Nya avtalsbestämmelser

Textilavtalet var ett minimilöneavtal. De utgående lönerna låg betydligt över avtalets tarifflöner. Jämförde man mäns och kvinnors utgående löner hade kvinnorna ca 81 procent av männens lön medan avtalslönerna för kvinnor motsvarade ca 90 procent av avtalslönerna för män. I promemorian kom man nu fram till att beträffande avtalslönerna (alltså lönetarifferna i avtalstexten) en fullständig utjämning borde kunna genomföras under en femårsperiod. Utredaren konstaterar att detta inte kommer att ställa till med några större bekymmer eftersom den utgående tidlönen för kvinnliga textilarbetare redan med 30 öre/tim översteg tarifftimlönen för manliga textilarbetare. Likaså översteg de kvinnliga textilarbetarnas genomsnittliga utgående ackordslön med ca 45 öre/tim avtalets ackordsriktpunkt för manliga textilarbetare.

Den enda situation där utjämningen av avtalets lönesatser skulle kunna få betydelse var när kvinnor och män utförde samma arbete på ackord. Då måste man tillämpa samma ackordsriktpunkt och då fanns en skillnad som måste utjämnas.

Hur stämde en sådan lösning med de kvinnliga textilarbetarnas krav att ta likalöneproblemet på allvar och verkligen åstadkomma en löneutjämning? Och tillät SAF-LO-rekommendationen en sådan lösning? En viss oro kan skönjas i promemorians text men man kom fram till att SAF-LO överenskommelsens tillämpning ”självfallet bör ske med hänsynstagande till de speciella förhållandena och förutsättningarna inom de olika avtalsområdena”. Och då har man svängrum! I promemorians avslutande sammanfattning finns också åsikten att de utgående lönerna bör (min kursivering) höjas mer för de kvinnliga arbetarna än för de manliga under den aktuella perioden. Man tar också upp att yrkesutbildningsmöjligheterna för kvinnlig arbetskraft bör förbättras och att det är betydelsefullt att de kvinnliga arbetarna i ökad utsträckning vill och får åta sig arbeten, som hittills till övervägande del eller uteslutande utförts av män. Men det enda konkreta förändringsförslaget gäller avtalslönerna, ett förslag som inte betydde något i praktiken.

Motparten, Sveriges Textilindustriförbund, är med på noterna. Visserligen kommer man fram till att höjningen av de avtalsenliga lönerna är något ”dyrare” än enligt arbetarpartens beräkningar med hänsyn till att det finns indirekta kostnader. Men såvitt kan utläsas av förhandlingsprotokollen behövde inga extra pengar tillskjutas för att textilbranschens likalönereform ska kunna genomföras. Avräkning av eventuella kostnader fick ske på den sedvanliga potten.

ackordsarbete, där arbetsbetingelserna är lika, ett särskilt tillägg utgått till de manliga arbetarna, skall detta tillägg inräknas i ackordspriset, som efter avtalsenlig revision skall tillämpas lika för män och kvinnor.”

Beträffande kollektivavtalen kan tilläggas att det också fanns ventiler i form av en särskild avtalsbestämmelse om att en arbetsgivare kunde betala högre lön än tidlön till särskilt skickliga och flitiga arbetare. Det fanns också på sedvanligt vis en garanti mot lönesänkningar när nytt avtal skulle träffas.

Som vanligt skickade Textilarbetareförbundet ut ett cirkulär om det nya avtalet till sina avdelningar och verkstadsklubbar. I förbundets cirkulär nr 1112 som getts rubriken Ang. riksavtalsuppgörelsen för 1964 och 1965 stod följande att läsa. ”… I de fall ackordsbetalda kvinnor arbetar under exakt samma betingelser som män, är de berättigade till samma ackord som männen.” Orden ”exakt samma betingelser som män” är understrukna i cirkuläret. Kollektivavtalets text om samma arbete har här skärpts och snävats in genom tillägg av ordet exakt. För den som så önskade torde det inte ha varit svårt att finna eller arrangera någon liten skillnad i syfte att slippa höja kvinnornas ackordsförtjänst.

SAF-LO överenskommelsen handlade om lön för likvärdig arbetsinsats, varmed som tidigare sagts avsågs att arbetsgivare fick ta hänsyn till att kvinnor generellt hade högre frånvaro än män och därmed kunde betraktas som dyrare arbetskraft. Det kan noteras att Textilarbetareförbundet inte använde denna definition utan mestadels resonerade kring arbetsuppgifterna och deras svårighetsgrad.

