Beklädnadsbranschen

Kollektivavtalet för pälsindustrin

I kollektivavtalet för pälsindustrin angavs fram till 1962 följande tidlöner per timme

Skärarlärling 2:63 Utlärd och självständigt arbetande skärare 4:08

Spikare och blockare 3:85

Sömmerskor 3:28

I 1962-1963 års avtal övergick man till en indelning i yrkesgrupper, relaterat till arten av arbete. De anges i avtalet på följande sätt.

Yrkesgrupp I Körsnärsarbete

Yrkesgrupp II Sömnadsarbete

Yrkesgrupp III Hit hänförs arbetare som ej ha fullständig

yrkesutbildning och som stadigvarande ha att utföra ett fåtal arbetsmoment

Beträffande spikare och blockare, sannolikt manliga arbetare (min kommentar), vilka lönemässigt låg under pälsskärarna men över sömmerskorna angavs i avtalet att det i varje särskilt fall skulle träffas överenskommelse om lön under organisationernas medverkan.

I förhandlingsprotokollet till 1962 års avtal anges, att parterna är ense om att de procentuella spännvidderna mellan de högsta tarifflönerna inklusive tidlönetillägget successivt ska minskas. Därmed avsågs att löneskillnaderna mellan grupperna skulle minska med i avtalet angivna procent. Om man följer löneutvecklingen i de kommande riksavtalen avseende tidlöner för sömmerskor i jämförelse med tidlöner för pälsskärare så ser man att differensen minskat från 75 öre per timme 1962 till 61 öre 1964. Det är dock ingen bestående förändring. År 1969 är differensen 66 öre, 1970 har den ökat till 73 öre. I 1990 års riksavtal är differensen fortfarande 73 öre.

Procentuellt är den dock mindre eftersom lönerna hela tiden stiger.

Som vi sett i textilindustrins avtal behövde inte en höjning av avtalslönerna till kvinnornas förmån betyda att skillnaden i utgående löner mellan kvinnor och män minskade. Riksavtalen ger inte besked om detta. De lokala avtalen innehåller däremot lönetabeller som anger utgående löner för de anställda hos viss arbetsgivare. Dessa avtal kan alltså ge besked om det i praktiken gjorts några likalönesatsningar eller om det skett någon omvärdering av arbetsuppgifter till kvinnornas förmån.

Paul U. Bergströms AB i Stockholm utjämnar löneskillnader

En stor arbetsgivare i beklädnadsbranschen var Paul U. Bergströms AB, Stockholm, ansluten till Kooperationens Förhandlingsorganisation. I kollektivavtalen mellan PUB och Svenska Beklädnadsarbetareförbundet för åren 1960 och framåt kan man följa

hur klänningssömmerskornas arbete värderas i jämförelse med skräddares och pressares arbete. I 1960 års avtal har sömmerskorna en veckolön på 163:55 medan en fullt kompetent skräddare eller pressare har 193:50.

År 1962 har alla förekommande arbetsuppgifter, beskrivna i vilka plagg man arbetar med och med sammanlagt tolv yrkestitlar, sorterats in i fyra yrkesgrupper. Ett antal arbeten, de bäst betalda, går dock inte att återfinna i grupperna. Det gäller pälsskärare och hattmakare. Även pälssömmerskor, som är de bäst betalda bland kvinnorna, saknas i grupperingen liksom ”fullt kompetenta modister”. (Hattmakaren har högre lön än modisten). Klänningssömnad och herrskrädderi hamnar emellertid nu i samma yrkesgrupp men fortfarande har lönetabellerna två nivåer, A för män och B för kvinnor. Det innebär lägre lön för kvinnor än för män. Skillnaden minskar dock för att helt ha försvunnit i avtalet den 1 mars 1965.

Vart tog de bäst betalda arbetarna, pälsskärarna och pälssömmerskorna, vägen? De finns inte med i yrkesgrupperna. Och vad hände med modisterna som hade 29 kr lägre veckolön än hattmakarna? Fick de lika lön? Enligt PUBs avtal hade arbetsgivare möjlighet att ge personliga löner. I protokollsanteckningarna till lönetabellerna i avtalet för 1965-1966 gavs t.ex. skräddarna på beställningsavdelningen en extra löneökning av 10 kr per full arbetsvecka och beträffande pälsarbetarelärling sades att lönen skulle fastställas efter överenskommelse lokalt mellan parterna. För att få svar på frågan om pälssömmerskornas och modisternas löner kom i nivå med pälsskärarnas och hattmakarnas måste man leta vidare i arbetsgivarnas arkiv – i den mån de finns bevarade.

