IUI gjorde även utredningar för enskilda företag. Två sådana utfördes av Torsten Carlsson. Den första, som sattes igång 1949, rörde Kramfors AB, som hade utvecklingsproblem.
Det var ju en typ av utredning som avvek lite grand från det vanliga. Vanligen skev man bara utredningar som skulle publiceras helt och fullt. Men i det här fallet var det fråga om att göra en intern undersökning för ett visst bolags räkning och det var lite principdiskussion om man kunde åtaga sig sådant. Det ansågs då att det var värdefullt att få erfarenheterna och sedan publicerade vi en del av det, näm- ligen det som gällde skogens arbetskraftsproblem.33
Carlsson skulle belysa utvecklingsproblemen ”ur både allmänekonomisk och företagsekonomisk synvinkel”.
Undersökningen syftar i första hand till att genom sammanställning och analys av data rörande företagets framtida produktions- och avsättningsmöjligheter skapa underlag för företagets planering i dess fortsatta verksamhet. Arbetet är föranlett av de problem, som uppstått på grund av den hotande krisen i de norrländska skogsindustriernas råvaruförsörjning, den till synes för lång tid framåt bestående bristen på arbetskraft inom skogsbruket samt de stora förändringar i skogsindu- striernas marknadsförhållanden, som inträffat under och efter kriget.34
Förhoppningen var också att få fram information inte bara rörande Kramfors, utan även rörande förhållandena inom skogsindustrin i allmänhet.
32 IUI (1953e, s. 1–2).
33 Intervju med Torsten Carlsson, av Rolf Henriksson, 30 maj 1989. 34 IUI (1949, s. 4–5).
Torsten Carlsson utredde Kramfors och Cementa.
Källa: Studieförbundet Näringsliv och Samhälles bildarkiv.
Vad Torsten Carlsson inte visste när han åtog sig utredningen var att kom mitt in i en maktstrid.35 I en intervju som Rolf Henriksson gjorde med honom 1989 berättar han:
… bakgrunden till den att där begäran kom var egentligen en början till maktstrid inom Cellulosabolaget. Det var så att de fyra enheterna som fanns där, Munk- sund, Holmsund, Kramfors och Sundsvallsgrupperna, var självständiga enheter med var sin vd. Men så hade man då som någon slags ärkebiskop verkställande direktören i Cellulosabolaget … det var en som hette [Gustaf] Göranson vid den tiden. […] Det var inte någon helt hopsvetsad koncern … Göranson var ju typen för handelsresande s.a.s., en som var ute med portföljen och sålde massa. Sedan presiderade han då i kraft av sin ålder och sin erfarenhet över de gemensamma mötena, men det var direktörerna som skötte det. Men sedan hade han som påläggskalv, utsedd av Handelsbanken, Axel Enström, som också hade vuxit upp i koncernen. Det var en mycket skicklig och duktig industriman. Han hade i det stöd av sin styrelse som då var helt dominerad av Handelsbanken … jag vet inte vem det var som drev på mest … om att nu ska vi gjuta ihop detta.36
Tanken på centralstyrning var impopulär bland dotterbolagen:
… man hade fortfarande förhoppningar ute i bolagen om att man skulle få leva sitt eget liv. I kramforsbolaget fanns det en vice verkställande direktör som hette Frölander och chefen hette [Aron] Orrmell. … Det var framför allt Frölander, tror jag, som hade förhoppningar då om att kunna göra något mera självständigt … Som underlag för detta skulle man ha en ordentlig utvecklingsplan som visade vad man hade för råvarutillgång och krafttillgångar och inventera sina arbetskraftspro- blem och frågan om hur man skulle investera […] Allt det där kom jag då in i.37
35 För en skildring av omorganisationen av Svenska Cellulosa Aktiebolaget se Utterström (1979, s. 124 –134). 36 Intervju med Torsten Carlsson, av Rolf Henriksson, 30 maj 1989.
