Svaret på frågan hur stort genomslag Dahmén fick i den ekonomiska och ekono- misk-historiska forskningen beror på vilket ”blickfält” man anlägger och vilket tidsperspektiv man använder. Avhandlingen hade visserligen, som framgått, väckt
92 Ibid., Johan Åkermans yttrande, s. 19. 93 Ibid., s. 25.
betydande omedelbar uppmärksamhet bland nationalekonomer och ekonomi- historiker. Ulf Olsson, professor i ekonomisk historia, menar ändå att genom- slaget på kort sikt var magert – men på lång sikt betydande:
Avhandlingen var ett mäktigt och, trots inspiratörerna [Åkerman och Schumpe- ter], självständigt bygge. Att dess inflytande inom ekonomernas krets blev mindre än avhandlingen förtjänade är lätt att förstå. I Sverige var de dominerande Stock- holmsekonomerna fullt upptagna med att biträda statsmakterna med att detalj- styra samhällsekonomin enligt keynesiansk modell; de dahménska idéerna föll i Sverige på rena hälleberget … Inte heller utomlands gav avhandlingen något ome- delbart eko.95
Tiden arbetade emellertid för Dahmén. Efter några årtionden hamnade världen, inte minst Sverige, i ekonomiska problem som den keynesianska efterfråge- styrningen inte kunde hantera:
Då ekonomin under 1970-talet försvagades och de traditionella stabiliseringspoli- tiska medicinerna fallerade, syntes de strukturorienterade dahménska analyserna med ens ha långt större förklaringsvärde än de vanliga makroteoretiska konjunk- turbedömningarna. Erik Dahmén blev plötsligt – efter sin pensionering – något av en guru i samhällsdebatten. En orsak var att han så länge förutspått den struk- turkris som uppenbarade sig på 1970-talet.96
Erik Dahmén hade få lärjungar och direkta efterföljare, även om han utövade ett betydande inflytande inom kretsen av IUI-forskare.97 I det långa perspektivet fick
hans idéer emellertid stor betydelse för två svenska skolbildningar – en ”tillväxt- skola” bestående av forskare knutna till Ratio-institutet i Stockholm och en strukturanalytisk skola bestående av ekonomihistoriker i Lund. ”På detta sätt aktualiserades Dahmén på sin ålders höst och blev mer läst och uppskattad än någonsin.”98 Däremot fick han, trots att hans avhandling så småningom översattes
till engelska, inte något internationellt genomslag. ”För ett sådant genomslag hade det uppenbarligen krävts att Dahmén själv hade gått ut aktivt i den internationella diskursen.”99
95 Olsson (2006, s. 44). 96 Eklund (2014, s. 458–459).
97 Åtskilliga av författarna i Henrekson (2009) tar upp den påverkan de rönte från Dahmén. Se särskilt Carlsson (2009, s. 375–376). Claes Berg (1994) menade i en recension av Carlsson och Henriksson (1991) att Dahmén främst fått betydelse inom ämnet ekonomisk historia men att även nationalekonomer hade mycket att hämta hos honom.
98 Olsson (2006, s. 48). 99 Henriksson (2008, s. 21).
År 2002 presenterades ”den svenska tillväxtskolan” i en bok redigerad av Dan Johansson och Nils Karlson vid Ratio.100 Som centralfigurer i denna skola anges
Dahmén, Bo Carlsson och Gunnar Eliasson. De båda sistnämnda, som liksom Dahmén innehaft chefspositioner vid IUI,101 hade lanserat sina speciella motsva-
righeter till Dahméns utvecklingsblock – i Carlssons fall ”teknologiska system”, i Eliassons fall ”kompetensblock”.102 Alla tre hade varit verksamma vid IUI, ”där
det under lång tid fanns en stark tradition med inriktning mot den industriella omvandlingens dynamik”.103 Därmed kunde även en rad andra av institutets
medarbetare räknas till denna tradition eller skola: Tore Browaldh, Axel Iveroth, Lars Nabseth, Jonas Nordenson, Ingvar Svennilson och Jan Wallander. (Även IUI:s – numera IFN – nuvarande vd, Magnus Henrekson, kan med sin forskning om entreprenörskap sägas höra till denna skara.)104
Johansson och Karlson anger som inspirationskällor bakom tillväxtskolan (i födelseordning) Knut Wicksell, Thorstein Veblen, Joseph Schumpeter, Johan Åkerman och Friedrich von Hayek, alltså en rad ekonomer som i ett eller annat avseende bröt med den neoklassiska ortodoxins isolerade ekonomiska jäm vikts- tänkande och som studerade dynamik, evolution, omvandling och institutioner. Värt att notera är de stora åsiktsskillnaderna mellan tre av dessa ekonomer. Veblen var en av kapitalismens argaste vedersakare, Hayek en av dess ivrigaste försvarare. Hos Veblen var företagaren skurk, hos Schumpeter hjälte.
