Vi får i den fortsatta redovisningen av verksamheten vid IUI på 1950- och 60-talet anledning att återkomma till frågan huruvida den dahménska ansatsen fick genomslag i olika studier. Innan vi för ögonblicket lämnar Dahmén därhän finns det emellertid anledning att dröja vid ytterligare en skrift av hans hand publicerad av IUI: Kapitalbildningsproblemet: Några samhällsekonomiska synpunkter från 1959.117 Det finns åtminstone två skäl för att uppmärksamma denna skrift. För
det första såg Dahmén skriften, tillsammans med avhandlingen, som sitt främsta verk.118 För det andra ligger den väl i linje med de teorier om svårigheterna att
förena individuella och kollektiva val som började utvecklas av public choice- forskare på andra sidan Atlanten vid denna tid.119
Med kapitalbildningsproblemet avsåg Dahmén frågan ”om den investerings- verksamhet, som behövs för ett framåtskridande i ungefär den takt, som karakte- riserat tiden från det industriella genombrottet, utsätter penningvärdet för påfrestningar”.120 Under den svenska industrialiseringen från mitten av 1800-
talet till början av 1900-talet hade en väldig kapitalbildning ägt rum samtidigt som penningvärdet varit anmärkningsvärt stabilt. Efter andra världskriget hade investeringarna visserligen hållits uppe men samtidigt stått under ”press från kon- sumtionen” som resulterat i inflation: ”Investeringarna har till väsentlig del blivit genomförda till priset av en penningvärdeförsämring, som hållit konsumtionen något så när i schack.”121 Tidigare genererades penninginkomster ”inom ramen
för en marknadsmekanism enligt ekonomiska lagar, som mycket förenklat beskri- vits redan av klassisk teori”,122 men med expansionen av offentliga utgifter efter
kriget genererades en mängd inkomster ”som icke är resultatet av en marknads- mekanism” utan tillkom genom politiska beslut och drevs på av starka intresse- grupper.123
Att genom höjda skatter hålla tillbaka konsumtionen för att lösa ”kapital- bildningsproblemet” var knappast görligt. Dahmén för en rad resonemang som förebådar vad som komma skulle. Låt oss stanna vid ett resonemang om ökad beskattning av löntagare:
117 Dahmén (1959). 118 Eklund (2014, s. 455).
119 Huruvida Dahmén var påverkad av några tidiga public choice-tänkare går inte att avgöra eftersom skriften helt saknar referenser till andra arbeten.
120 Dahmén (1959, s. 10). I en uppsats i IUI-boken Industriproblem 1960 behandlade Dahmén (1960a) frågan on industrins finansiering under 1950-talet. Uppsatsen publicerades även i stencilform på engelska (Dahmén 1960b).
