Som framgått av volymen om IUI:s grundande och tio första år hade Ingvar Svennilson 1948, inspirerad av en motsvarande amerikansk studie, lagt fram för- slag om en undersökning kallad Sveriges behov och resurser – fram till 1960. Han medgav att det inte gick att göra säkra prognoser på lång sikt men menade också att det vore värdefullt att klargöra olika utvecklingsalternativ. Detta ambitiösa projekt blev i sig självt ett exempel på svårigheten att göra prognoser. Svennilsons tanke var nämligen att projektet skulle genomföras åren 1948–49 och publiceras 1950.1 Det skulle dock komma att ta lite längre tid än så.
Svennilson hade rekryterat Jonas Nordenson till projektet och sedan han hös- ten 1949 lämnat chefsstolen vid IUI föll ansvaret för att driva projektet på Nordensons axlar. Vid IUI:s styrelsemöte i november 1949 redogjorde Nordenson för programplanen och presenterade två alternativ: antingen skulle hela materia- let publiceras på en gång, sedan utredningen slutförts, eller så skulle resultaten publiceras efter hand med en avslutande sammanfattning. Styrelsen uttalade sig för det senare alternativet.2
Resultatet blev fyra volymer 1952: Erik Höök, Befolkningsutveckling och
arbetskraftsförsörjning,3 Roland Artle, Svenskt distributionsväsende,4 och Carl Wil-
helm Petri, Svenskt transportväsende,5 vilka samtliga utkom i augusti, samt Ragnar
Bentzel, Inkomstfördelningen i Sverige,6 vilken publicerades i november.Ytterligare
en stor utredning, om privat konsumtion, utkom av trycket 1957: Ragnar Bent- zel m.fl., Den privata konsumtionen i Sverige 1931–1965.7 I detta kapitel ska vi
redovisa resultaten från de tre första av dessa studier. Inkomstfördelningsstudien behandlas i kapitel 11, om Ragnar Bentzel, och konsumtions studien och dess efterföljare var så omfattande att de kommer att ägnas två egna kapitel. Vi kom-
1 Carlson och Lundahl (2014). 2 Protokoll (1949). 3 Höök (1952). 4 Artle (1952). 5 Petri (1952). 6 Bentzel (1952). 7 Bentzel m.fl. (1957).
mer också att behandla Odd Gulbrandsens Strukturomvandlingen i jordbruket 8
som ligger i linje med det ambitiösa programmet.
Forskningsprogrammet om utvecklingslinjer syftade, med Nordensons ord, till att undersöka förändringar i den svenska ekonomins ”grundstruktur”:
I korthet har avsikten varit att genom studier av skilda områden å ena sidan söka få en överblick över omfattningen och arten av de olika behov, som på längre sikt kan väntas bli aktualiserade i vårt land under antagande om fortsatt ekonomiskt framåtskridande under fredliga förhållanden. Mot denna ”behovsinventering” ställs å andra sidan en analys av storleken och sammansättningen av tillgängliga resurser, av tendenserna beträffande deras fördelning på olika produktionsgrenar liksom beträffande de tekniska och organisatoriska metoderna för att utnyttja dem inom de olika områdena.9
Den ursprungliga programplanen visade sig emellertid vara alltför storslagen i förhållande till storleken och sammansättningen av de tillgängliga resurserna vid IUI:
I sin ursprungliga uppläggning låg tyngdpunkten i detta forskningsprogram på att erhålla en total överblick av de långsiktiga utvecklingsbetingelserna för den svenska samhällsekonomien under det närmaste decenniet. Under arbetets gång har insti- tutet emellertid funnit, att de utredningsresurser som står till förfogande ej tillåter att alla samhällsekonomiens områden samtidigt underkastas en tillräckligt ingå- ende analys. Utredningsverksamheten har därför i stället lagts upp som en serie fristående undersökningar, vilka publiceras under den gemensamma beteck- ningen: ”Utvecklingslinjer i svensk ekonomi”.10
Även om publikationerna kunde läsas oberoende varandra menade Nordenson, något motsägelsefullt i förhållande till den nedtonade ambitionsnivån, att det ut ifrån dem var möjligt att få ”en totalbild av utvecklingstendenserna i samhälls- ekonomien och att bedöma i vilken mån utvecklingstendenserna på olika områ- den är sinsemellan förenliga”.11
IUI hade, med Nordensons ord, ”letts av den mer specifika målsättningen att söka kartlägga förutsättningarna och miljön för den industriella utvecklingen i Sverige på längre sikt”. I första hand gällde det att bedöma efterfrågan och utbud på arbetskraft och kapital. Mot den bakgrunden var det, medgav han, ”något
