När boken om Strukturomvandlingen i jordbruket publicerades 1957 tackade för- fattaren, den norskfödde agronomie licentiaten Odd Gulbrandsen, en rad perso- ner för deras stöd. Han hade haft en rådgivande kommitté bestående av Jonas Nordenson och Erik Höök, direktörerna Olof Leffler och Kuno Möller, LO-eko- nomerna Rudolf Meidner och Clas-Erik Odhner63 samt licentiaten Halvdan
Åstrand. Han lät också förstå att IUI tagit upp frågan om en jordbruksutredning med honom redan 1952 (det år han anställdes vid institutet) men att arbetet för- dröjts av att hans arbetstid splittrats på olika uppdrag. Bokens förord var daterat i april och den 16 maj disputerade Gulbrandsen på sin undersökning vid Lant- brukshögskolan i Ultuna med docenten i kulturgeografi Olof Nordström från Lund, filosofie licentiaten Halvdan Åstrand och agronomie licentiaten Jacob Ekman som opponenter.64 Då ”färdades ’hela Sveavägen’ till Uppsala och Ultuna
för att lyssna”.65 Gulbrandsen lämnade därefter IUI för en befattning som
biträdande professor vid Ultuna men återkom åren 1967–1969 till IUI, efter att 1966 tillsammans med Assar Lindbeck ha publicerat en bok om den svenska jordbruksregleringen som orsakade en del rabalder.66 (Vi återkommer i detalj till
denna bok i kapitel 23.)
Gulbrandsen börjar sin undersökning med att hänvisa till 1947 års jord- brukspolitiska beslut, enligt vilket det svenska jordbruket skulle kunna täcka landets försörjningsbehov vid en avspärrning. Sedan dess hade jordbruket genom- gått en snabb produktionsökning samtidigt som efterfrågan på jordbruksproduk- ter försvagats, varför ”en utpräglad överskottssituation varit rådande”.67 I takt
med att beredskapssynpunkterna på jordbruket minskat i betydelse hade de sam- hällsekonomiska aspekterna fått ökad betydelse.
62 Kritz (1976). Kritz (2009) redogör för dessa resor och böcker.
63 Gulbrandsen hade 1953 recenserat Odhners (1953) bok om Jordbruket vid full sysselsättning. Han hade då framfört förslag om att den stora mjölkproduktionen skulle användas för att genom ”effektivt och omfattande forskningsarbete” få fram ”nya och förbättrade produkter, begärliga både inom och utom landet” (Gulbrandsen, 1953, s. 488.). Gulbrandsen hade som förarbeten till sin avhandling publicerat ett par andra artiklar om svenskt jordbruk (Gulbrandsen 1953, 1954, 1955). Artikeln från 1954 om småjordbruk och jordbruksexport uppmärk- sammades i ett par tidningar; se Svenska Landsbygden (1954) och Mellersta Skåne (1954). Gulbrandsen publice- rade också en kort sammanfattning av sin avhandling i Industria (Gulbrandsen 1957b).
64 Dagens Nyheter (1957) och Svenska Dagbladet (1957). 65 Lidén (2009, s. 255).
66 Se Lindbeck (2009). Den kontroversiella skriften var Gulbrandsen och Lindbeck (1966). 67 Gulbrandsen (1957a, s. 12).
Jordbruksstruktur i omvandling, 1957.