121 Dahmén (1959, s. 27–29). 122 Ibid., s. 31.
Den omständigheten att tillgången på offentliga tjänster av olika slag, på vilka inga eller obetydliga priser finns, ökar, att t.ex. gator och vägar blir bättre, att fler lärare, kuratorer, taxeringsintendenter etc. ställs till allmänhetens tjänst, uppfattas icke såsom något som självklart minskar möjligheterna att höja den individuellt valda standarden. Gratis tillgång på sådana ”offentliga tjänster” betraktas icke som alternativ till annan konsumtion, till köp av en televisionsapparat eller dylikt. Än mindre uppfattas i praktiken den omständigheten att vissa kategorier – t.ex. åld- ringar – erhåller penninginkomster genom politiska beslut såsom något, som måste inskränka den individuellt valda standarden. När man i anslutning till beslut rörande ”offentlig konsumtion” och inkomstöverföringar eller över huvud taget i antiinflatoriskt syfte försöker begränsa den för allmänheten fritt disponibla delen av penninginkomsterna genom höjda direkta skatter, framställs krav på kompenserande penninglönehöjningar.124
Skatteökningar kunde dessutom leda till minskat sparande, ökat uttag av fritid, övergång till ”penninglös byteshushållning” och försämrad deklarationsmoral. ”Det behövs icke någon långvarig iakttagelse av verkligheten för att konstatera, att alla dessa tendenser redan är fullt tydliga.”125
När Dahmén kom in på temat ”samhällsstrukturen och kapitalbildningen” tog han (återigen – se föregående citat) upp den fråga som framöver skulle komma att sysselsätta honom i termer av blandekonomins dilemma. Å ena sidan fattas en mängd politiska/kollektiva beslut om löner, priser, hyror m.m. Å andra sidan fat- tas en mängd individuella beslut av individer på marknaden. Det fattas kollektiva beslut som är inbördes oförenliga samtidigt som individerna inte vill kännas vid konsekvenserna av de kollektiva beslut som de varit med om att driva fram. Detta ”den ekonomiska politikens dilemma” formulerades av Dahmén på följande sätt:
Det kan sägas ligga en konflikt däri, att de ekonomiska subjekten fattar beslut på två plan, nämligen det kollektiva, ”centraliserade” å ena sidan och det i förhål- lande härtill mera ”decentraliserade” å andra sidan. Det finns inga skäl att vänta, att besluten på dessa båda plan skall vara inbördes motsägelsefria. Individuella subjekt kan mycket väl genom sina valda ombud fatta ”centraliserade” beslut om kollektiva förmåner av t.ex. socialpolitisk innebörd, utan att för egen del godta den konsekvensen att själva avstå från ett individuellt handlande eller från andra kollektiva beslut, som icke står i överensstämmelse med de centraliserade besluten i fråga.126
124 Ibid., s. 49–50. 125 Ibid., s. 50–51. 126 Ibid., s. 63.
När Erik Dahmén blickade framåt förmodade han – korrekt som det skulle visa sig – ”att en fortskridande penningvärdeförsämring kan komma att bli tveklöst
förutsedd bland folk i allmänhet”. Den skulle därmed få ”kumulativa inslag”, leda
till produktions- och sysselsättningssvårigheter, devalveringar och slutligen till ”drastiska ingrepp från statsmakternas sida i syfte att få läget under kontroll”.127
Dahméns recept för att lösa ”kapitalbildningsproblemet” gick ut på att den ekonomiska politiken visserligen måste förhindra allvarliga depressioner men i övrigt ge marknadskrafterna friare spelrum. ”Önskar man … behålla ett enskilt näringsliv, fri arbetsmarknad och fri utrikeshandel etc., dvs. undvika detaljregle- rande, centrala ingrepp från statsmakternas sida, ställs stora krav på konjunktur- politiken. Denna måste förhindra en depressionsspiral utan att samtidigt hålla svaga branscher och företag under armarna.” Det gällde att ”främja produktions- faktorernas rörlighet”.128 Det innebar att Dahmén bl.a. tog avstånd från den soli-
dariska lönepolitiken. Han avslutade sin skrift med en plädering:
Sammanfattningsvis förefaller den allmänna slutsatsen ganska ofrånkomlig, att åtgärder för att underlätta produktionsfaktorernas rörlighet måste gå hand i hand med en begränsning av politiska instansers ambitioner att påverka produktions- faktorernas användning i tid och rum samt inkomstfördelningen … Antingen måste en ganska långtgående omläggning av lönepolitiken, skattepolitiken, m.m. ske och de under efterkrigstiden allt större ambitionerna av nyss antydda art hos politiska instanser minska. Eller också måste man ingripa mycket mera direkt och reglerande i näringslivet och marknadshushållningen.129
Här är Klas Eklunds kommentar till en senare studie av Dahmén på sin plats: ”Dahmén förespråkade givetvis själv den förstnämnda lösningen. Men hans schumpeterianskt färgade pessimism om blandekonomins möjligheter fick honom emellanåt att spå den sistnämnda utvecklingen.”130 Det var denna sorts
framtidspessimism som gav Dahmén epitetet den svenska ekonomins Kassandra.
