Erik Dahmén hade i sin avhandling Svensk industriell företagarverksamhet (1950) och i boken Kapitalbildningsproblemet (1959) gått på djupet med investerings- verksamheten i svensk industri (se kapitel 2). I boken Industriproblem 1960 hade han ett kapitel om industrins finansiering under första hälften av 1950-talet, baserat på statistik från SCB om 457 företag omfattande cirka 40 procent av svensk industri. Hans analys gav
[inget] intryck av att de större industriföretagen mött några allvarliga svårigheter att klara sin finansiering. Självfinansieringen har varit betydande och bankkredit- marknaden i allmänhet lättillgänglig. Förklaringen härtill ligger kortast uttryckt i högkonjunkturen och penningpolitiken. Industrins långa upplåning på obliga- tionsmarknaden, där bostadsbyggandets anspråk dominerat, har dock med regle- ringars hjälp hållits inom en snävare gräns än vad som vid givna förhållanden i övrigt hade varit normalt. Den har därför fått ersättas med mer eller mindre korta reverslån. […] Den begränsade externa finansiering, som skett, har sålunda blivit förhållandevis dyr och i många fall också olämpligt utformad. 56
År 1966 publicerade IUI en uppföljning, Industrins finansiering 1955–62, utförd av civilekonomen Bengt-Göran Löwenthal.57 Bakgrunden till undersökningen
var den att vinstläget i industrin i början av 1960-talet hade försämrats jämfört med 1950-talet samtidigt som de totala industriinvesteringarna stagnerat. Vidare hade ATP-systemets införande minskat företagens möjligheter att finansiera investeringar med egna pensionsfondsmedel. Detta hade väckt farhågor för att industrins investeringsverksamhet kunde hämmas på grund av finansierings- svårig heter.
Löwenthal tar inledningsvis upp tre aspekter: 1) Kapitalanskaffningen sedd från företagens horisont, alltså hur de kan finansiera sina investeringar. Själv- finansiering ansågs ofta underlätta planeringen av investeringarna. 2) Frågan om
55 Finanstidningen (1963b). 56 Dahmén (1960, s. 37).
57 Löwenthal (1966a). Löwenthal (1965) hade offentliggjort vissa resultat i en artikel om åtta järn- och stål- företags finansieringsförhållanden.
kapitalets optimala allokering ur samhällsekonomiskt perspektiv. Självfinansie- ring kunde eventuellt innebära att företagen inte underkastade sina investeringar lika hård lönsamhetskontroll som när de lånade kapital. 3) Frågan om myndig- heternas möjligheter att föra stabiliseringspolitik och påverka kapitalets alloke- ring. Vid en hög grad av självfinansiering begränsades Riksbankens möjligheter att genom en kreditåtstramning hålla tillbaka industriinvesteringarna i ett över- hettat konjunkturläge. Löwenthal inriktade sig främst på den första aspekten.
Studien är indelad i åtta kapitel. I kapitel 2 framhåller Löwenthal två viktiga sidor av företagens finansieringsförhållanden: dels utvecklingen av deras finansiella struktur, definierad som förhållandet mellan en ökning av externa medel och företagets eget sparande, dels utvecklingen av deras resursfördelning, varmed avsågs förhållandet mellan ökning av omsättningstillgångar (likvida medel, övriga finansiella tillgångar och lager) och investeringar i fast realkapital. Han laborerar med två självfinansieringsmått – företagets sparande respektive företagets totala interna medel – och två externa finansieringsmått – nyemittering av obligationer (plus förlagslån) respektive aktier – som alla sattes i relation till investeringarna. Löwenthal var genomgående ute efter förändringar i företagens olika finansiella poster över tiden.
I kapitel 3 redovisas hur insamlingen av det empiriska materialet gått till. Stu- dien baserades på disaggregerade data, dvs. undersökning av enskilda företag. Källmaterialet utgjordes av företagens årsredovisningar och den vinststatistik som samlades in av SCB. Företagen delades in i grupper som studerades var för sig och jämfördes med varandra. Det handlade om tre expansionsgrupper (låg-, medel- och högexpansiva), två storleksgrupper (färre eller fler än 200 sysselsatta) och nio branscher baserade på vinststatistikens branschindelning. Undersökningspopula- tionen bestod av 759 företag som delades in i 54 grupper. I fyra av grupperna hamnade inga företag, varför 50 grupper återstod. I dessa gjordes ett slump- mässigt urval varefter 342 företag återstod. Av dessa gav 315 klartecken till användning av vinststatistikens primärmaterial. I kapitlen 4–7 redovisas därefter finansieringsbilden för samtliga företag och företag i expansions-, storleks- och branschgrupperna.
