När Jan Wallander fick ta ansvaret för hela SNS verksamhet 1951 blev han tvungen att skrinlägga planerna på egen forskning anknuten till Samhällsveten- skapliga Forskningsrådet. Tiden medgav det inte. SNS-uppdraget var emellertid också inriktat på forskning. ”Min primära uppgift när jag började i SNS var att se till att alla de forskningsprojekt som startats tidigare skulle leda from till färdiga manuskript som kunde föras genom tryckeriet, presenteras för allmänheten och bli ett livgivande inslag i lokalgruppsverksamheten.”80 Uppgiften var inte alltid
den enklaste. Medan de erfarna forskarna levererade sina manuskript i tid fanns det andra som hade svårare att få fram något.
Jag fick ägna mycken tid åt att med lock och pock få författarna att prestera resul- tat, granska deras manuskript och försöka övertyga dem om att de skulle skriva på ett sådant sätt att vi kunde nå utanför en trängre krets av specialister. Skulle SNS:s syfte uppnås var det viktigt att produkterna nådde politiker, beslutsfattare och före- tagsledare. Alla med begränsad läslust och ringa specialkunskaper. Den ambitionen ledde för övrigt till att vi gjorde populära sammanfattningar av utredningarna.81
Under sina år på SNS kom Jan Wallander att medverka till att tjugoen böcker gick till trycket.82 Han kom själv att delta i en viktig studie av den svenska bland-
ekonomin, om monopol, karteller och konkurrens inom det svenska näringslivet. Studien är det kanske bästa exemplet på hur SNS inte tvekade att ta sig an ämnen som riskerade att föra institutet på kollisionskurs med dess finansiärer. Kartellise- ringen var en känslig fråga. Det svenska näringslivet var förhållandevis reglerat i början av 1950-talet. Bankerna hade långtgående avtal om avgifter och räntesat- ser, bruttoprissystemet såg till att samma vara kostade lika mycket i olika butiker, arbetsmarknaden reglerades av centrala avtal – allt med statens och myndigheter- nas goda minne. Vinden hade emellertid så sakteliga börjat svänga, under infly- tande av den amerikanska diskussionen, och sedan 1946 satt en statlig utredning, Nyetableringssakkunniga, och utredde vilken lagstiftning som kunde behövas för att begränsa kartelliseringen.
Näringslivet talade med kluven tunga i frågan:
Inom näringslivet var man i teorin varm anhängare av konkurrensen, men som redan Adam Smith konstaterat strävade man i praktiken efter att begränsa effek- terna av denna konkurrens genom överenskommelser med konkurrenterna. Man
80 Wallander (1997, s. 232–233). 81 Ibid., s. 234.
motsåg därför med olust alla förslag om lagstiftning och argumenterade mot den. Det var uppenbart att det här förelåg ett klart trovärdighetsproblem för närings- livet. Kontrasten mellan liv och lära var skärande.83
Inom SNS beslöt man att ta upp frågan till utredning. Jan Wallander berättar:
Jag upplevde det så att de här som var unga då, i början på sina karriärer, på väg upp, var som ungdomar ofta är. De tyckte att de där gamla stofilerna, som de upp- fattade dem, var träiga och konservativa. Det näringsliv som de då växte upp i var ett genomreglerat näringsliv … [Stofilerna] var väldigt intresserade av att behålla det. Man satt tryggt och lyckligt i sitt bo […] Det tyckte nog socialdemokratiska makthavare också var ganska bra. Man kunde gå upp och prata med dem och göra upp att man gjorde på ett visst sätt. Det fanns många sådana förbindelser. Inte minst Marcus Wallenberg var duktig på att göra saker i samförstånd […] Ungdo- marna kände att de ville få ideologin, som var marknadsekonomi, att stämma med verkligheten. Det var det som gjorde att vi satte igång kartellutredningen … Menade man allvar med att man var marknadsideolog kunde man inte samtidigt hålla på att driva karteller.84
Den ursprungliga tanken var att utredningen skulle ha letts av Ingvar Svennilson, men han blev så hårt engagerad i långtidsutredningarna att studien i stället fick utföras av Wallander tillsammans med den danske nationalekonomen Hans Brems, företagsekonomen Ulf af Trolle, Jonas Nordenson, Jan Rydström, under- rättelseman och sedermera chef för Öst-Ekonomiska Byrån, och Bert Lindström, f.d. chef för Grosshandelns Utredningsinstitut.85
Utredarna kunde i sin rapport, Konkurrens eller samverkan, konstatera att kar- tellbildningen var skadlig. ”De av näringslivet vidtagna konkurrensbegränsande åtgärderna medför … många nackdelar ur samhällelig synpunkt, och vissa av dem har enligt vårt bedömande till alldeles övervägande del ofördelaktiga verkningar.”86 I sitt förord slog Axel Iveroth fast att det inte räckte med att göra
en vetenskaplig undersökning av problemet. För att man skulle kunna komma fram till en tillfredsställande lösning ”måste man ha tillgång till konkreta förslag hur problemet i praktiken skall angripas.” Det krävdes ”preciserade rekom- mendationer”.87 Detta ingick i SNS allmänna program. Kartellgruppen levere-
rade sådana. Slutsatsen av dess arbete var att det var lämpligt att lagstifta mot