Gulbrandsen skiljer på yttre rationalisering, genom ökad areal och bättre ägosammansättning vid jordbruken, och inre rationalisering, förbättringar av jord och byggnader. Större jordbruk hade kunnat mekanisera och friställa arbetskraft. Mindre jordbruk, som endast sysselsatte en eller två personer, kunde inte frigöra arbetskraft genom mekanisering såvitt inte en samtidigt yttre rationalisering ägde rum, dvs. sammanslagning eller nedläggning av bruknings- enheter. Mot denna bakgrund preciserar Gulbrandsen sitt syfte: ”Avsikten har varit att söka utreda på vad sätt och i vilken utsträckning en anpassning av den yttre strukturen till de ändrade levnadsförhållandena kommit till stånd, vilka fak- torer som stimulerat eller hämmat en sådan anpassning samt även skissera hur den framtida utvecklingen i detta avseende kan komma att te sig.”68
Jordbruksproduktionen hade alltså ökat, men inte med mer än 10–15 procent sedan slutet av 1930-talet. Befolkningen hade ökat i samma takt men ändå hade ett överskott på jordbruksprodukter uppkommit. Det kunde i viss mån förklaras av ökad import. Med mindre kroppsarbete minskade dessutom den individuella energiförbrukningen och med växande inkomster ökade animalieproduktionen. ”Det framtida avsättningsutrymmet för inhemska jordbruksprodukter kan såle- des sägas bestämmas av förändringarna dels i energibehovet, dels i relationen mel- lan vegetabilier och animalier, dels i folkmängden.”69
Efter att ha diskuterat möjligheterna att avsätta ett jordbruksöverskott i andra länder tar Gulbrandsen upp frågan om det s.k. alternativvärdet: vilken avkastning produktionsfaktorerna i jordbruket skulle ge vid alternativ användning. Han konstaterade att arbetsersättningen i de minst lönsamma företagen antagligen var
68 Ibid., s. 15. 69 Ibid., s. 18.
lägre i jordbruket än i andra näringar och att kapitalet vid dessa företag visade mycket låg förräntning. Byggnaderna, i synnerhet ekonomibyggnaderna, saknade i stort sett alternativvärde. Sammantaget hade produktionsfaktorerna i jordbru- ket dock höga alternativvärden, vilket borde stimulera överflyttning av produk- tionsresurser till andra näringar.
Nyckelorden i Gulbrandsens bok var jordbruk och struktur. ”Med jordbru- kets struktur avses då hur näringen är uppbyggd av större och mindre företag. Med strukturförändringar menas förskjutningar i antalet företag och i storleksfördelningen.”70 Strukturomvandlingen påverkades emellertid av trög-
heter, inte minst hos arbetskraften.
Trögheterna kan … medföra att en storleksrationalisering dels går i en långsam- mare takt dels får ett annat förlopp än som vore att vänta med hänsyn till alterna- tivvärdenas storlek. Kan de trögheter som spelar en strategisk roll för storleksratio- naliseringen klarläggas och mätas, blir det möjligt att bygga upp en prognosmodell som kan användas för att göra en bedömning av den framtida storleksrationalise- ringen. Detta är nu uppgiften vid studiet av jordbrukets strukturomvandling och på den verkande förhållanden.71
Gulbrandsen tröskar i sex kapitel igenom olika sidor av strukturförändringen i jordbruket. Kapitel 2 avhandlar företagsstrukturens historik – sådant som sam- bandet mellan befolkningsutveckling och företagsstorlek och förändringar i antalet brukningsenheter – och kapitel 3 ägnas åt bland annat det kreaturslösa jordbruket. I kapitel 4 och 5 gäller frågan jordbrukspolitikens verkningar. Svaret var svävande:
På de flesta punkter har data tytt på ett tämligen begränsat inflytande, såväl i bromsande som påskyndande riktning. Diskussionen har … visat att de jord- brukspolitiska åtgärderna var och en tagen för sig kan tänkas ha haft verkan såväl i den ena som i den andra riktningen. Strukturomvandlingen kan t. ex. ha påskyn- dats genom att staten erbjudit gynnsamma tillträdesvillkor till rationaliserade fastig heter. Prispolitiken kan via inkomstutjämningen ha höjt arbetskostnaden, vilket vid småbruket på grund av bristande delbarhet av arbetskraften framkallat driftsnedläggningar i stället för ett successivt utbyte mot maskiner. Å andra sidan kan strukturomvandlingen ha bromsats genom att den statliga verksamheten i samband med den yttre rationaliseringen ändrat fastighetsefterfrågans inriktning och genom att prispolitiken via inkomstutjämning och prisdifferentiering motver- kat sänkningen i arbetskraftstillgången. På grund av de motsatta tendenserna kan