Att lyfta fram Löwenthals huvudsakliga resultat är inte lätt eftersom han egentligen aldrig – inte ens i sammanfattningen – drar några slutsatser utan nöjer sig med att redovisa det siffermässiga utfallet i sina olika mått. Vi nöjer oss därför med att återge några få siffror för samtliga företag ur boken och några av de jäm- förelser Löwenthal gjorde med Dahméns resultat för perioden 1950–55.58
De olika finansieringsmåtten uppvisade betydande kontinuitet i tid och rum. Sett över hela åttaårsperioden uppgick undersökningspopulationens totala spa-
rande till 92 procent av investeringarna. I genomsnitt (vid ettårsperiodisering) var sparandefinansieringen, alltså den andel av investeringarna som kunde finansieras med årets sparande, 73 procent (som lägst 69 och som högst 73 procent), intern- finansieringen 95 procent och externfinansieringen 49 procent (varierande mel- lan 35 och 58 procent).59
Vid jämförelse mellan undersökningsperiodens första och andra hälft ökade de externa medlen snabbare än sparandet. Relationen mellan nettoökning av externa medel och sparande steg från 0,54 åren 1955–58 till 0,66 1959–62. Dess- utom upphörde under periodens senare år avsättningar till egna pensions- och personalstiftelser så gott som helt.
Dahméns material för åren 1950–55 visade att nettoökningen av externa medel hade uppgått till 58 procent av periodens sparande eller 63 procent av periodens investeringar. Motsvarande värden för perioden 1955–62 var 55 respektive 60 procent. Resultaten för de båda perioderna var alltså likartade. Kapitalanskaff- ning via aktiemarknaden svarade för 21 procent av företagens nettoökning av externa medel 1955–62 jämfört med 15 procent 1950–55. Nettotillförseln genom obligations- och förlagslån svarade för 5–6 procent av de externa medlens netto- ökning under båda perioderna.
Företagens likviditetsläge hade varit gynnsammare under 1950-talets första hälft än under tiden därefter. I Dahméns undersökning uppgick ökningen av de likvida medlen till 7 procent av investeringarna. Motsvarande siffra för perioden 1955–62 var blott 1 procent, beroende på en absolut minskning av de likvida medlen under periodens senare hälft.
Undersökningen sammanfattades på sedvanligt sätt i ett TT-telegram som publicerades i mer än halvdussinet landsortstidningar. Huvudbudskapet var ”Minskad självfinansiering i den svenska industrin” inte minst på grund av att företagens avsättningar till egna pensions- och personalstiftelser hade upphört efter ATP:s införande.60
Gunnar Eliasson gjorde i Ekonomisk Revy en ingående och kritisk granskning av Löwenthals tillvägagångssätt. Eliasson var själv sedan 1965 anställd vid IUI. Han skulle (efter vårt slutår 1966) disputera på avhandlingen Kreditmarknadens
och industrins investeringar61 och blev längre fram en långvarig (1976–94) IUI-
chef. Hans granskning utmynnade i följande slutsats:
Vi har … anledning att fråga oss om den utpräglade investeringsexpansion som
59 Summan av olika finansieringsmått kan som framgår bli större än 100 procent.
60 Se t ex Elfsborgs Läns Tidning (1966). Telegrammet publicerades även i en tidskrift som Arbetsgivaren (1966b).
Sydsvenskan (1967) och TCOTidningen Tjänstemannarörelsen (Hjalmarsson 1967) uppmärksammade kuriöst
nog boken först ett halvår senare. 61 Eliasson (1967).
kulminerade under 60-talets första år överhuvud taget kunnat komma till stånd om inte statsmakterna dessa år lättat sin under hela 50-talet mycket hårt hållna kreditransoneringspolitik gentemot industrisektorns företag. Samtidigt – och detta är inte minst intressant – måste man inför samma perspektiv fråga sig om inte det faktum att självförsörjningsgraden som en följd härav sjönk, i stället för att inge farhågor för framtiden, bör tolkas som ett hälsotecken från en industrisek- tor, som tidigare ej beretts tillfälle att expandera i den takt den önskat och utöver ramen för de egna finansiella resurserna.62
Finanstidningen lovordade undersökningen därför att analysen baserades på
enskilda företag och inte på genomsnitt för olika branscher men beklagade att den inte hade kunnat föras längre fram än till 1962.63 Samma synpunkt framför-
des i finländska Ekonomiska Samfundets Tidskrift, där recensenten berömde Löwenthal för att ha gett sig i kast med den tålamodsprövande uppgiften med beundransvärd energi men ifrågasatte hur han fogat samman olika delsamband till en teori för sambandet mellan ett företags finansieringsförhållanden och investeringar. ”Det förekommer tankehopp och glidning mellan kort- och långsikt.” Vidare noterades att Löwenthal tycktes ”a priori anta, att en hög själv- finansieringsgrad främjar företagsledningens expansionsvilja” och i slutklämmen hette det att alla som var intresserade av praktisk undersökningsteknik kunde räkna med ”en säker utdelning” medan de som ville tränga djupare in i de komplexa orsakssammanhangen hade ”föga att hämta”.64