Kramforsutredningen var klar på våren 1950.38 På IUI:s styrelsesammanträde i
november samma år redogjorde Torsten Carlsson för vad han gjort:
Utredningarna inom Kramfors AB hade berört alla viktigare grenar av företagets verksamhet och hade gått ut på att skaffa ett underlag för planering av företagets verksamhet på lång sikt. Bl.a. hade virkesförsörjningen såväl från egna skogar som genom köp samt tillgången på arbetskraft varit föremål för ingående studier. Inom den industriella produktionen hade särskilt produktivitets-, kvalitets- och kost- nadsproblem samt möjligheterna till nya förädlingsformer för skogsråvarorna ägnats uppmärksamhet. Utredningsarbetet hade utmynnat i en serie konkreta för- slag för den fortsatta verksamheten. Ett program hade således utarbetats för skogs- arbetskraftspolitiken, avverkningarna och dispositionen av företagets vattenkrafts- tillgångar. I fråga om den industriella produktionen hade en serie alternativa förslag framlagts baserade på kostnadsberäkningar och tekniska utredningar.39
Torsten Carlsson var nöjd med sitt verk, särskilt det sociala programmet för de heltidsanställda skogsarbetarna. I uppsatsen ”Skogens arbetskraftsproblem”, som ingår i Industriproblem 1950, redovisar han arbetskraftsdelen av sin utredning.40
Undersökningens resultat liknar dem som Jan Wallander redovisade för Klarälvs- dalen 1948.41 Bygden tenderade att tappa folk och det var svårt att rekrytera
skogsarbetare. De yngre sökte sig bort, till centralorterna och söderut, där bättre betalda arbeten stod att finna och det gick att få sysselsättning hela året. Bristen väntades bestå under 1950-talet. Carlsson diskuterar möjligheterna att skapa en fast anställd skogsarbetarkår och att rationalisera avverkningen.
Andra var dock mindre nöjda:
Men däremot blev ju Kramforsutredningen inte vad Frölander hade tänkt sig, där- för att under tiden som jag var där så pågick ju någon slags palatsrevolution i Cellu- losabolaget. Enström väntade inte … tills han hade efterträtt Göranson, han började förbereda sin koncernuppbyggnad redan underhand. Då uppstod det en viss spän- ning där om vem som skulle ha initiativet och jag var ju bara en bricka i det spelet, för jag kunde ju inte … annat än att driva utredningen. Frölander blev väl besviken, inte tror jag på utredningens tekniska innehåll … men … han blev alltså inte vd i ett självständigt bolag, utan han fick nöja sig med att hela Kramfors tvärtom blev lite avlövat. Det blev mera en platschef för Kramforsgruppen som kom att presidera ... Själv lämnade han ju också det efter några år och gick till […] Bergvik & Ala.42
38 IUI (1950e, s. 5). Utredningen finns i IUI (1950g). 39 Protokoll (1950, s. 5.)
40 Carlsson (1950). 41 Wallander (1948).
På senhösten 1949 påbörjade Torsten Carlsson även en andra företagsstudie, denna gång av AB Cementa. Syftet var detsamma som i Kramforsstudien: att skapa underlag för bolagets planering och därutöver att få fram information om byggnadsmaterialindustrin i allmänhet.43 Carlsson hade ingått i 1947 års bygg-
nadsmaterialutredning som expert och hade således förstahandskunskaper om branschens problem.
Carlsson redogjorde även för Cementaundersökningen på styrelsemötet i november 1950:
Utredningarna inom AB Cementa bestodo i att för cementkoncernens räkning söka framskaffa material för en bedömning av om, när, var och huru mycket före- tagets tillverkningskapacitet för cement behövde ökas. Utredningsarbetet hade på flera punkter kunnat knytas an till utredningen rörande Sveriges behov och resur- ser och till vissa statliga utredningar.44
Det var Cementas chef, Ernst Wehtje, mellan 1943 och 1946, IUI:s styrelse- ordförande och kvar i styrelsen fram till 1962, som hade frågat om IUI kunde åta sig att räkna ut företagets investeringsbehov:
De hade problem med sin kapacitetsutbyggnad i Skåne i Cementbolaget och problemet var, hur länge fortsätter byggnadsvolymen att växa? Vilka investerings- behov har vi för detta? De ville att man skulle göra en prognos för cementbeho- vet som skulle ligga till grund för investeringsbeslut. Det var så att man sade sig att hur mycket cement som går ut måste rimligen i första hand vara en funktion av byggnadsvolymen. Men erfarenheten visar att om man bara skulle relatera byggnadsvolymen och cementförbrukningen så växer cementförbrukningen for- tare än byggnadsvolymen. Förklaringen var då att tekniskt sett så vann betongen mark på övriga byggnadsmaterials bekostnad. Och varför gjorde den det? Ekonom- förklaringen är givetvis de relativa priserna, att man prissatte cementen så att den färdiga konstruktionen i betong var konkurrenskraftig. Dessutom fanns det rena tekniska företräden som inte kom till uttryck i priset. […] Jag vill minnas att det var något sådant som en tredjedel av den förbrukning av cement som man hade i början av 1950 som hänförde sig till produkter och teknik som inte fanns 1940.45
43 IUI (1950d, s. 6). 44 Ibid., s. 5-6.
Carlsson fick engagera sig i ”djärva gissningar” om byggnadsvolymens utveckling och de tekniska förutsättningarna. ”Därmed kunde vi få som resultat ett utbygg- nadsbehov och en expansion.”