127 Ibid., s. 66–67. 128 Ibid., s. 74.
129 Ibid., s. 77–78. Lennart Erixon finner det ”lite konstigt att motsätta sig solidarisk lönepolitik och samtidigt vara förespråkare av omvandling” (e-post från Lennart Erixon till Benny Carlson, 4 oktober 2018). Syftet med den solidariska lönepolitiken var ju just att påskynda den ekonomiska omvandlingen.
Industriproblem
IUI:s verksamhet har genom alla år helt naturligt kretsat kring industrifrågor, men även runt handel och konsumtion. I detta och nästa kapitel ska vi ta upp ett antal arbeten om industriproblem, handel och råvaruförsörjning som inte ome- delbart hör hemma i de övriga kapitel som kretsar kring en viss forskare eller en viss problematik.
Konjunkturrapporter
År 1949 startade ett samarbete mellan IUI och SAF:s avdelning för frågor rörande företagsnämnder som skulle visa sig bli synnerligen långlivat. Det handlade om rapporten Det ekonomiska läget som regelbundet fram till 1981 redogjorde för konjunkturutvecklingen i världen och Sverige i allmänhet och i den svenska indu- strin i synnerhet.
… ett exempel på IUI:s bidrag till industriell planering och utvecklingsarbete var [konjunkturrapporterna]. [1946] kom ju avtalet om företagsnämnder och enligt det avtalet skulle man vid varje sammanträde lämna nämnden en orientering om det ekonomiska läget, både allmänt ute i landet och inne i företaget. Då beställde Arbetsgivareföreningen av IUI lämpligt utformade konjunkturberättelser.1
Under 1949 och 1950 kom rapporten ut med fyra nummer om året (januari, april, juli och oktober). Under 1951 kom endast två (extra omfångsrika) nummer (april, oktober). Därefter fann rapporten en rytm med tre nummer om året som bibehölls allt framgent. De första åren författades rapporten omväxlande av Torsten Carlsson, Erik Höök, Alv Elshult, Hans Söderlund och Wilhelm Peppler. Mellan 1952 och 1957 angavs ingen författare till rapporten. Vissa namn har dock gått att få fram intervjuledes via Åke Ortmark som själv ansvarade för ett flertal rapporter (mer därom i kapitel 10). När namnen åter började anges, från nummer 3 1957, hette den ansvarige Göran Ahrsjö. Han avlöstes 1960 av Jan Gillberg, som 1961 avlöstes av Lars Wohlin, som i sin tur, från och med nummer 2 1962, avlöstes av Lars Vinell. När han slutade hösten 1964 ryckte ett flertal
andra författare in. I tabell 3.1 nedan har vi registrerat – så långt vi vet – vem som var författare till respektive nummer.
Tabell 3.1 Författarna till Det ekonomiska läget 1949–66
År Nr Författare År Nr Författare
1949 1 Torsten Carlsson 1958 1 Göran Ahrsjö
2 Torsten Carlsson 2 Göran Ahrsjö
3 Erik Höök 3 Göran Ahrsjö
4 1959 1 Göran Ahrsjö
1950 1 Torsten Carlsson 2 Göran Ahrsjö
2 Alv Elshult 3 Göran Ahrsjö
3 Alv Elshult 1960 1 Jan Gillberg
4 Hans Söderlund 2 Jan Gillberg
1951 1 Wilhelm Peppler & Hans Söderlund 3 Jan Gillberg
2 Wilhelm Peppler 1961 1 Lars Wohlin
1952 1 2 Lars Wohlin 2 3 Lars Wohlin 3 1962 1 Lars Wohlin 1953 1 2 Lars Vinell 2 3 Lars Vinell 3 1963 1 Lars Vinell
1954 1 Göran Waldau 2 Lars Vinell
2 Åke Ortmark 3 Lars Vinell
3 Åke Ortmark 1964 1 Lars Vinell
1955 1 Åke Ortmark 2 Lars Vinell
2 Åke Ortmark 3 Per Eklund
3 Åke Ortmark 1965 1 Kjell Svensson
1956 1 Åke Ortmark 2 Kjell Svensson & Lars Wohlin
2 Britt-Marie Bystedt 3 Per Gullström
3 Åke Ortmark 1966 1 Per Gullström
1957 1 2 Per Gullström
2 3 Per Gullström
3 Göran Ahrsjö
Författarna till konjunkturrapporterna fick åka ut till olika företagsnämnder och föredra innehållet. Det var enligt Torsten Carlsson en pedagogiskt krävande upp- gift:
Det ekonomiska läget utkom med tre nummer om året.