Vad som av Johansson och Karlson i Stockholm etiketterades tillväxtskolan hade i Lund sin motsvarighet i ”den strukturanalytiska traditionen”, som titeln lyder på en bok av Lars Pålsson Syll från 1997,105 och inom ämnet ekonomisk his-
toria, där Dahmén ”hittills fått sin starkaste efterföljd”.106 Denna tradition, som
utvecklats av Olle Krantz, Carl-Axel Nilsson och Lennart Schön från 1970-talet och framåt, har till stor del samma inspirationskällor som tillväxtskolan i Stock- holm: Wicksell, Schumpeter, Åkerman (som i sin tur var inspirerad av Veblen), Svennilson, Dahmén – men inte Hayek. Ett återkommande inslag inom denna
100 Henriksson (2008, s. 17) uppskattar inte boktiteln: ”Detta förefaller vara ett tämligen misslyckat medialt besvärjelseförsök eftersom tillväxt är det ord man minst associerar med Dahméns teoretiska ambitioner.” 101 Gunnar Eliasson var verksam vid IUI 1965–69 och 1975–94 varav åren 1976–94 som verkställande direk- tör. Bo Carlsson var verksam vid IUI 1972–84, mellan 1977 och 1981 som biträdande chef.
102 ”Begreppet utvecklingsblock har”, skriver Bo Carlsson (2009, s. 176), ”i hög grad påverkat min syn på den ekonomiska utvecklingen. Detta har i sin tur avspeglats i mycket av min forskning.”
103 Johansson och Karlson (2001, s. 18). För en sammanfattning av denna bok, se Meyerson (2003). 104 Se t.ex. Henrekson (1996) och Henrekson och Stenkula (2007). Henrekson menar (e-post till Benny Carlson, 8 juni 2019) att hoppet om ett internationellt genomslag för Dahméns grundtankar alls inte är ute, om nämligen hans (Henreksons) och Niklas Elerts artiklar om ”kollaborativa innovationsblock” får genomslag bland ekonomer verksamma inom den österrikiska traditionen. Se Elert och Henrekson (2019a, 2019b). 105 Pålsson Syll (1997).
”skola” är periodisering av den ekonomiska utvecklingen med långa strukturcyk- ler enligt mönstret omvandling, rationalisering och kriser av olika slag.
Krantz och Nilsson anger delvis andra inspirationskällor än Pålsson Syll: Alexander Gerschenkron (som ju var entusiastisk över Dahméns avhandling), Simon Kuznets långa cykler, Schumpeters kreativa förstörelse, Åkermans kausal- analys och Dahméns utveckling av teorin om innovationer och entreprenörer.