8 Gulbrandsen (1957). 9 Nordenson (1952b, s. X–XI). 10 Ibid., s. XI.
överraskande” att de första undersökningarna mestadels behandlade områden ”vilka sträcker sig utanför industriens råmärken”. Syftet med undersökningarna var dock inte att göra prognoser i egentlig mening utan att belysa ”betydelsefulla utvecklingstendenser, -möjligheter och -problem”, under antagande om stabila konjunkturer med hög och jämn sysselsättning.12
Befolkningsutvecklingen
Låt oss börja med den grundläggande ”utvecklingslinje” som dras upp av befolk- ningsutvecklingen. Den frågan hade länge stått i fokus på IUI och fått sitt mest kraftfulla utlopp i Ingvar Svennilsons och Gösta Ahlbergs femhundrasidiga volym om Sveriges arbetskraft och den industriella utvecklingen 1946. Den väckte framför allt uppmärksamhet genom att föreslå en invandring på 100 000 eller 200 000 personer för att avvärja en hotande brist på arbetskraft.13 Erik Hööks sex år senare
publicerade Befolkningsutveckling och arbetskraftsförsörjning kunde alltså ses som en fortsättning och uppdatering av Ahlbergs och Svennilsons arbete. Ahlberg hade för övrigt, liksom arbetsmarknadsexperterna Rudolf Meidner och Clas-Erik Odhner, haft synpunkter på studiens uppläggning och resultat.
Höök inledde med att slå fast var den samtida skon klämde: ”Såsom kanske aldrig tidigare har arbetskraften under denna tid framstått som den begränsande faktorn för en produktionsökning.”14 Under större delen av industrialiserings-
skedet hade problemet tvärtom handlat om att bereda arbetskraften en tillfreds- ställande sysselsättning. De frågor kring vilka problemet med en stagnerande befolkningsutveckling kretsade kunde enligt Höök sammanfattas i tre punkter: 1. Försämras möjligheterna att upprätthålla en efterfrågan som ger hög sysselsätt- ning? (Frågan antyder att knapphet på arbetskraft kan generera brist på sysselsätt- ning!) 2. Kommer vid en utbyggnad av produktionsapparaten ”en smidig anpass- ning till förändringar i efterfrågans inriktning och omfattning att försvåras”, med risk för felinvesteringar? 3. Kan ett fortsatt industriellt framåtskridande äventyras ”genom att en önskvärd fördelning av arbetskraften under dessa förhållanden inte kommer till stånd?”15
Därmed ville Höök inte ha sagt att befolkningsökning var en nödvändig förutsättning för ekonomisk expansion. Sjunkande befolkningstillväxt kunde exempelvis genom att fördyra arbetskraften utlösa en ökad strävan att investera i
12 Ibid., s. XI–XIII.
13 Ahlberg och Svennilson (1946). Beträffande reaktionerna på förslaget om invandring, se Carlson och Lun- dahl (2014, s. 420–425).
14 Höök (1952, s. 1) 15 Ibid., s. 6.
mekanisering. Vidare kunde standardstegring i viss mån ersätta befolkningsök- ning som expansiv drivkraft och minska risken för felinvesteringar genom att efterfrågan växer i kapp en alltför optimistiskt anlagd investeringsverksamhet. En sådan process var särskilt trolig i samband med en snabb utveckling och omvand- ling av näringslivet. ”Detta torde bl.a. gälla om förhållandena i vårt land under efterkrigstiden, då amerikanska konsumtionsvaror givit impulser för produktio- nens inriktning på många områden.”16 Men en expansion byggd på standardsteg-
ring var mer beroende av konjunkturerna än en expansion byggd på befolknings- ökning. Dessutom var kravet på arbetskraftens rörlighet större när det gällde att hantera ökande respektive minskande sysselsättning på olika områden än när det handlade om en expansion driven av en växande befolkning.
Vad gäller frågan om det industriella framåtskridandet kunde Höök, med tanke på utvecklingstendenserna ”inom de många och mycket olikartade produk- tionsområden och om de för arbetskraftens rörlighet bestämmande faktorer, som det i detta sammanhang blir fråga om”, endast undslippa sig en uppgiven suck: ”Några slutliga omdömen huruvida sådana arbetsmarknadsförhållanden, som möjliggör ett snabbt framåtskridande, i framtiden kommer att vara för handen kan därför inte göras.”17 Det enda säkra var att förskjutningen av den yrkesverk-
samma befolkningen från jordbruk till övriga näringar skulle fortsätta och att service näringarna skulle expandera.