Det var det därför att vi skulle försöka få folk att begripa det där med efterfråge- gap som då var populärt. Det ledde till vissa, om inte motsättningar, så lite diskus- sioner i varje fall, med Konjunkturinstitutet. Det var ju så att Ingvar Svennilson och Erik Lundberg hade en understanding när det gällde vilka fält man skulle forska på. Då skulle Konjunkturinstitutet givetvis hålla på med konjunkturer, medan IUI skulle strunta i konjunkturerna och i stället ägna sig åt strukturer och liknande problem. Det här var ju ett konjunkturproblem och dessutom var ju Konjunkturinstitutet då den enda källa man kunde ha egentligen, Vi fick ju lite material via Industriförbundet för all del, men i övrigt var det väl inte så mycket annat. Det var en popularisering, kan man säga, av Konjunkturinstitutet. Man läste in dem så gott man kunde och försökte tillgodogöra sig dem.2
Under den period vi i denna bok överblickar, åren 1950 till 1966, publicerades 48 nummer av Det ekonomiska läget. Rapporterna hade normalt ett omfång på mel- lan 15 och 30 sidor, vilket innebär att IUI:s medarbetare under dessa år produce- rade i runda tal tusen sidor konjunkturanalys. Rapportserien bytte utseende ett flertal gånger. Den hade ett format 1949–51, ett annat 1952–60 och ett tredje därefter. Ibland var den rikligt försedd med diagram och tabeller, ibland bestod den av enbart text. Litteraturhänvisningar förekom endast i de första numren och då figurerade namn som Torsten Gårdlund och Eli Heckscher. I början och slutet av perioden användes ”överskrifter” av typ ”Internationell översikt” eller ”Den internationella konjunkturen” men åren 1952–63 inleddes rapporterna med rub- riker som gav en antydan om varåt konjunkturen pekade. Ofta tog dessa rubriker fasta på utvecklingen i USA som ju var världens konjunkturmotor. I exempelvis
de tre rapporterna 1955 löd rubrikerna ”Stabilisering eller långsam förbättring i USA 1955?”, ”Det amerikanska uppsvinget fortsätter” och ”Amerikansk infla- tionsrisk”. Ett mindre amerikadominerat år, 1960, löd rubrikerna ”Mot ökad aktivitet”, ”Kraftigt ekonomiskt uppsving” och ”Splittrad utlandskonjunktur”.
