins totala sysselsättning och produktvärde men var ändå oundgängliga för nästan all annan produktion.
Boken är disponerad i åtta kapitel. De första sex är skrivna av Elshult. De redogör för den kemiska industrins betydelse i näringslivet, den kemiska tillverkningens viktigare kännetecken, den kemiska industrins utvecklingsfaser, produktion och användning av viktigare produkter, den kemiska industrin i åtta viktiga industriländer (naturligtvis inkluderande Tyskland och USA) och typiska
11 Ibid. I en kortare debattartikel avhandlade Rydén (1966g) frågan om staten som ”hjälpgumma” vid företags- nedläggningar.
12 Protokoll (1951, s. 3). 13 Wallander (1955a, s. 5). 14 Elshult m.fl. (1955, s. 13).
drag i industrins expansion. Wagner är författare till det mesta av ett kapitel om den svenska kemiska industrins läge och Svennilson avrundar med ett kapitel om utvecklingsbetingelserna för kemisk industri i Sverige.
Svensk kemiindustri hade upplevt ett snabbt uppsving i samband med kriget, avspärrningen och knappheten på varor under åren närmast efter kriget. Sverige hade på många områden intagit en ledande position på det industriella området. För att behålla denna position krävdes att landet hade en relativt allsidig kemisk industri med tillhörande teknisk expertis. Men vilken möjlighet kunde Sverige ha att i större utsträckning göra sig gällande på den internationella marknaden, där konkurrensen blev allt hårdare?
Svennilson försöker besvara frågan genom att gå igenom förutsättningarna för en sådan exportsatsning: tillgång på råvaror, hemmamarknadens storlek och till- gång på kapital. Tillgången på inhemska råvaror var inte särskilt gynnsam, men ur rent ekonomisk synpunkt (alltså bortsett från beredskapssynpunkter) spelade den inte så stor roll. Hemmamarknadens storlek (eller i Sveriges fall litenhet) var av stor betydelse eftersom de initiala investeringarna för att skapa nya produkter, processer och anläggningar var betydande och eftersom den kemiska industrin var behäftad med betydande stordriftsfördelar. ”En sådan stor tryggad hemma- marknadsbas bildar också en gynnsam utgångspunkt för framstötar på export- marknaden … Det är uppenbart att i här berörda avseenden den svenska kemiska industrien belastas av ett allvarligt handikap. Hemmamarknaden är liten.”15 Den
svenska kemiska industrin var också mycket differentierad, inriktad på att täcka den svenska marknadens behov. ”Det är möjligt”, resonerar Svennilson, ”att detta, med vissa enstaka undantag, är den enda rimliga utvecklingslinjen för svensk kemisk industri även i framtiden … men det är å andra sidan inte uteslu- tet att den svenska produktionen kan drivas så rationellt att en viss export blir möjlig.”16
Svennilson kunde här stödja sig på det förhållandet att mindre länder som Belgien, Norge och inte minst Schweiz exporterade en stor del sin kemiska pro- duktion. De hade satsat på stark specialisering och om Sverige ville följa en lik- nande utvecklingslinje gällde det att koncentrera forskningsresurserna till några specialområden: ”Utvecklingen till en ledande ställning på något kemiskt special- område skulle kräva att under en följd av år mycket stora forskningsresurser koncentrerades på att inhämta andra länders försprång och att därutöver skapa förutsättningar för en svensk pionjärinsats.”17 Svennilson ville inte peka ut vilka