Nästa fråga var givetvis var. […] Det fanns fabriker i Limhamn, i Hällekis, på Öland, Slite på Gotland, Köping, Stora Vika och så hyrde man den lilla fabriken i Hidinge utanför Örebro som ägdes av KF. Det var bara 1 procent av landets pro- duktion. Det fanns ett kontrakt som innebar att om KF var missnöjt så kunde det bryta kontraktet och sätta igång. Men det var ju inte mycket effekt de hade att sätta in. Det fanns dock en fristående fabrik, Gullhögen, som väl hade 15 procent av marknaden […] Men då ansågs det att man absolut inte skulle ge sig på att för- söka köpa Gullhögen, för det var av politiska skäl inte lämpligt. […] Konkurren- sen skulle hållas vid liv. Planeringen blev då att det var mycket tal om att bygga nya fabriker och i så fall var ett tänkbart läge uppe i Jämtland, i Bräcke. En annan möjlighet låg i Dalarna men den låg väldigt transportekonomiskt dåligt till.46
Cementundersökningen var färdig 1951. Den publicerades aldrig utan spreds enbart i stencilform.47
Carlsson sammanfattade också de generella erfarenheterna av de båda företags- specifika utredningarna:
Denna art av utredningar innebar att institutet givit sig in på ett nytt verksamhets- område, då tidigare studier av enskilda företags problem icke förekommit. Institu- tet hade fått goda erfarenheter i bägge fallen och av allt att döma hade arbetet även varit till nytta för de engagerade företagen. Ur institutets synpunkt vore det värde- fullt att få fortsätta med arbeten av denna art, och sekreterare Carlsson hemställde om styrelsens medverkan att finna nya sådana utredningsprojekt.48
Cementautredningen gick så bra för Torsten Carlsson att han 1952 blev direktörs- assistent på företaget, där han stannade tills han 1956 blev vd på SNS. Det var dock inte sista gången han var engagerad av IUI. Ernst Wehtje lånade vid ett senare tillfälle ut honom till en utredning som inventerade ackordsprissättningen i byggbranschen. Det vilade något lätt bysantinskt över byggmaterialproduktio- nen. Det var säkerligen ingen tillfällighet att Torsten Carlssons hågkomster flera decennier senare var glasklara. Branschen hade satt sina spår:
Det var ju jakt på kostnader. Det var ett fasligt ståhej om vem som hade skulden
46 Ibid.
47 Carlsson (1951). Vi har inte lyckats hitta denna, utan enbart den preliminära versionen (IUI, 1950g). 48 IUI (1950d, s. 6).
till att hyrorna var så höga. Och du vet som det är med en hyreskalkyl, hälften är kapitalkostnader, då var det i alla fall det. Hälften är arbetskraft och byggnads- material. Sedan splittade man upp detta på mängder av byggnadsmaterial och mängder av arbetsinsatser, så alla kunde skylla på alla. Men om man tittade ige- nom procedurer och prissättning, vilket jag gjorde så gott jag kunde, så kom det ju fram en del intressant, som visade hur tokigt prissättningen gick till, t.ex. att när färdigfabricerade köksinredningar skulle monteras så dröjde det väldigt länge innan man kunde få ett pris på inmonteringen som motsvarade den verkliga arbetsåtgången multiplicerat med ett lämpligt timpris. Det var ju skyhögt, därför att det släpade kvar att man förut snickrade sakerna. Och i det längsta så skulle snickarna ha betalt som om de hade snickrat grejerna. Först långsamt retirerade man ut ur detta. […] En annan sådan här sak gällde plattsättning, där man hade, säg hundra plattor på golvet, och så skulle de som var i kant vara huggna. Kring att man var tvungen att hugga vissa plattor var det en kolossalt invecklad mate- matik som slutade med att man egentligen betalade plattorna två gånger. Det gjordes en stencil på det där. Jag minns att Jan Wallander och jag satt ute i Salt- sjöbaden i ett rum där vi jobbade och slet och slutjusterade omväxlande med att vi promenerade och åt.49
Småindustriutredningen
Vid ett styrelsemöte i maj 1952 anmälde Jonas Nordenson att IUI på uppdrag av och i samarbete med Svenska Arbetsgivareföreningen påbörjat en utredning av småindustrin.50 Det handlade i viss mån om att aktualisera den bild av småindu-
strin som lämnats i Axel Iveroths utredning om Småindustri och hantverk i Sverige från 1943.51 Den 1 augusti diskuterades upplägget vid ett möte på IUI. Diskus-
sionen genomfördes i två etapper. I den första deltog institutets medarbetare under ordförandeskap av Nordenson, i den andra Nordenson samt Lars O. Andersson och Kurt Rydé, som skulle hålla i undersökningen från IUI:s respek- tive SAF:s sida, och ytterligare en representant från SAF.52 Till mötet hade Anders-
son skrivit en relativt omfattande promemoria i vilken han inledningsvis konsta- terade att motivet för utredningen fanns att söka i SAF:s interna diskussioner om rekryteringspolitiken gentemot småindustri och hantverk:
Troligen skulle det vara bekvämast att låta småföretagen vara i fred, ty kostnaderna för service av olika slag åt dem blir nödvändigtvis mycket större än avgiftsintäk- terna från dessa små medlemmar. Inte desto mindre finner man åtskilligt som talar