Göran Ahrsjö, pol. mag., debuterade alltså som ansvarig för Det ekonomiska
läget i slutet av 1957.3 Han ansvarade för sammanlagt sju nummer. Han avsatte
därutöver tiotalet artiklar i IUI/IFN:s publikationsförteckning genom att åren 1957–60 även i andra tidskrifter rapportera om konjunktur- och Europafrågor. Ahrsjö inledde med att ge en översikt av den svenska konjunktur-, industri- och exportutvecklingen under efterkrigstiden4 och med att kommentera Konjunktur-
institutets höstrapport 1957.5 I början av 1958 konstaterade han att såväl USA
som Västeuropa var på väg in i en konjunkturavmattning och att ovissheten om utvecklingen i omvärlden naturligtvis påverkade Sverige.6 Mot slutet av 1959
kunde han rapportera att konjunkturen, efter nedgången under 1958, var på väg upp igen – den svenska exporten hade under oktober slagit ett nytt månadsrekord – och han varnade för en kommande överhettning av ekonomin.7 Mycket riktigt,
våren 1960 rådde internationell högkonjunktur. Den svenska exporten, importen och industriproduktionen ökade kraftigt men prisutvecklingen var lugn.8 Under
hösten rådde ”en balanserad högkonjunktur med tydligt märkbara expansiva drag” med ”en alltmer accentuerad brist på arbetskraft” men ändå utan ”generell inflatorisk tillspetsning”.9
Ahrsjö lämnade 1960 IUI för en karriär i näringslivet och blev så småningom direktör i Supra/Norsk Hydro. En översikt av konjunkturerna i en rad enskilda länder samt USA gjordes samma år av filosofie kandidaten Per-Olov Boman,10
som även han därefter gick vidare till näringslivet, närmare bestämt rederi- näringen. Efter Ahrsjös uttåg togs arbetet med Det ekonomiska läget under ett par år över av Jan Gillberg och Lars Wohlin och åren 1962–64 av Lars Vinell, som berättar om hur det gick till när han blev konjunkturanalytiker:
3 Ahrsjö är ett i IUI-sammanhang, trots åtskilliga publiceringar, ganska anonymt namn. Han nämns bara två gånger i förbigående i Henrekson (2009).
4 Ahrsjö (1957a). 5 Ahrsjö (1957b).
6 Ahrsjö (1958a). Under 1958 publicerade Ahrsjö också en översikt av forskningsverksamheten vid IUI (Ahrsjö 1958b).
7 Ahrsjö (1959c). 8 Ahrsjö (1960a). 9 Ahrsjö (1960b). 10 Boman (1960).
Redan första dagen på jobbet föreslog Naja att jag … skulle ägna större delen av min tid åt institutets konjunkturanalyser; att IUI sysslade med sådana frågor var för mig en överraskning. Jag antog lydigt budet under förutsättning att jag skulle få hjälp av erfarna forskare. Så blev definitivt inte fallet. Jag fick liksom mina före- trädare ensam svara för Det ekonomiska läget, som var namnet på den skrift som utkom tre gånger om året. Utgivare var Svenska Arbetsgivareföreningens sektion för företagsnämnder. Innehållet skulle dock IUI helt ansvara för. […] Rapport- tiderna var mars, juni och september/oktober. Det första och tredje numret var allmänna konjunkturanalyser, medan nummer två fokuserades på de olika indu- stribranscherna. Industrin fick även huvudutrymmet i de övriga rapporterna. Få ord spilldes på den privata konsumtionens utveckling och sammansättning. 11
Vinell berättar vidare att han fick hjälp av Wohlin att hitta statistik om den inter- nationella ekonomin. I övrigt fick han sköta sig själv. ”Snart blev det uppenbart att varken han [Naja] eller någon annan av forskarna var särskilt intresserade av konjunkturrapporten. Med andra ord kunde jag sköta konjunkturanalysen efter eget behag.”12 Han skrev också någon enstaka artikel om konjunkturläget vid
sidan om rapportserien.13
Vinell producerade åren 1962 till 1964 sju nummer av Det ekonomiska läget. Han tappade så småningom intresset för denna rapportering. Ett skäl var den bristande konjunkturdramatiken under ett 1960-tal då den svenska ekonomin gick som på räls. ”Orsaken var framför allt att ’så lite hände i vår ekonomi’”14 Ett
annat skäl var en konflikt med SAF. Vinell minns:
En morgon i oktober 1963 kom Lars Nabseth, som då var tillförordnad vd på IUI, in på mitt rum, kritvit i ansiktet, och frågade uppbragt: ”Vad sjutton har du skri- vit?’ … I ottan samma dag hade [SAF:s vd] Kugelberg ringt Lars Nabseth och öst galla över den katastrofala konjunkturrapporten, som förebådade högkonjunktur under 1964. SAF och LO stod inför avtalsförhandlingar och LO:s egen rapport andades konjunkturpessimism. […] SAF:s reaktion fick mig att framföra två alter- nativa önskemål till IUI:s ledning: Antingen måste vårt oberoende markeras eller så får SAF helt enkelt ta över konjunkturrapporten. … Efter denna milda kontro- vers hade dock mitt intresse för att fortsätta som IUI:s konjunkturskribent sval- nat. […] När data för 1964 presenterades hade jag lämnat historien bakom mig. Jag hade dock lovat mig själv att aldrig mer skriva en konjunkturrapport, ett löfte jag hållit så gott som fullständigt.15