83 Ibid., s. 238. 84 Wallander (2007e).
85 Browaldh (1976, s. 78), Wallander (1997, s. 238). 86 Brems m.fl. (1951, s. 64).
samhällsskadlig konkurrensbegränsning.88 ”Med en sådan lagstiftning skulle man
inte bara kunna bekämpa sådana typer av samarbete vilka ter sig uppenbart orik- tiga. Den skulle också kunna utgöra utgångspunkten för en moralbildning på detta område.”89
Slutsatsen uppskattades inte av alla institutets styrelsemedlemmar. ”De var själva med sina företag engagerade i olika karteller.”90 Gösta Bohman, vice verk-
ställande direktör i Stockholms Handelskammare, blev rosenrasande. ”Jag fick en mycket animerad diskussion med … Bohman … han skällde ut mig nå’t så …”, mindes Jan Wallander.91 Det blev nödvändigt att i förordet till studien konstatera
att SNS som organisation inte tog ställning till gruppens förslag utan att detta var att anse som ett diskussionsbidrag från denna.
I sina memoarer skriver Jan Wallander att idén bakom kartellstudien hade varit att dess slutsatser skulle kunna ingå i ett Näringslivets program, som var moder- nare än PHM:s idéer och som i konstruktiv anda skulle kunna tjäna som motvikt mot det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet och planhus håll ningstankarna,92
men av detta blev intet. Mer än fyrtiofem år efter studiens utgivning kunde han konstatera att något sådant program aldrig kommit till stånd, varken förr eller senare. Näringslivet var för heterogent för att det skulle kunna vara möjligt. Det var orealistiskt att över huvud taget tänka sig ett sådant program. De studier som i fortsättningen gjordes i SNS regi fick ”verka med sin egen kraft”.93
Jan Wallander medverkade själv i ännu en SNS-skrift, Distributionsekono
miska problem, produkten av en konferens i januari 1952, med representanter för
industri, partihandel och detaljhandel, under ledning av professor Folke Kristians- son på Handelshögskolan. Bakgrunden utgjordes av den kritiska debatt som vid den tiden fördes dels om vinstmarginalerna i handelsleden, dels om de av reklam ”vilseförda” konsumenterna som köpte ”fel” sorts varor och därför måste upp lysas så att de i stället anskaffade ”kvalitetsvaror”.94
Wallander tyckte att dylika resonemang luktade förmynderi och bidrog därför med ett kapitel om ”Konsumenterna och distributionen” som diskuterade distri- butionsapparatens anpassning efter konsumenternas önskemål. Man kunde emellertid knappast förvänta sig att konsumenterna aktivt skulle framföra krav. Däremot skulle de svara på olika initiativ från handeln, vilket i sin tur krävde att
88 Ibid., kapitel 9. 89 Ibid., s. 88. 90 Wallander (1997, s. 239). 91 Wallander (2007c). 92 Wallander (1997, s. 236). 93 Ibid., s. 241. 94 Ibid., s. 255.
denna skaffade tillförlitlig kunskap om ”köp- och konsumtionsvanor satta i rela- tion till bostädernas utformning, familjens ekonomiska, demografiska och sociala struktur, familjemedlemmarnas yrkesarbete, hushållsarbetets organisation, familje budgetens uppläggning, skolbildningen etc.”.95 Wallander tyckte det var
föga meningsfullt att, som ofta gjordes, indela konsumenternas köpmotiv i ”ratio- nella” och ”irrationella”. Distinktionen var godtycklig. ”Man har inte anledning att försöka styra konsumenterna i den ena eller den andra riktningen, eftersom någon norm för vad som är riktigt eller oriktigt uppenbarligen inte objektivt kan fastställas.”96 I praktiken styrdes konsumtionen och distributionsapparatens
utformning ändå ofta av samhället:
När det gäller distributionens utformning, sker numera de stora avgörandena i samband med att planen för ett nytt bostadsområde fastställes. Sedan området väl är utbyggt, är det ofta svårt att ändra distributionens utformning. Här fattas alltså avgöranden på konsumenternas vägnar av planerarna. Man har svårt att frigöra sig från intrycket, att man på detta håll inte alltid gör klart för sig, hur subjektiva de beslut man fattar i själva verket är.97
Det var med detta synsätt viktigt att analysera inte bara hur företagen genom sin reklam påverkade konsumtionsvalet utan ännu mer hur samhället genom till exempel skatte- och subventionssystemet påverkade inkomstfördelningen och i vissa fall även direkt föreskrev vad som skulle konsumeras. ”Inte minst med tanke på den ökande betydelse som samhälleliga ingripanden tenderar att få förefaller det vara en viktig uppgift … att närmare klarlägga hur de påverkar distributionen och dess rationaliseringsmöjligheter.”98