Svenska Beklädnadsarbetareförbundet och Svenska Detaljisternas Sömnads-industriförbund var parter i riksavtalet för klänningssömnadsbranschen. I avtalet för 1960-1961 fanns lönetabeller för kvinnliga arbetare och för manliga arbetare. I samma dyrortsgrupp tjänade en presserska under det andra avtalsåret 175:05 kr i veckan medan en pressare uppbar en veckolön på 205 kr. Männen fick också högre övertidstillägg än kvinnorna. Enligt avtalets lönetabell II, som anger summan av veckolön och tidlönetillägg för arbetare som uteslutande arbetar på tidlön, fick helstyckssömmerskan 184:05 kr och pressaren 214 kr.

I avtalsrörelsen 1960 diskuterades SAF-LO överenskommelsen och parterna fattade beslut om att arbeta med frågan i mindre delegationer under avtalsperioden. I därpå följande riksavtal har arbetena sorterats in i tre yrkesgrupper utifrån hur kvalificerat arbetet bedömts vara. Pressningsarbete placerades i grupp II medan klänningssömnad ansågs svårare och placerades i grupp III. De enklaste arbetena fanns i grupp I. Inom varje grupp fanns fortfarande en uppdelning, A för män och B för kvinnor, med olika lönesättning. Men i anteckningar till förhandlingsprotokollet till avtalet 1962-1963 stod under rubriken Allmänt följande att läsa:

Parterna äro ense om att skillnaden mellan manliga och kvinnliga arbetare i samma yrkesgrupp skall utjämnas på så sätt att lönerna för kvinnliga arbetare i samma yrkesgrupp skall uppräknas med ¼ av löneskillnaden vid början av varje avtalsår 1962, 1963, 1964 och 1965.

I 1962-1963 års avtal infördes också en ny bestämmelse (bilaga 2 i avtalet). Den innebar att ”utöver de i veckolönetabellerna upptagna lönerna må till utlärd, skicklig arbetare en högre lön betalas efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren”.

I uppgörelsen för avtalsåret 1 mars 1965 - 1 mars 1966 angavs enhetlig veckolön i varje yrkesgrupp. Uppdelningen på kvinnor och män var borta.

Resultatet i form av löneutjämning ser ut att ha blivit något bättre för kvinnorna i beklädnadsbranschen jämfört med textilindustrin. Kanske kände sig de förhandlande ombudsmännen på Svenska Beklädnadsindustriförbundet mindre pressade än broderförbundets företrädare. Kanske var det en fördel att mycket fortfarande var hantverksarbete, visserligen starkt könssegregerat men ändå betydligt mera synligt än arbetet i en stor textilfabrik. Det fanns relationer mellan kunder och sömmerskor/skräddare, något som inte hade någon motsvarighet i textilindustrin.

Taylorismen med dess extrema uppdelning i olika arbetsmoment hade inte hunnit så långt inom beklädnadsbranschen och arbetarna var inte utbytbara på samma sätt som de tycks ha varit i textilindustrin. Konfektionsindustrin tog dock över alltmer av den hantverksmässiga produktionen, vilket gjorde att arbetarna och deras produkter blev mindre synliga. De problem som denna utveckling medförde i form av risk för övertalighet och arbetslöshet diskuterades på förbundets kongresser.

Vid insortering av olika arbeten i yrkesgrupper tycks det på beklädnadsföretagen ha skett ett ställningstagande till hur kvalificerat arbetet var, vilket medförde en uppvärdering av t.ex. sömmerskors arbete. Det var inte så att kvinnornas arbeten slentrianmässigt fördes till lägsta betalningsgruppen. Det är dock svårt att värdera resultatet av förändringarna i kollektivavtalen utan att ha tillgång till hur utgående löner förändrades över tid. Man kan förmoda att möjligheten till individuell lönesättning användes av arbetsgivarna, där konsekvenserna av en utjämning skulle ha blivit särskilt kännbara. Faktum är dock att den partsgemensamma statistiken antyder en större positiv förändring i beklädnadsindustrin än inom textilindustrin. Den reservationen måste dock göras att siffrorna påverkas av många faktorer såsom demografiska förändringar, nedläggningar och etableringar av företag, utbud och efterfrågan på arbetskraft, ålderssammansättning osv.

5.7 Jämförelse mellan ILO-konventionen och revisionen