Industriens Utredningsinstitut undersökte både små och stora företag. Jan Wal- lander inledde en artikel om ”Stordrift och storföretag” 1954 med att hänvisa till de ekonomiska läroböckernas resonemang om stordriftens och arbetsdelningens fördelar. ”Det är mot denna bakgrund naturligt att det tidigt uppträdde profeter som spådde småföretagens död och storföretagens dominans på det industriella området.”1 Inom svensk industri hade emellertid företag med mellan 11 och 50
arbetare ökat sin andel av företagen mellan 1913 och 1950 och de utgjorde när- mare tre fjärdedelar av samtliga företag. De stora företagens (mer än 500 arbetare) andel hade emellertid inte minskat, utan minskningen hade fallit på de medel- stora företagen. Andelen arbetare i mindre företag var naturligtvis mycket mindre (drygt 20 procent) och hade inte förändrats mycket över tiden. Även det måttet visade att storföretagen ökat och de medelstora företagen minskat sin andel. Efter resonemang om utvecklingen i olika industrigrenar och om ”de långa seriernas ekonomi” nådde Wallander fram till en slutsats:
Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det inte finns någon klar tendens i den riktningen att den svenska industrin skulle utveckla sig i riktning mot en domi- nans för stordriften och storföretagen. De företeelser som motverkar stordriften: begränsad marknad, administrativ otymplighet o.s.v. tycks alltså ha spelat en icke oväsentlig roll samtidigt som den elektriska motorn, bilarna, det ökade kravet på differentiering av produkterna o.s.v. ökat småföretagens möjligheter. Utveck- lingen i olika branscher är emellertid mycket olika.2
Under 1966 kom Bengt Rydén till IUI från Industriförbundet. Han ägnade sig åt fusionsforskning, vilket ledde fram till en avhandling fem år senare.3 Rydéns för-
1 Wallander (1954c, s. 475). 2 Ibid., s. 477.
sta år som IUI-forskare avkastade dock redan de en kaskad av artiklar – åtta tid- skrifts- och ett par dagstidningsartiklar.
Bengt Rydén.
Källa: IFN:s bildarkiv.
I en första artikel diskuterade han olika mått på storlek och koncentration i indu- strin. Han noterade (liksom Wallander) att småföretag antalsmässigt fortfarande var helt dominerande i industrin men (till skillnad från Wallander) att de var på snabb tillbakagång. Den genomsnittliga företagsstorleken hade ökat från 45 anställda 1950 till 63 1963. Enligt Rydén var ”bilden av industrins strukturför- ändringar entydig: företagsbeståndet minskar, framför allt vad gäller de mindre enheterna, och den genomsnittliga företagsstorleken ökar, vilket mått man än väljer”.4 I nästa artikel konstaterade han att sammanslagningarna av företag inom
svensk industri hade ökat kraftigt på senare tid men frågade sig om förändringen var tillräckligt kraftig med tanke på den koncentrationsprocess som ägde rum inom EEC-länderna.5
I en artikel om ”Förändringens vind” menade Rydén att politiker, börskom- mentatorer och journalister visserligen spred vällovlig upplysning men genom sitt överdrivna intresse för företagsnedläggningar skapade en stämning av kris och depression. ”I den omfattande nyhetsbehandlingen av näringslivets strukturför- ändringar saknas det helt enkelt ett led som förklarar att förändringarna är ett naturligt led i den ekonomiska utvecklingen …”6 (Rydén förklarade dessutom,
trots vad han tidigare under året kungjort, att teorierna om att framför allt min- dre företag gick under var fel aktiga.) En annan artikel på samma tema var rubri-
4 Rydén (1966a, s. 22). 5 Rydén (1966b). 6 Rydén (1966c, s. 527).
cerad ”Företagsnedläggningarna – krissymptom eller sundhetstecken?” och Rydén gav följande svar på frågan:
Att dessa företag läggs ner bör man knappast sörja över utan istället se det som en fördel att de inte längre binder resurser som gör större nytta på annat håll. Att en del företag dör är lika naturligt som att andra föds. En konstant låg företagsdöd kan knappast ses som ett sundhetstecken och ett mål i sig.7
I ett föredrag inför Svenska Boktryckareföreningen förklarade Rydén att det något nymornade intresset för företagsnedläggningar delvis kunde förklaras av att strukturomvandlingen och företagskoncentrationen gick ovanligt snabbt under trycket av internationell konkurrens och stigande löner. Samtidigt hade ambitio- nerna att upprätthålla full sysselsättning och anställningstrygghet ökat. Men – ingen ekonomisk tillväxt utan strukturförändringar. Rydén anlade sitt fusions- perspektiv också på nedläggningarna: ”Det ökade antalet nedläggningar kan enligt min mening också tolkas som ett uttryck för att de svenska industriföre- tagen blivit allt mer medvetna om nödvändigheten att koncentrera sina resurser.”8
Han avslutade sitt föredrag med följande ord: ”Erfarenheten talar för att den fri- hetsförlust som alla parter i ett samgående gör – eller tror sig göra – mycket snabbt betalar sig, förutsatt att samarbetet planerats riktigt och vilar på rationella grunder. Den enda frihet som går förlorad är friheten att göra dåliga affärer.”9
I ytterligare en artikel beklagade Bengt Rydén kritiken från småföretagarhåll mot koncentrationsprocessen och menade att det handlade om en olycklig och onödig motsatsställning. Han redogjorde för olika koncentrationsmått och för- sökte tona ner dramatiken:
Det kan tyckas som om dessa olika mått rörande samgåendefrekvens o. dyl. pekar på att den svenska industrin med expressfart är på väg in i en period där stordrift och jätteföretag är den enda lösningen på alla problem. Något ligger det väl i detta men i stort sett är det att grovt överdimensionera den aktuella utvecklingen och ge den ett helt annat innehåll än den rätteligen bör ha.10
Under den föregående tioårsperioden hade årligen ett företag av 600 köpts upp, för 1965 var siffran ett av 200. Trots den kraftiga ökningen var alltså bara en bråk- del av företagen berörda och fortfarande hade 75 procent av företagen mindre än 10 anställda. Dock hade 5 000 arbetsställen försvunnit mellan 1950 och 1963, de
7 Rydén (1966d, s. 565). 8 Rydén (1966e, s. 559). 9 Ibid., s. 563. 10 Rydén (1966f, s. 16).
flesta med 5–10 anställda. Men kraven på ökad koncentration innebar knappast en dödsdom för de mindre företagen eftersom de stora företagen behövde mindre serviceföretag och underleverantörer.11