Inom textilbranschen tycks de kollektivavtalsslutande parterna inte ha haft några svårigheter att komma överens i kvinnolönefrågan. Det framstår som om arbetstagarparten varit drivande för att få till stånd en lösning som inte medförde nackdelar för de manliga medlemmarna. Det kan naturligtvis handla om en i och för sig korrekt bedömning att det var utsiktslöst att lägga fram ett avtalsförslag om successiv höjning av de utgående lönerna till lika nivå för kvinnor och män. Bortsett från ett förväntat nej från arbetsgivarsidan fanns måhända också en oro att branschen inte skulle klara av de lönehöjningar som krävdes med påföljd att personal måste friställas, vilket så länge kvinnorna var billigare arbetskraft sannolikt skulle drabba männen.

Dessutom var man på arbetarsidan angelägen om att undvika arbetsvärdering och meritvärdering, som vid denna tid var populära instrument för att värdera arbetsuppgifter och bestämma lön inom industrin. Av promemorian framgår att man på förbundet var helt på det klara med att det fanns mycket kvalificerade arbeten som utfördes av kvinnor inom textilbranschen, ibland enbart av kvinnor därför att män inte klarade av dessa arbetsmoment. En arbets- och meritvärdering skulle kunna få till resultat, att kvinnor med sådana kvalificerade arbeten fick högre lön än ett antal manliga grupper i en situation då det problem som gavs störst uppmärksamhet i

förbundet var förhållandet att manliga textilarbetare tjänade mindre än genomsnittet för manliga industriarbetare i Sverige.

Hur det såg ut för förbundets medlemmar i olika delar av landet och i olika fabriker har Textilarbetareförbundet god kännedom om. Den könssegregering i fördelning av arbetsuppgifter som är vanlig inom industrin finns inte på textilområdet.

Arbetsuppgifterna är inte könsmärkta i den bemärkelsen. Ändå väljer parterna i riksavtalet att upprätthålla könsgränserna i lönesättningen genom sin avtalstekniska lösning Det finns en medvetenhet om att detta inte är rättvist men frågan om kvinnornas lika lön har inte hamnat tillräckligt högt på prioriteringslistan. Tvärtom anar man i förbundscirkulärets betoning av exakt lika betingelser en oro för att avdelningar och klubbar ska tro att man genom penndragen i avtalstexterna rubbat männens ställning över kvinnorna i hierarkin.

Det tycks råda presumtion för att inget ska behöva ändras om det på minsta sätt går ut över männen. När det nu en gång blivit så att män arbetar sida vid sida med kvinnor vid samma vävstolar och med samma arbetsuppgifter, så blir det kanske en för stor påfrestning om de dessutom berövas sitt löneförsteg. Förbundets kvinnliga medlemmar måste ha blivit mycket besvikna, i vart fall när de vid de lokala lönerevisionerna blev varse att uppgörelsen gällde de avtalsenliga lönerna och inte de utgående lönerna.

Riksavtalet var styrande för de lokala avtalens innehåll men det finns tecken på att det trots detta gick trögt att justera avtalslönerna och ackordsriktpunkterna, trots att de utgående lönerna inte behövde påverkas. Ett exempel är det lokala avtalet vid Salanders Fabriker i Lund för 1965. I avtalstexten finns fortfarande en uppdelning i manliga och kvinnliga vävare. ”Till manliga vävare mellan 16-18 år betalas samma ackord som för kvinnliga”. I ackordsprislistan finner man bestämmelser om gemensamhetsackord för ”våtberedning, torkning och plysning”.²²⁶ Ackordslaget ska bestå av manliga valkare, tvättare och torkare samt två kvinnliga plyserskor. ”Samtliga ackordsförtjänster för utförda arbeten sammanräknas och divideras med samtliga arbetstimmar och för att få den manliga timförtjänsten multipliceras med kostnaden 1,10 ”. Förmodligen ansåg avtalsparterna de manliga arbetena mer kvalificerade även om ackordet var beroende av allas arbetsinsatser. Ackordsprislistan består av många sidor text, där varje handgrepp i tillverkningen är beskrivet med föreskrift om det är kvinna eller man som ska utföra arbetet.

226 Med plysning avses att luckra upp ett fibermaterial, ta bort noppor och på annat sätt rengöra materialet.