SAF-LO överenskommelsen

5.4.1 Debatten

Efter 1951 års kvinnoutredning fortsatte debatten inom LO på kongress efter kongress. Yvonne Hirdmans detaljerade genomgång av motioner och debatter under åren 1951 - 1956 visar att debatten blev allt fränare och motionerna om en förändring allt fler.²²⁰ Två frågor stod i centrum. Den ena gällde vem som skulle ha

220 Se Hirdman (1998) Med kluven tunga: LO och genusordningen, kapitel 1 Byxtillägget – den orimliga rimligheten, ss 19-67.

ansvaret för att genomdriva en förändring till kvinnornas fördel – LO centralt eller förbunden. Den andra frågan gällde vem som skulle stå för kostnaderna. Om det nu var sant att kvinnor var dyrare arbetskraft, vem skulle betala? Kvinnorna själva, de manliga arbetskamraterna eller arbetsgivaren? Landssekretariatet påstod att ”varje rimlig aktion för en bättre anpassning av kvinnolönerna kunde ha påräknat den samlade fackföreningsrörelsens helhjärtade stöd. Inte vid något tillfälle under kongressperioden har något förbund i en kvinnolönefråga kommit i sådan motsatsställning till sin arbetsgivarepart, att förbundet ansett sig hos landssekretariatet böra anhålla om rätt till konfliktvarsel.” Sigrid Ekendahl som drev kravet att genomförandet av likalönefrågan måste ske centralt för att få effekt, var inte sen att replikera att då hade ju LO lovat hjälpa till, bara något förbund begärde hjälp. LO-ordförande Axel Strand hävdade då att Ekendahl nog hade övertolkat beskedet.

Frågan måste avgöras med hänsyn till det aktuella läget. Och, menade Strand, kvinnorna hade väl själva en del i ansvaret för situationen. De fick väl ”stå på sig”.²²¹ Med ny LO-ordförande, Arne Geijer, kom det en förändring mot slutet av 1957.

”Avtalsrådet har haft en liten överläggning om detta problem”, berättade Geijer den 18 oktober 1957, ”och vi är inne på att man vid denna tidpunkt skall rekommendera förbunden att ur sina avtal rensa bort de speciella kvinnolönerna”. Geijer använde också hot om lagstiftning för att sätta press på sina motståndare i debatten. I riksdagen men också inom enskilda LO-förbund hade man börjat tala om lagstiftning som ett alternativ att överväga.²²²

Startskottet för fackförbundens och arbetsgivarorganisationernas förhandlingar på de olika avtalsområdena var följande text i överenskommelsen den 18 mars 1960:

SAF och LO äro ense om den i arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning år 1950 fastslagna principen att lika lön bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Parterna rekommendera de anslutna förbunden att med utgångspunkt från denna princip under en övergångstid på fem år ändra avtalen så, att beteckningarna män och kvinnor ersättas med ensartade gruppbeteckningar. Vid en dylik revision bör hänsyn särskilt tagas till behovet av differentiering av lönerna. Branschvisa överläggningar om nya avtalsbestämmelser böra äga rum under den kommande avtalsperioden.

Sådana omgestaltningar äro att betrakta som avtalstekniska frågor. Föranleder dylik omgestaltning kostnadsökning, skall därom förhandlas i vanlig ordning i samband med uppgörandet av nya kollektiva avtal. Därvid skall man undanröja sådana bestämmelser i kollektivavtalen, som förhindra likställighet mellan män och kvinnor när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter.²²³

221 LOs kongressprotokoll 1956, s 206 och s 211.

222 Hirdman 1998 s 57.

223 Källa: LOs verksamhetsberättelse 1960, s 5. Överenskommelsen finns också återgiven i de förhandlingsprotokoll som jag redogör för i kapitel 5.5 och 5.6.

5.4.2 Analys av SAF-LO-överenskommelsen

Det finns i denna rekommendation till förbunden två viktiga budskap. Det ena är att särskilda löneskalor för kvinnor i kollektivavtalen måste tas bort. Det andra är att detta ska ske genom avtalstekniska lösningar. Inga särskilda medel anslås eller rekommenderas för detta ändamål. Skulle avtalen inte kunna ”omgestaltas” utan kostnadsökning så måste det lösas i samband med de reguljära avtalsförhandlingarna.

Det ges inga konkreta anvisningar om hur lika lön för likvärdig arbetsinsats, den egenhändiga ”over-all value” definition man bestämt sig för att använda och som innebar att arbetsgivarens produktionskostnader skulle motivera lägre löner för kvinnor, ska åstadkommas. SAF hade tidigare framfört krav på arbetsvärdering medan det inom LO rådde delade meningar om vad arbetsvärdering kunde leda till.

Kvinnorådet hade uttryckt tvivel om att de manliga kamraterna skulle engagera sig för de kvinnliga medlemmarnas intressen i en arbetsvärderingsprocess och hade förhållit sig avvaktande.²²⁴ Därför fanns i 1960 års överenskommelse ingen partsgemensam anvisning om undersökning av olika arbetens innehåll och värde.

Begreppet likvärdig arbetsinsats signalerar att det går bra att i lönesättningen ta hänsyn till statistiken om kvinnors större frånvaro. Det ges full frihet för förbunden att komma fram till hur de vill värdera detta. Egentligen är den enda konkreta anvisningen till förbunden i SAF-LO-överenskommelsen, att språket i kollektivavtalen måste tvättas. Särskilda löneskalor för kvinnor måste på några års sikt tas bort ur avtalstexten och ersättas av andra avtalstekniska lösningar.

SAF-LO-överenskommelsen innehöll sålunda inte någon strategi för att minska löneskillnaderna. SAF-LO dokumentet förhindrade dock inte att parterna på de olika avtalsområdena själva skulle kunna besluta om lösningar för att åtgärda löneskillnaderna. De följande avsnitten handlar om hur den gemensamma rekommendationen från SAF och LO hanterades inom några branscher på arbetsmarknaden. Jag kommer att utförligt gå igenom vilka avtalstekniska lösningar som valdes och varför. Det är endast genom att jämföra text och lönesiffror från avtalsrörelse till avtalsrörelse som det är möjligt att bedöma vilka värderingar som styrde genomförandet av SAF-LO överenskommelsen och vad resultatet blev för kvinnorna. Materialet i form av förhandlingsprotokoll, skriftväxling mellan parterna och kollektivavtal finns i Arbetarrörelsens arkiv i Grängesberg.

224 Waldemarson 1998, s 84 ff.