Ratifikationsprocessen

skydd för religion eller kultur. Konventionen innehåller såväl förbud mot diskriminering som krav på proaktiva insatser. De senare handlar om att förändra även mäns roller t.ex. i hemmet.

Viktigt är också att konventionen, utan att väja för att den innefattar hård kritik och kan vara politiskt känslig, beskriver orsakerna till att den behövs. Som orsaker till diskriminering nämns bl.a. krig, kolonisering, fattigdom, ojämnt fördelade resurser och förtryck i olika former. Konventionen utgår från att det till följd av sådana orsaker skapats strukturer i form av fördomar och stereotypa föreställningar om kvinnor, som resulterar i kvinnors fortsatta underläge. Sådana strukturer måste därför synliggöras och undanröjas.

I preambeln finns uttalanden om att kvinnors underläge inte enbart behöver bero på kön. Andra förhållanden kan förstärka kvinnors utsatthet.²⁴¹ Rasdiskriminering nämns bland dessa. Det finns ingen text i själva konventionen om multipel diskriminering eller intersektionalitet men det finns en ansats i sådan riktning.²⁴² Även om kvinnokonventionen har hyllats som ett radikalt dokument i kampen för kvinnors rättigheter så har den också kritiserats för att till sitt innehåll vara mera beskrivande än handlingsinriktad. Den har också kritiserats för att den okritiskt utgår från manliga normer och begrepp i lagstiftningen.²⁴³

Konventionstexten remitterades och samtliga remissinstanser, varibland även arbetsmarknadens parter var representerade, tillstyrkte ratifikation. SACO/SR anförde i sitt yttrande att konventionens krav av några länder kunde upplevas som högt ställda. SAF menade att texten handlade väl mycket om att genom lagstiftning säkerställa kvinnornas rättigheter. SAF ville gärna understryka att i arbetsmarknadssammanhang kunde kollektivavtal vara alternativ eller komplement som är minst lika effektiva. En synpunkt som framfördes av flera, däribland LO och TCO, var att det var mycket viktigt att både kvinnor och män var representerade i övervakningskommittén.²⁴⁶

Efter redovisning av synpunkter i remissyttrandena sammanfattade den föredragande departementschefen, statsrådet Karin Andersson, situationen på ett sätt som antyder att man från svensk sida ansåg sig vara ett föredöme för andra länder:²⁴⁷

Det bör dock understrykas att det är av föga värde att anta nya internationella instrument om de inte verkligen efterlevs av de stater som ansluter sig till dem. Det är därför tillfredsställande att det av bl.a. Sverige framförda önskemålet om ett övervakningsmaskineri liknande det som finns för tillämpningen av FN:s rasdiskrimineringskonvention tillgodosetts i den nu aktuella konventionen […] I likhet med flera remissinstanser beklagar jag att det nya instrumentet nästan uteslutande inriktats på kvinnor. Det hade varit önskvärt att konventionen haft ett vidare synsätt och gällt könsdiskriminering. Jämställdhet mellan könen kan inte uppnås genom åtgärder som enbart omfattar kvinnor.

Föredraganden fortsatte med att erinra om att remissinstanserna påpekat att det saknades en bestämmelse om att även män skulle vara representerade i övervakningskommittén. ”Jag delar den åsikten att detta är en brist i konventionen och anser det angeläget att man från svensk sida gör vad som är möjligt för att personer av båda könen skall ingå i kommittén.”²⁴⁸

Statens Arbetsmarknadsnämnd (SAMN) och Svenska Arbetsgivarverket (SAV) hade uttryckt oro över att långtifrån alla militära befattningar var öppna för kvinnor.

Statens Invandrarverk (SIV) oroade sig över att Sverige i sina regler kring immigration visade alltför stor tolerans för andras kulturrelaterade syn på kvinnor och ifrågasatte om inte möjligheten att begära undantag borde utnyttjas tills man uppfyllt konventionens krav i dessa delar. Föredraganden ansåg att detta var obehövligt eftersom en översyn av de kritiserade förhållandena var på gång.

Det som kännetecknar citaten ovan är att Sverige såg sig som expert på de frågor som konventionen behandlade och att det saknades en närmare analys av huruvida Sverige behövde vidta åtgärder för att uppfylla konventionen. Att Sverige intog en position

246 Redovisningen av remissyttrandena är hämtad från prop. 1979/80:147.

247 Se aa, s 5.

248 Göran Melander och Niklas Bruun är exempel på män som representerat de nordiska länderna i kommittén.

utan självkritik hade sannolikt samband med den positiva rapporteringen från Sveriges deltagande vid den internationella kvinnokonferensen i Mexico 1975.

FN hade utropat 1975 till ett internationellt kvinnoår med temat Jämställdhet – Utveckling – Fred. I samband med det internationella kvinnoåret hölls en världskonferens i Mexico City den 19 juni - den 2 juli 1975. Konferensen antog en världsaktionsplan med rekommendationer för att öka jämställdheten mellan kvinnor och män. Från Sveriges sida deltog jämställdhetsdelegationens ledamot Maj-Britt Sandlund i förberedelsearbetet. En rapport Målet är jämställdhet, En svensk rapport med anledning av FN:s kvinnoår ²⁴⁹ utarbetades, vars syfte enligt förordet var att för en internationell publik presentera svenska resultat och erfarenheter av arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män.

I rapporten betonades hur mycket positivt det fanns att redovisa på vart och ett av olika samhällsområden som gicks igenom och att jämställdheten mellan kvinnor och män hade stått i fokus för den politiska reformverksamheten. Att problemen med osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män återstod att lösa, framgår av de uppgifter om kvinnors och mäns löner och inkomster som redovisades i rapportens tredje kapitel under rubriken Ekonomi. Det nämndes här att medellönen, enligt en undersökning av inkomsterna 1972, var 16 700 kronor för alla anställda kvinnor och för alla anställda män 32 000 kronor. Som en av flera förklaringar till skillnaden anfördes förhållandet att kvinnor arbetade deltid i mycket högre utsträckning än männen.

I rapporten refererades också till en undersökning som TCO gjort. Trots den 1962 ratificerade ILO-konventionen nr 100 om lika lön för lika arbete fanns det ännu 1970 löneskillnader mellan tjänstemän som berodde på att kvinnor fick lägre lön än män för lika arbete. I rapporten sägs att ”Avtalet kan kringgås genom att kvinnors och mäns befattningar ges olika benämning, trots att de i praktiken utför samma eller nästan samma arbetsuppgifter. Exempel finns också på direkta brott mot principen.”²⁵⁰ I rapporten nämndes att jämställdhetsdelegationen tagit ställning emot lagstiftning om könsdiskriminering med motiveringen att det som behövdes i Sverige var aktiv handling för jämställdhet.

I en bilaga till rapporten redovisades resultatet av konferensen. Det framhölls att Sverige i flera avseenden kunnat påverka världsaktionsplanen. Det gällde t.ex.

regeringarnas skyldighet att säkerställa kvinnors och mäns rätt till arbete på lika villkor och även behovet av att samhället skulle tillhandahålla barnomsorg för dem som behövde det.

249 Sandberg 1975; SOU 1975:58.

250 Aa, s 31.