49 Intervju med Torsten Carlsson, av Rolf Henriksson, 30 maj 1989. 50 Protokoll (1952a).
51 Iveroth (1943). 52 IUI (1952b).
för en intensifierad värvning. Mot arbetarpartens enhetliga front vill SAF kunna ställa en lika enad front av arbetsgivare.53
Andersson förklarade att en del av utredningen skulle bestå av en enkät med före- tagare och en del av en statistisk sammanställning som bl.a. skulle bygga på mate- rial sammanställt av en licentiat Lindgren i Uppsala utifrån Riksförsäkringsanstal- tens statistik. Under diskussionen rekommenderade Nordenson att man också skulle göra specialstudier av några särskilt viktiga branscher som verkstads- och smidesbranscherna samt träindustrin och man landade i att sätta en övre gräns för småindustri vid 25 arbetare.
Vid nästa styrelsemöte, i september, hette det att arbetet fortskred program- enligt med tyngdpunkten förlagd till en intervjuundersökning.54 I februari 1953
kunde Nordenson så meddela att undersökningen var i stort sett avslutad. Resul- tatet av intervjuundersökningen hade överlämnats till SAF i december och den statistiska framställningen av småindustrin skulle överlämnas inom kort.55 Enligt
årsberättelsen för 1952 hade arbetet utförts av Andersson i samarbete med Rydé.56
Undersökningen avkastade två rapporter i stencilform och en promemoria. Den första rapporten, Storleksfördelning, företagsformer och lokalisering inom
olika branscher av industri och hantverk i Sverige, använde sig av Kommerskolle-
giums industristatistik för 1949 och Riksförsäkringsanstaltens inventering av mindre arbetsgivare 1947 och de objekt som undersöktes var industri- och hant- verksföretag med minst en arbetare. Utredarna framhöll svårigheten att fastställa vad som var mindre företag men uppmärksamheten riktades mot företag med högst 25 arbetare. Vidare omarbetades industristatistikens uppgifter om antalet arbetsställen till antalet företag i juridisk bemärkelse. Författarna var därefter nöjda och ansåg att ”det samlade primärmaterialet [ger] en ur statistisk synpunkt fullt tillfredsställande täckning av de minsta arbetsgivarna i hela landet inom de verksamhetsgrenar som här är av intresse”.57
Resultaten redovisades i en rad tabeller med kortfattade kommentarer. Företa- gens fördelning redovisades efter storlek på industrigrenar. Av samtliga 31 600 företag återfanns dryga 10 000 inom malmbrytning och metallindustri och av dess hade 8 700 högst 25 arbetare. Denna industrigren var representativ genom att 87 procent av samtliga företag hade högst 25 arbetare. Inom den näst största industrigrenen, livsmedelsindustrin, var andelen småföretag ännu större, 93 procent,
53 IUI (1952c, s. 1). 54 Protokoll (1952b). 55 Protokoll (1953a). 56 IUI (1952a). 57 IUI (1952d, s. 5).
mycket beroende på att mer än hälften av företagen utgjordes av bagerier. Även om 87 procent av alla företag hade högst 25 arbetare svarade dessa företag för blott 21 procent av samtliga arbetare.
84 procent av företagen med 1–5 anställda drevs som enskild firma men i stor- leksklassen 16–25 arbetare var 59 procent av företagen organiserade som aktie- bolag. Bland företag med mindre än fem arbetare var mer än hälften av alla trä-, bygg- och transportföretag verksamma på landsbygden medan inom nästan alla andra industrigrenar tyngdpunkten var förlagd till mindre städer och andra tät- orter.