Arbetsmarknadspolitiken måste mer än tidigare vara inriktad på rörlighet genom t.ex. flyttningsbidrag. Här kom Höök in på frågan om solidarisk kontra marknadsliberal lönemodell. Den solidariska lönepolitiken hade lanserats i ett betänkande på LO:s kongress 1951. Höök konstaterade att i båda modellerna blev slutresultatet rationalisering inom de minst räntabla företagen och överflytt- ning av arbetskraft till de mer räntabla. I valet mellan de båda alternativen före- drog han den gyllene medelvägen:
Vilket lönepolitiskt alternativ som bäst bidrar till en effektiv fördelning av arbets- kraften är synnerligen svårt att avgöra. I ett läge på arbetsmarknaden kan en löne- politik vara den mest ändamålsenliga för att en önskvärd lokal och yrkesmässig flyttning skall komma till stånd, medan i ett annat läge en annan lönepolitik är att föredra. Därför torde man inte generellt kunna tillerkänna en lönepolitik ett för- steg framför den andra utan detta kan endast avgöras från fall till fall. Måhända kan en växling från period till period mellan de två olika slagen av lönepolitik på längre sikt ge de bästa resultaten.18
16 Ibid., s. 9. 17 Ibid., s. 12. 18 Ibid., s. 18.
Liksom Ahlberg och Svennilson före honom, kom Höök också in på invandrings- frågan. En begränsad och tillfällig invandring av arbetskraft skulle kunna under- lätta ”en smidig anpassning” till näringslivets behov.19
I sin empiriska studie använde Höök siffror från 1930, 1940 och 1945 års folkräkningar. Han pekade på det minskade barnafödandet under 1930-talet beroende på minskad giftermålsfrekvens och lägre födelsetal. I början av 1940- talet hade denna utveckling emellertid vänt genom att giftermålsfrekvensen, och därmed antalet födda, ökat. Eftersom dödstalen låg stilla innebar detta att befolk- ningen under 1930-talet hade ökat med omkring 0,5 procent årligen och under 1940-talet med 1 procent årligen. En ökad invandring hade bidragit till den kraf- tigare befolkningsökningen på 1940-talet. Hööks prognos visade att antalet människor i produktiv ålder skulle förbli i stort sett oförändrat fram till någon gång mellan 1955 och 1960 då en påtaglig ökning skulle äga rum och därefter fortsätta under 60-talet. Andelen i åldern 50–65 år skulle öka från 22 till 28 pro- cent av den totala befolkningen i produktiv ålder mellan 1945 och 1970, medan andelen i åldern 30–50 år skulle minska från 45 till 35 procent mellan 1955 och 1970.
Vad gällde rörligheten mellan näringsgrenar hade jordbruksbefolkningen (i produktiv ålder) minskat med 130 000 under 1940-talets första hälft och ungefär lika mycket under andra delen av årtiondet medan befolkningen i övriga näringar hade ökat med ca 250 000 åren 1941–1945. På grund av jordbrukets struktur, med många små enheter som var svåra att rationalisera, räknade Höök med att utflyttningen från jordbruket skulle minska till ungefär 85 000 individer under såväl första som andra delen av 1950-talet.20 Inom övriga näringar – ”stadsnäring-
arna” – skulle den produktiva befolkningen öka med omkring 100 000 under 1950-talets första hälft och dryga 200 000 under årtiondets andra hälft. Det fak- tiska arbetskraftsutbudet förväntades under 1950-talets första hälft öka med 50 000 män och minska med 10 000 kvinnor, på grund av en minskning av an delen ogifta kvinnor. Under 1950-talets andra hälft väntades utbudet öka med 80 000 män och 50 000 kvinnor. Efterfrågan på arbetskraft förväntades öka mer i servicenäringarna än i industri- och gruvverksamhet och det var också i service- verksamhet som många kvinnor skulle finna sysselsättning.
19 Ibid., s. 20. I en senare artikel tog Höök (1956b) upp (de i vår tid så ofta diskuterade) frågorna om invand- ring och åldrande befolkning. Han menade emellertid att de yrkesaktivas försörjningsbörda inte skulle öka nämnvärt när åldringarna blev fler, eftersom samtidigt barnen blev färre.