70 Ibid., s. 28. 71 Ibid., s. 34.
nettoeffekten av såväl den yttre rationaliseringen som prispolitiken bedömas vara svag; jordförvärvs- och vanhävdslagarnas nettoeffekter har också framstått som små beroende på begränsningar i tillämpningsmöjligheterna. Om man så söker summera samtliga de här berörda jordbrukspolitiska åtgärdernas effekter, blir netto resultatet närmast en ganska svag, möjligen bromsande verkan på struktur- omvandlingen.72
Även beträffande den framtida utvecklingen sågs jordbrukspolitiken som en min- dre betydelsefull faktor: ”De verkningar som eventuella ändringar i jordbruks- politiken kan komma att få kan efter prognosens färdigställande införas som modifikationer av utvecklingen i stort.”73
Kapitel 6 och 7 behandlar jordbruksföretagarnas avgång och rekrytering. I kapitel 8 levererar Gulbrandsen en prognos över antalet jordbruksföretagare år 1970. Denna prognos var det mest uppseendeväckande inslaget i undersök- ningen. Den utmynnade i att antalet företagare mellan 1955 och 1970 skulle minska med 100 000 och att antalet därefter skulle uppgå till 200 000.
I slutkapitlet tar Gulbrandsen upp strukturomvandlingen och några framtids- perspektiv. Dessa perspektiv beskrivs som ”delvis mycket spekulativa”.74 Utveck-
lingen hade präglats av en ständig ökning av insatserna av jord och kapital i för- hållande till arbete och arbetskraft hade flyttat över till andra näringar. Om ensamföretagaren skulle anpassa sig till denna utveckling hade han tre vägar att välja på: bisysslor, ökad areal eller ökning av kapitalet. Den första vägen var avsmalnande och de båda andra var bara möjliga om det totala antalet företagare minskade. Då måste företagaren antingen lägga ner driften eller acceptera efter- släpning i inkomstutvecklingen. En prishöjning för att öka inkomsterna förut- satte att efterfrågan inte därigenom minskade. Och eftersom en prishöjning till större delen gick till en ökad arbetsersättning – arbetskraften blev dyrare – blev det än mer lönande att ersätta arbetskraft med maskiner.
Anpassningsproblemet kan alltså inte kringgås genom prishöjningar. Det är med andra ord ofrånkomligt för ensamföretagaren att göra någonting för att undgå en eftersläpning i inkomstutvecklingen. Med hänsyn till att endast ett mindre antal av dessa företagare har möjlighet att utvidga åkerarealen, att specialisera sig på fri- stående animalieförädling eller att öka biinkomsterna måste flertalet lägga ned jordbruksdriften.75