områden det kunde handla om men exemplifierade med områden där Sverige
15 Ibid., s. 176. 16 Ibid., s 177. 17 Ibid., s. 179.
hade att gott utgångsläge: läkemedelsindustri, plaster och syntetfibrer. Det skulle på sådana områden krävas ”stora kapitalinsatser för finansiering av forskning och anläggningar under en lång följd av år” och därutöver måste ”forskare utbildas och forskning organiseras i större skala än hittills”.18
Svennilson avrundar med att summera de båda alternativa utvecklingslinjerna för svensk kemisk industri:
Två alternativ för den fortsatta utvecklingen av svensk kemisk industri har här dis- kuterats. Det ena ligger, i överensstämmelse med den hittillsvarande utvecklingen, i en övervägande på hemmamarknaden inriktad och därför starkt differentierad industri, som arbetar med relativt begränsade forskningsresurser och som främst är inställd på att för den begränsade svenska marknadens behov adaptera i utlan- det gjorda tekniska framsteg. Det andra syftar till en starkare koncentration av den svenska kemiska industriens resurser till ett eller ett par specialområden, där en mera betydande export kan utvecklas. Det senare alternativet förutsätter en bety- dande initial och fortlöpande insats av mycket betydande forsknings- och kapital- resurser.19
Svennilson var dock trots allt svensk och kunde därmed fråga sig om ”om inte det bästa är att sikta på en medelväg, dvs. att låta den nuvarande mera splittrade utvecklingen ha sin gång och avvakta om några uppenbara chanser till en krafti- gare expansion på något specialområde förr eller senare kommer att yppa sig”. Risken med en sådan strategi var emellertid att man aldrig ”kommer runt hörnet”.20
I juni 1955 framförde Svennilson sina slutsatser om den svenska kemiska industrins framtid vid Kemikontorets möte i Stockholm21 och kemiboken recen-
serades i såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet. DN:s recensent hette Hans G. Boman. Han tyckte att boken var lättläst och väldisponerad och gick igenom kemiindustrins karakteristiska drag: forskningsintensiv, dynamisk, storskalig, automatiserad, patentintensiv. Han noterade vidare att de båda avslutande kapit- len av Wagner och Svennilson om den svenska kemiska industrins läge och utvecklingsbetingelser kännetecknades av ”en viss knapphet både när det gäller fakta och omdömen”.22 Recensionen i Svenska Dagbladet inflöt ett helt år senare
och rubricerades ”Den okända industrien”. Recensenten menade att uttrycket hade fog för sig eftersom det ”för svenskar i allmänhet är … något svårfattligt över
18 Ibid., s. 181. 19 Ibid., s. 182. 20 Ibid.
21 Dagens Nyheter (1955). 22 Boman (1955).
den kemiska industriens tysta soppor och grötar, lösningar och fällningar”. Recensenten fann också att boken framträdde ”i en vårdad och behaglig utstyrsel” och att den med tanke på alla tabeller, diagram och litteraturhänvisningar samt ett detaljerat index vann i värde ”inte blott för undervisning utan jämväl som orienterande uppslagsbok för icke-tekniker”.23
Kemisk industris relationer till annan industri.
Källa: Wagner och Ortmark
(1955, s. 729).
En jämfört med kemiboken mer lättillgänglig översikt av den kemiska industrin och dess potential gavs av Hans Wagner och Åke Ortmark i en artikel i Teknisk
Tidskrift 1955. Här framställdes kemiindustrin i både ord och figur som ”spin-
deln i nätet” av industrier.24
Wagner och Ortmark betonade att de svenska företagen i internationellt per- spektiv var små, splittrade och hemmamarknadsinriktade. Kemiindustrin omfat- tade endast 6 procent av den totala industriproduktionen och 4 procent av indu- striarbetarkåren. Sveriges andel av världsexporten av kemikalier utgjorde 1955 endast 1 procent. Den internationella konkurrensen hårdnade och frågan var om den svenska kemiska industrin, med sin begränsade hemmamarknadsbas, kunde fortsätta expandera. Det krävdes mycket kapital för att bygga upp en kemisk stor- industri men det var i och för sig inget avgörande hinder eftersom Sverige var ett kapitalrikt land. Hindret låg i bristen på forskare. Wagner och Ortmark ställde sig därför skeptiska – som det förefaller mer skeptiska än Svennilson – till en offen- siv exportsatsning:
23 P.C. (1956).
I sammanhanget kan man naturligtvis också fråga sig om det nationalekonomiskt sett är mest gynnsamt att koncentrera en ökad andel av arbetskraft- och kapital- resurserna till den kemiska industrin eller om dessa med större fördel kan använ- das på andra områden. Därmed är inte sagt att en expansion av hittillsvarande storlek och inriktning inte skulle vara lämplig främst för att täcka det snabbt ökande behovet av kemiska produkter på den inhemska marknaden. Det finns fortfarande många organiska områden där självförsörjningsgraden är mycket låg. Att inrikta den kemiska industrins utbyggnad på sådana produkter torde vara betydligt lättare.25