Verkstadsindustrin har sedan industrialismens barndom utgjort ryggraden i Sverige som industri- och exportnation. I början av 1960-talet hade verkstads- industrin omkring 340 000 anställda och dess export uppgick till fyra miljarder kronor, vilket motsvaras av ett mer än tio gånger större belopp i dagens penning- värde. Vid IUI menade man att det saknades en monografi över denna bransch och beslöt framställa en översiktlig och lättillgänglig bok med sikte på såväl indu- striföretag som skolor och universitet. Utifrån denna ambition sökte sig blickarna naturligt mot Göran Albinsson. Mekanförbundet förpliktigade sig efter förhand- ling med Jan Wallander att bidra till finansieringen genom att köpa 2 000 böcker.33
30 Ehrlich (1968), Simon (1981). Även Romklubbens rapport Tillväxtens gränser (1972) utmålade ett katastrof- scenario.
31 Gillberg (1962b). 32 Fitger (1966, s. 10). 33 Albinsson (2009).
Resultatet blev boken Svensk verkstadsindustri: Struktur och utvecklingstendenser, skriven av Albinsson.34
Den första och största svårigheten för Albinsson var att definiera och avgränsa verkstadsindustrin. Det fanns alternativa benämningar, så som mekanisk industri och metallindustri, men Albinsson höll fast vid verkstadsindustri. Det gemen- samma kännetecknet för de olika benämningarna var bearbetning av metaller. Det fanns dock gott om gränsfall med andra material och industrigrupper inblan- dade. Här är inte platsen att djupdyka i de albinssonska avgränsningsresone- mangen. Låt oss bara belysa ett par av hans konkreta exempel. Det första gäller en produkt som i våra dagar förlorat all betydelse: högaffeln. En högaffel består av ett träskaft och klor av metall där båda delarna är ungefär lika mycket värda och frå- gan är därmed om den är en produkt från träindustrin eller verkstadsindustrin. Enligt Albinsson måste högaffleln betraktas som verkstadsprodukt eftersom ”det är fråga om ett handredskap, som i allmänhet produceras vid anläggningar med i regel ett brett tillverkningsregister av artiklar av klar metallkaraktär … Mer eller mindre genomtänkta avgöranden av detta slag måste ligga bakom varje förteck- ning över de varor, som skall sägas utgöra verkstadsindustrins sortiment.”35 Ett
andra exempel gäller musikinstrument. Flyglar och pianon tillverkas i huvudsak av trä, grammofoner och mässingsinstrument av metall. I detta fall valde Albins- son att av hänsyn till den etablerade statistikens uppläggning föra musikinstru- ment till verkstadsindustrin.
Albinsson gav i två kapitel en historisk exposé i över verkstadsindustrins utveckling i dels ett långt historiskt perspektiv, dels tiden efter första världskriget. För äldre tider baserade han sig på ekonomihistoriska auktoriteter som Eli Heckscher, Bertil Boëthius, Torsten Gårdlund, Arthur Montgomery och Per Nyström. Produktionsfaktorerna – arbete, kapital, teknik och organisation – ägnades ett kapitel i vilket Albinsson framhöll ”att den industriella omvandlingen är en mycket komplicerad process, där det är nästan omöjligt att bringa reda i det trassliga nätet av orsak och verkan”. Hans ambition var därför inte att presentera någon mer ingående orsaksanalys utan ”att blott i vissa fall peka på orsaksfakto- rer, som vi tror har varit av central betydelse”.36 En klassisk fråga gällde den bety-
delse männen bakom ”snilleindustrierna” hade haft för den svenska verkstads- industrins utveckling. De hade historiskt spelat en mycket viktig roll men huruvida de tekniska pionjärerna betytt mer i Sverige än i andra industriländer gick inte att veta. Uppfinnarverksamheten hade dessutom över tid ändrat karaktär:
34 Albinsson (1961a). Boken sammanfattades i artikelform i Albinsson (1961b). 35 Albinsson (1961a, s. 7).
Det förhållandet att Gustaf Dalén, Gustaf de Laval, bröderna Ljungström med flera inte fått några sentida efterföljare i det allmänna folkmedvetandet bevisar i och för sig inte, att den svenska verkstadsindustrin av i dag saknar nyskapande tek- niker. Uppfinnarverksamheten har nämligen ändrat karaktär och blivit mer ano- nym. Verkstadsindustrins produkter har – genom uppfinnares och konstruktörers arbete – blivit alltmer komplicerade. Den tid är i stort sett förbi då en självlärd person kunde göra banbrytande insatser. För övrigt finns utan tvivel en tendens hos lekmän att överskatta det banbrytande i äldre uppfinnares verk. Man förbiser, att bakom de flesta uppfinningar står en lång rad personer, som var och en givit bidrag till den insats, som sedan en portalfigur har skördat den största äran av. […] I och med att uppfinnarverksamheten alltmer omvandlats till anonymt lag- arbete har den avdramatiserats. Den har kommit att bli ett konventionellt inslag i företagens utvecklingsarbete.37
Efter ett kapitel om verkstadsprodukterna i utrikeshandeln och ett om verk- stadsindustrins samtida struktur avrundade Albinsson med en knorr om verk- stadshumor. Han motiverade detta kapitel med att psykologiska och sociala rela- tioner, som är viktiga för produktionsineffektiviteten, inte kan återges i diagram och tabeller. Han konstaterade att verkstadshistorierna hade ”flera av folk- humorns typiska drag”: dialogformen, namn på någon av de agerande, en slag- färdig arbetare som ställs mot företrädare för någon annan personalkategori. Ett exempel:
Till en verkstad i Västergötland kom en nyutexaminerad ingeniör med uppgift att planera och rationalisera transporterna. Det ville sig inte riktigt i början utan transporterna blev om möjligt allt krångligare. Efter en tid kommer den unge ingeniören till transportarbetaren Herman.
– Jag skall säga Herman, att om ett år kommer alla transporter att ske på löpande band i taket.
– Dä förstår ja. Ja töcker att dä redan börjar gå uppåt väggarna.38
I mitten av maj 1961 flaggade ett par tidningar för Albinssons bok. Det verkliga genomslaget i pressen kom emellertid efter att Albinsson sammanfattat sina resul- tat i en artikel i Ekonomisk Revy. Särskild uppmärksamhet väckte ett diagram som åskådliggjorde att den svenska industrin de föregående 20 åren utvecklats lång- sammare än i andra jämförbara länder.39 Under andra halvan av juni refererades
Albinssons artikel helt kort i ett byråmaterial som publicerades i 15 dagstidningar.
37 Ibid., s. 98, 100. 38 Ibid., s. 191. 39 Albinsson (1961b).
I ett par tidningar var referaten utförliga och föremål för kommentarer. Dagens
Nyheter hänvisade till att Albinsson lite skämtsamt hade liknat jämförelser mellan
olika länder vid en jättelik produktionsolympiad och fann det naturligt att länder som förhärjats av kriget och inte kommit lika långt i rationaliseringen av jordbru- ket höll på att ta igen det svenska försprånget. Men samtidigt var Albinssons resultat ett bra medel mot idéer om att det skulle vara lämpligt att bromsa flykten från lantbruket.40 Norrskensflamman hade sin egen syn på saken: Sveriges efter-
släpning skulle ha framstått som mycket allvarligare om de socialistiska länderna tagits med i jämförelsen. Problemet var att ”de svenska kapitalisterna föredrar att exportera kapitalet för att bygga upp industrier i andra länder med låga arbets- löner och ännu lägre skatter” och att den svenska staten inte gick i bräschen för stora industrisatsningar.41
Boken blev även föremål för ett dussin anmälningar i olika tidskrifter. Albins- sons kollega Lars Kritz sammanfattade budskapet i en större artikel i Arbetsgiva
ren som avslutades med omdömet att boken gjorts lättillgänglig i syfte att nå en
vid läsekrets samtidigt som den med sitt rika tabell- och diagrammaterial kunde tjäna som uppslagsverk för den som ville tränga djupare in i problemen.42 Detta
omdöme figurerade i de flesta av de övriga mera notisartade anmälningarna. Albinsson fortsatte även efter det att han 1966 slutat vid IUI att tillsammans med andra ”gamla IUI-are” publicera kapitel i böcker om Sveriges industriella utveckling.43