11 Vinell (2009, s. 311–312). 12 Ibid., s. 313.
13 Vinell (1962, s. 5). 14 Vinell (2009, s. 313). 15 Ibid., s. 315–316.
Nabseth har också i efterhand gett sin version av incidenten:
Kugelberg ringde mig … och krävde att skriften … som redan var tryckt – men ej utskickad – skulle dras in. Självfallet var detta en svår situation för mig som tillför- ordnad chef. Mitt svar till Kugelberg blev dock att han och SAF naturligtvis kunde ta avstånd från innehållet i skriften, men att IUI:s rykte som en oberoende forsk- ningsinstitution allvarligt skulle skadas om vi drog in skriften. Detta skulle med säkerhet komma ut i massmedia. Jag vägrade därför att dra in skriften. Kugelberg hördes inte av mer i frågan och det blev de facto en kraftig internationell konjunktur- uppgång under 1964.16
SAF:s önskan om att inför avtalsförhandlingar få en dämpad konjunkturbild pro- jicerad hade tydligen även tidigare IUI-rapportörer – åtminstone Ortmark (se kapitel 10) – fått känna av. Efter Vinell utformades konjunkturrapporterna av några olika författare. Nästa mer kontinuerliga författare hette Per Gullström.
Ett annat arbete med bäring på konjunkturfrågan utgavs av IUI 1961 med anledning av att den 1955 tillsatta Stabiliseringsutredningen hade avgivit sitt betänkande. SAF tog initiativ för att utredningens resultat skulle spridas till en större läsekrets och IUI avdelade Lars Wohlin för att sammanfatta utredningen, vilket resulterade i en skrift på drygt 100 sidor. Wohlin skrev en egen inledning till sammanfattningen i vilken han tecknade en bakgrund till utredningen: trettio- talsdepressionen, Stockholmsskolan, växande offentlig sektor, ökat utlands- beroende, medlemskap i IMF, GATT och OECD, full sysselsättning, inflations- bekämpning. En central punkt i utredningens uppdrag hade varit att söka finna ut hur långt det var möjlighet att uppnå enighet om mål och metoder för den ekonomiska politiken. Wohlin kunde konstatera att utredningen hade undvikit vissa kontroversiella frågor men ”kunnat nå enighet på flera väsentliga punkter där de politiska partierna tidigare företrätt olika uppfattningar”.17
Wohlins bok fick beröm i några tidskrifter. Sture Eskilsson menade i Arbetsgiva
ren, med hänsyftning på finansministern, att boken borde finna tacksamma läsare på
högsta nivå samtidigt som den vände sig till en bredare publik och borde tas emot med största tillfredsställelse av studiecirkelledare och lärare i grundläggande national- ekonomi.18 Ett par andra tidskrifter instämde och framhöll att boken var begriplig
för vanligt folk och borde användas av lärare i samhällskunskap.19 I Industria hette
det att sammanfattningen var välkomponerad, lättläst, saklig och stringent.20
16 Nabseth (2009, s. 119). 17 IUI (1961c, s. 12). 18 Eskilsson (1962).
19 FLSnytt (1962) och Florin (1962). 20 B.K. (1962).