Den andra rapporten, Resultaten av småföretagsutredningens intervjuundersök
ning, omfattade personliga intervjuer med småföretagare i hela landet. Frågorna
gällde sådant som sysselsättnings- och avsättningsförhållanden, ekonomisk stabi- litet, organisations- och avtalsförhållanden. 290 företagare hade valts ut i 16 geo- grafiska områden – plus Stockholm – från Malmö i söder till Boden i norr. Fem- ton högskolestudenter, som sommaren 1952 skulle besöka sina hemorter eller praktisera i ”landsorten”, rekryterades för att genomföra intervjuerna och de lyckades fånga in 236 företagare. De flesta var hemmahörande i metallindustri (61) och byggverksamhet (44) och storleksmässigt dominerade företag med 3–10 anställda (125 stycken).58
Företagarna hade i genomsnitt varit 33 år när de startade sina verksamheter och var vid intervjutillfället i snitt 48 år. Av de 161 ensamföretagarna fördelade sig motiven för att starta eget enligt följande: Lust att vara sin egen 55, arv 38, yrkes- utbildning 14, arbetslöshet 12 och annat 42. 77 av samtliga de företag, där ägarna intervjuats, hade någon gång bytt ägare. Företagens produktion av varor och tjäns- ter beskrevs föga förvånande som ”synnerligen mångskiftande”.59 30 företag hade
bytt produktionsinriktning men bara ett hade bytt bransch – från lädervaror till flugsmällare. 21 företag – främst byggföretag och åkerier – saknade arbetslokal medan 102 hyrde och 113 ägde lokal. 106 företag bedömdes verka i bra lokaler, 71 i lokaler av normal beskaffenhet och 38 i dåliga lokaler. 75 företag hade kvinnliga anställda och i 67 företag arbetade familjemedlemmar. 79 företag hade kontors- personal eller teknisk personal anställd. 150 av företagen hade existerat i minst 10 år och av dessa hade 85 expanderat, 34 behållit sin ursprungliga storlek och 31 minskat antalet anställda. 41 företag var underleverantörer (tillverkare av halvfa- brikat). Av de 202 företag som inte var aktiebolag hade 72 startat med enbart eget kapital och 24 med enbart banklån. Resten hade startat med en blandning av finansieringskällor. 150 företag hade skött den löpande finansieringen helt inom företaget, 18 med enbart banklån, resten med olika kombinationer.
58 IUI (1953a). 59 Ibid., s. 7.
Avslutningsvis sköt undersökningen in sig på småföretagens anslutning till branschorganisationer. 177 företag var anslutna och 59 ej anslutna. Företag grun- dade 1942 eller tidigare hade betydligt högre anslutningsgrad än övriga. Av de 177 var 121 anslutna till enbart en organisation, varav 15 till SAF och 80 till handels organisationen SHSO (Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisa- tion). Utredarna konstaterade utifrån intervjumaterialet att det var ”frapperande hur lite företagen känner till om den service som organisationerna lämnar”. Av de 80 företagare som var anslutna till SHSO var 29 ”helt oförmögna att ange något eller några motiv för sin anslutning”.60 Det vanligaste motiv som angavs var
annars större trygghet genom att tillhöra en arbetsgivarorganisation. Kritiken mot organisationerna gick främst ut på att de borde visa större hänsyn mot min- dre företag när de tog ut medlemsavgifter. Utredarna kunde vidare notera (liksom Adam Smith hade gjort nästan tvåhundra år tidigare) ”att ett påfallande stort antal av småföretagarna önskar organisationernas hjälp för att hindra priskonkur- rens samt genomföra nyetableringskontroll och marknadsuppdelning”.61 34 av de
59 företagare som inte var med i någon organisation sade sig ändå ha behov av någon slags service. En förklaring var att många var relativt nya som företagare, en annan sades vara ”faktorer av psykologisk natur”.62
I promemorian angavs som syfte ”att få ett begrepp om hur många företag, som finns inom varje SAF-förbunds naturliga rekryteringsområde och hur stor del därav som är ansluten till resp. förbund”.63 Samma statistik som legat till grund för
den första rapporten användes. Eftersom industristatistiken begränsades till den egentliga industrin saknades uppgifter för ett dussin branscher inom SAF:s område. Undersökningen omfattade företag med minst en arbetare (årsarbetare), alltså inte enmansföretag. Även ett halvdussin SAF-förbund uteslöts ur undersök- ningen eftersom de helt eller nästan helt saknade mindre medlemsföretag.
För att få fram andelen anslutna företag (täckningsgraden) jämfördes antalet medlemmar i 23 förbund med antalet företag i motsvarande branscher. Men eftersom siffrorna från IUI:s undersökning respektive från SAF avsåg olika tid- punkter och eftersom IUI redovisade företag och SAF medlemmar betecknades