Ett arv från Kuznets var sålunda att avgränsa homogena strukturperioder i den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Deras ursprung och karaktär kunde sedan analyseras med hjälp av teorier från Schumpeter, Åkerman och Dahmén. Perio- derna kunde spåras med hjälp av historiska nationalräkenskaper, som också var ett arv från Kuznets.107
För Lennart Schön spelade framför allt de dahménska utvecklingsblocken stor roll, särskilt i kombination med begreppet komplementaritet: ”Ett begrepp är sär- skilt viktigt för att man ska förstå utvecklingsblockens dynamiska kraft. Det är begreppet komplementaritet.” 108 Schön gör en stor poäng av skillnaden mellan
substituerbarhet (t.ex. kaffe och te) och komplementaritet (t.ex. bacon och ägg):
Exemplen må vara enkla, men skillnaden är av fundamental betydelse i samhälls- analysen. Komplementaritet skapar nämligen utgångspunkter för ekonomins sätt att fungera som skiljer sig från den neoklassiska ekonomiska teorin. Den traditio- nella ekonomiska teorin är uppbyggd kring substituerbarheten – den handlar om att fördela knappa resurser mellan konkurrerande ändamål. Ett samhälle är där- emot i hög grad uppbyggt kring komplementaritet eller kring strukturer skapade av element som fungerar väl tillsammans. […] Då spelar … synergieffekten en stor roll. I en komplementär förening blir helheten större än summan av delarna.109
Rolf Henriksson pekar på en ”troligen ideologisk” diskrepans mellan Dahmén och Schön:
Schön, vars intellektuella habitus i det avseendet sannolikt är det motsatta till Dahméns, tycks ha exproprierat den Dahménska begreppsapparaten utan att till- räckligt ha kunnat dela den i grunden starkt liberala drivkraften bakom Dahméns djupa engagemang i den ekonomiska utvecklingens entreprenöra problematik … Till skillnad från Dahmén var Schöns intresse för entreprenörsfaktorn perifert … Medan Dahmén främst var intresserad av originärt och responsivt entreprenör-
107 Krantz och Nilsson (2016, s. 21).
108 Schön (2007, s. 26). Begreppet komplementaritet förekom inte i Dahméns avhandling från 1950. Se Westberg (2007, s. 59).
skap som faktorer att förklara bakom transformationsprocessen tog Schön entre- prenörskapet som givet och var främst intresserad av den tillväxt och cyklicitet som den av entreprenörerna skapade transformationen gav upphov till. Vink- lingen av deras frågeställningar när de möttes på transformationsplanet var alltså mycket olika (konträra).110
Vid sidan av ”skolorna” har flera enskilda forskare influerats av Dahmén. De namn som främst kommer i åtanke är historikern Jan Glete och nationalekono- merna Klas Eklund, Gunnar Du Rietz och Lennart Erixon. Glete har i ett par böcker analyserat entreprenörskap och omvandling i det svenska näringslivet.111
Eklund har, som framgått, axlat rollen som Dahméns levnadstecknare, Du Rietz har i dahménsk anda studerat företagsbildning under efterkrigstiden112 och
Erixon har bland annat gjort en ambitiös bedömning av det dahménska angrepps- sättets relevans i förhållande till moderna teorier om konjunktur, innovation, omvandlingstryck och tillväxt: ”Tanken på en skördetid för Dahmén och den svenska tillväxtskolan är tydligast inom den moderna tillväxtlitteraturen.”113 Rolf
Henriksson gör en delvis annan bedömning:
… i väntan på en bättre morgondag är det varken Schöns eller Erixons makro- orienterade konceptioner av den DA [Dahménska Ansatsen] som främst kommer till synes i kristallkulan. Det genomslag för forskning i Dahméns tradition man främst kan hoppas på gäller … mesonivåns dynamik och den Dahménska fokuse- ringen på entreprenörskapet som utvecklingskraftens källa, vilket ingen av de två nämnda Dahménianerna fokuserat på.114
Lennart Erixon replikerar: ”Dahmén såg sig själv i första hand som makro ekonom och det är hans konjunktur- och tillväxtteori som är den mest relevanta idag …”115 Ett problem är emellertid, menar Erixon, att specialiseringen inom natio-
nalekonomin har gjort ”att dagens innovations- och strukturforskare (med vissa undantag) inte lyfter blicken till makronivån”.116
110 Henriksson (2008, s. 19–20). 111 Glete (1987, 1994). 112 Du Rietz (1980).
113 Erixon (2007, s. 185). Se även Erixon (2011). 114 Henriksson (2008, s. 23).
115 E-post från Lennart Erixon till Benny Carlson, 4 oktober 2018. En märklig bedömning, menar Magnus Henrekson i en kommentar (e-post till Benny Carlson, 8 juni 2019) och hänvisar till forskning av John Haltiwanger, Steve Davis, Ricardo Caballero, Steven Klepper m. fl.