72 Ibid., s. 121–122. 73 Ibid., s. 123. 74 Ibid., s. 182. 75 Ibid., s. 186.
Att göra en prognos över förändringar i jordbrukens storleksfördelning var vansk- ligt eftersom driftsnedläggningar kunde innebära att arealer lades ner eller slogs samman med andra jordbruk eller blev till skogsmark eller tomtmark. Utveck- lingen skulle dessutom gå i olika banor i olika delar av landet. Gulbrandsen kom- mer med ett räkneexempel fram till att mellan 1950 och 1965 skulle antalet före- tag minska med 28 procent, den totala åkerarealen minska med 7 procent och arealen per företagare öka med 38 procent. Företagare med små arealer (under fem hektar) skulle i stort sett vara borta år 1970. Produktionen skulle förändras genom att kreatursbeståndet minskade med en halv till 1 procent om året medan växtodlingen gav oförändrad eller ökad avkastning. ”Det nuvarande överskotts- problemet i fråga om jordbruksprodukterna kan … inte väntas bli löst genom strukturomvandlingen. Tvärtom kan det i vissa avseenden skärpas exempelvis genom ett ökat vegetabilieöverskott.”76
I betygsnämnden för Gulbrandsens avhandling ingick professorerna i natio- nalekonomi Tord Palander och Gunnar Westin Silverstolpe samt professorerna i jordbrukets marknadslära respektive driftsekonomi Karl-Fredrik Svärdström och Lennart Hjelm. Nämnden konstaterade i sin skrivelse (även undertecknad av opponenten Olof Nordström) att avhandlingens centrala problem var ”att belysa omfattningen av den pågående nedläggningen och sammanläggningen av jord- bruk samt orsakerna till och konsekvenserna härav”.77 Skrivelsen fortsatte:
Analysen av vad som ovan angivits vara det centrala problemet är genomförd med fantasi och skicklighet samt med stöd av en god allmän kännedom om sakförhål- landena. Även beträffande ett ämne, sådant som det av Gulbrandsen behandlade, är en större skärpa och koncentration dock möjliga. Underlaget för slutsatserna borde också ha kunnat göras något säkrare genom vissa detaljundersökningar eller genom ett bättre utnyttjande av redan förefintliga sådana undersökningar.78
Betygsnämnden föreslog att såväl avhandlingen som försvaret av den, ”snabbt, klart och väl framfört”, skulle tilldelas betyget med beröm godkänd, i vilket lärar- kollegiets samtliga närvarande ledamöter instämde.79
När Gulbrandsen i ett föredrag presenterade sina slutsatser koncentrerade han sig på specialisering, produktivitetsökning och lönestegring som viktiga faktorer bakom den krympande jordbrukarbefolkningen. Omkring 100 000 jordbruks- företagare skulle slås ut de närmaste femton åren men företagskoncentrationen var likväl för långsam för att lösa jordbrukets specialiserings- och lönsam-
76 Ibid., s. 192.
77 Lärarrådets protokoll (1957, s. 21). 78 Ibid., s. 22.
hetsproblem. Gulbrandsens rekommendationer handlade om ökad samordning genom gemensamma maskinstationer och andelsladugårdar, kooperativ samver- kan, ökad forskning om jordbrukets stordriftsformer och jordbruksfabriker i anslutning till tätorterna. Hans slutord andades optimism. Med bilismen skulle samhällsservicen förbättras och naturen bli mera tillgänglig för fritidsvistelse. ”Jag är alltså optimistisk beträffande landsbygdens framtid.”80
Gulbrandsen presenterade också tillsammans med Göran Albinsson sina resultat i en sammanfattning för en bredare läsekrets. Även här återkommer i slut- avsnittet den framtidsvision som närmast för tankarna till kollektivjordbruk:
Medan strukturomvandlingen åtminstone under det närmaste decenniet syns vara starkt bunden av de äldre företagarnas begränsade rörlighet och alltså föga påverk- bar, kan däremot arbetsbesparingar och specialiseringen påskyndas, genom fram- synta åtgärder. Forskning och försök på det organisatoriska och arbetstekniska området, underlättande av kapitalanskaffningen till de nya företagen samt stöd till samgående mellan jordbrukare för att starta specialiserad verksamhet är exempel på dylika åtgärder. Så småningom kan en utveckling i denna riktning skapa förut- sättningar för ett nytt skede i strukturomvandlingen, nämligen en övergång till jordbruksindustrier av de företagare vid de nuvarande familjejordbruken, som i en nära framtid blir ensamföretagare på grund av fortgående arbetsrationalisering. Därigenom skulle de kunna undgå det öde, som drabbat de nuvarande äldre små- brukarna.81
Gulbrandsens avhandling fick åtskilliga omnämnanden i tidningar och tidskrif- ter. Omdömena var få, innehållsreferaten desto fler. Det började med några artik- lar redan före disputationen. Västernorrlands Allehanda var först ut med en artikel rubricerad ”Kreaturslösheten”.82 Efter disputationen följde några tidningsartiklar
som sköt in sig på budskapet om jordbrukets avfolkning.83 Därpå följde ett par
tidskriftsartiklar. En artikel i Plan var i huvudsak refererande.84 ”Att Industrins
Utredningsinstitut står bakom en jordbruksutredning är ett bevis för samgåendet mellan industri och jordbruk”, resonerade anmälaren i Arbetsmarknaden.85 Det
mest positiva omnämnandet stod Lantmannen för:
80 Gulbrandsen (1957c, s. 427).
81 Gulbrandsen och Albinsson (1958, s. 50–51). 82 Västernorrlands Allehanda (1957).
83 ÖstersundsPosten (1957); MorgonTidningen (1957) och Jordbrukarnas föreningsblad (1957). 84 Hjelm (1957).
Det är inte ovanligt, och visst inte felaktigt, att vetenskapliga avhandlingar – också på jordbrukets område – utgör läsning för endast en ringa krets av specialister och vetenskapsmän. Kanske kommer det vetenskapliga arbetets rön inte jordbruket till godo förrän efter en bearbetning i tredje eller fjärde led av pedagoger och popularisatorer. Så dock inte med den föreliggande avhandlingen, som genom sin utformning i väsentliga delar är tillgänglig för en intresserad allmänhet. Det är tro- ligt att den just härigenom kommer att få – eller rentav redan har fått – stor bety- delse för den samhällsviktiga diskussionen i dessa frågor.86
Det stora mediala genomslaget kom med Gulbrandsens och Göran Albinssons sammanfattning av avhandlingens budskap då en byråartikel publicerades i omkring trettio dagstidningar!87 I Svensk Handel menade man att läsaren påmin-
des ”om den kända trögrörligheten i utvecklingen på grund av de nuvarande före- tagarnas ålder”, men: ”Däremot är belysningen av regleringarna och subventio- nerna på detta område ganska otillfredsställande.”88
Flera år senare publicerade en forskare vid Stockholms universitet, Gunnar Österberg, en artikel byggd på en promemoria producerad för IUI:s räkning i vil- ken vinsterna av omflyttning av arbetskraft mellan olika sektorer i Sverige mellan 1950 och 1960 uppskattades. Det visade sig att hela 87 procent av omflyttningen – och alltså större delen av vinsterna – berodde på utflyttning från jordbruket. Åtminstone 12–15 procent av produktivitetsökningen i den svenska ekonomin berodde på denna omflyttning.89
***
”Utvecklingslinjer inom svensk ekonomi” blev aldrig den ”totalbild” av utveck- lingstendenserna inom den svenska ekonomin som Jonas Nordenson hade hop- pats på. Projektet spretade för mycket. Befolkningsutveckling, distributionsappa- rat, inkomstfördelning och konsumtion var teman som drog åt högst olika håll. Icke desto mindre utgjorde de publikationer som projektet avkastade högklassiga produkter, inte minst en doktorsavhandling och en massiv konsumtionsutred- ning som skulle generera ett antal uppföljnings- och specialstudier. Nordenson hade ingen anledning att skämmas för vad de olika delstudierna hade åstadkom- mit. Projektet var en ordentlig fjäder i hatten för IUI.
86 H.R. (1957).
87 Lunds Dagblad (1958) kan tas som exempel. 88 Svensk Handel (1958).
Wallander
Jan Wallander var ingen nykomling på IUI. Vi mötte honom i förra delen av institutets historia.1 Det var på Industriens Utredningsinstitut som han skrev sin
doktorsavhandling.2 När han återkom dit 1953 var det som institutets chef.
Jan Wallander var född 1920 och han gick bort 2016, efter ett synnerligen rikt och varierande liv. Han blev i slutändan bankdirektör, först, 1961, verkställande direktör i Sundsvallsbanken och därefter, från 1970, vd i Handelsbanken. Det var inte helt väntat. Flera har betecknat Jan Wallander som en särling i bankvärlden.3
Det har i högsta grad med hans bakgrund att göra. Wallander kom inte från någon näringslivsfamilj. Han har själv vittnat om att i hans föräldrahem var bank- direktörer snarast ”något skumt”.4 Där fanns inget som predestinerade honom till
en karriär inom bankvärlden.
Familjebakgrunden
Jan Wallander kom från en borgerlig familj, med bostad på Valhallavägen 158 i Stockholm, som hyllade liberala och även lite radikala ideal. På mödernet gick de ett par generationer tillbaka, till åttiotalsradikalismen, via Jans mamma, Elna, och morföräldrarna:
Jag brukade gå och hälsa på min mormor [Anna von Zweigbergk], som berättade vad hon hade varit med om, hur hon hade följt Ernst Ahlgren [Victoria Benedicts- son] till Köpenhamn och suttit i rummet bredvid när Ernst Ahlgren hade sin kär- lekshistoria med Georg Brandes och hur hon hemma hos dem hade umgåtts med Strindberg, väldigt prydlig och fin. Hjalmar Branting och Anna Branting var också gäster i familjen. Anna Branting blev en livslång vän till min mormor. Karl Staaff hörde jag talas om. Det påverkade mig, den bakgrunden.5
Anna von Zweigbergk var journalist. Jan Wallanders morfar, Otto von Zweig- bergk, hade licentiatexamen med historia som huvudämne från Uppsala, men
1 Carlson och Lundahl (2014, kapitel 15). 2 Wallander (1948).
3 T.ex. Fagerfjäll (2016) och Ekström (2016). 4 Wallander (2007a).
hade, i likhet med Knut Wicksell (1880), fått en ”föreställning och varning” av universitetets lilla konsistorium, i egenskap av styrelsemedlem av den radikala studentföreningen Verdandi som 1887 hade arrangerat en sedlighetsdebatt där Hinke Bergegren hade tagit sig friheten att tala om preventivmedel och fri kär- lek.6 von Zweigbergk valde att slå in på journalistbanan, en bana som strax före
sekelskiftet skulle krönas med en mer än tjugo år lång period som huvudredak- tör för Dagens Nyheter, innan psykisk ohälsa tvingade honom att sluta i förtid. Han var bipolär och tillbringade sina sista år på Konradsbergs psykiatriska sjuk- hus.
Livet som det blev: Jan Wallanders memoarer
(foto: Birgitta Celsing).
Jan Wallander hade en utpräglad konstnärstalang. Det framgår inte minst av omslaget till hans doktorsavhandling, som han själv ritade, och av de teckningar som finns i hans båda självbiografiska böcker. Det var ingen tillfällighet. Det konstnärliga arvet var starkt på fädernet. Jans farfars farbror hette Joseph Wil- helm Wallander. Han var professor vid Konstakademien och målade folklivs- motiv. Jans farfar, Alf, var målare, utbildad vid Konstakademien, gift med sin kusin och akademikamrat Gerda. De båda hade studerat i Paris tills Alfs mamma hade spelat bort sin förmögenhet och de blev tvungna att resa hem. Åter i Sverige
6 von Zweigbergk (1892, s. 35–72, 1951, s. 129–154). ”Hr Bergegren hade då ännu ej gjort sig bemärkt för små- mordsteorier eller a.d.” (von Zweigbergk 1892, s. 39). Även Wicksell, som var den som direkt inspirerat till ämnet, deltog i debatten. Det var Verdandis första offentliga diskussionsafton.
blev Alf efter några år konstnärlig ledare för Rörstrand. Han var en av de ledande svenska representanterna för jugendstilen. Konstnärlig inspiration kom också från Jans ingifte morbror, Einar Jolin, som hade varit elev till Henri Matisse i Paris 1908–14, tillsammans med Isaac Grünewald och Nils Dardel.