Utgångspunkter

fanns LO-förbund som avsåg att lösa frågan genom lönetrappor av olika slag på basis av arbetsvärdering. Inom förbundet var man dock tveksam till att införa systematisk arbets- och meritvärdering i textilindustrin. Det stora problemet var inte löneskillnaderna mellan olika arbetare, menade man, utan att textilarbetarna befann sig i en låglönebransch, där pågående rationaliseringar medförde att jobben förändrades.

Att det enligt nyss nämnda promemoria inte var nödvändigt att införa arbetsvärdering för att lösa kvinnolönefrågan visade överenskommelsen i den kemisk-tekniska industrin, som antogs bli normbildande för andra förbund. Avtalsparterna hade hittat en enkel lösning som innebar att man bytt ut begreppen män och kvinnor i avtalet mot ensartade gruppbeteckningar. De arbeten som utfördes av kvinnor kom till att börja med att i huvudsak vara placerade i grupp A medan vanligt fabriksarbete, som utfördes av män, kom att tillhöra grupp B. Ackordsriktpunkten i grupp A motsvarade 83,5 % av ackordsriktpunkten i grupp B.

Den här lösningen hade positiva sidor, ansåg Textilarbetareförbundets PM-författare.

”Om kvinnorna i den kemisk-tekniska industrin i fortsättningen vill och får åta sig mera av sådana arbeten, som nu huvudsakligast utföres av män, och det vidare kan ske en omvärdering av de arbeten, som utföres endast av kvinnor, kommer kvinnornas lönerelation att ytterligare förbättras inom denna industri.” Den bästa lösningen ur kvinnornas synpunkt vore dock att man under ett antal år gav dem större öresmässiga löneförhöjningar än männen och på så sätt minskade skillnaderna mellan mans- och kvinnolöner. Med den metoden skulle man så småningom kunna ta bort beteckningarna män och kvinnor i avtalen och ersätta dem med ensartade gruppbeteckningar. Andra branscher borde också följa textilindustrins exempel och eftersträva att tillägg för skift, övertid och andra former av obekväm arbetstid skulle utgå med samma örestal för kvinnor och män.

Men, fortsätter man, i textilindustrin är kvinnofrågan av annan karaktär än inom andra branscher. Orsaken är dels att det inom textilindustrin i förmodligen högre grad än inom någon annan industri förekommer att kvinnor och män sysselsätts med samma eller likvärdiga arbetsuppgifter, dels att skillnaden mellan mans- och kvinnolöner är lägre än inom andra områden, vilket främst beror på de manliga textilarbetarnas låga löneläge. Förmodligen, säger man, skulle arbetsgivarförbundet inte vara positivt till att införa gruppbeteckningar, eftersom det skulle medföra löneförhöjningar för många kvinnor och därmed bli dyrare än för den kemisk-tekniska industrins arbetsgivare. Man syftar här på att arbetet inom textilindustrin inte är könssegregerat i samma utsträckning som i andra industrier.

Det faktum att arbetena inom textilindustrin är könsblandade ses som den stora stötestenen. ”Ju större den öresmässiga skillnaden mellan timförtjänsterna för män och kvinnor som utför samma eller likvärdig arbetsuppgift är, desto svårare torde det

bli att träffa överenskommelse om en konsekvent och rättvis gruppindelning.” (Orden är understrukna i promemorian).

Problemen med gruppindelning belyses därefter på olika sätt i promemorian med betoning på att förhållandena (dvs. vilket kön som utför visst arbete) är väldigt olika på olika orter och även varierar från fabrik till fabrik. Här följer ett exempel:

Om spinning och/eller vävning vid en fabrik utföres endast av kvinnor och vid en annan fabrik av både män och kvinnor, hur skall då dessa arbeten ingrupperas? Är det berättigat att göra en uppdelning i olika grupper av ett arbete, därför att det vid vissa fabriker utföres endast av kvinnor? Skall man vidare med hänsyn till antalet betjänade maskiner göra en uppdelning i olika grupper, då man vet, att arbetets svårighetsgrad ofta beror lika mycket på vilken tillverkning det är fråga om, materialets beskaffenhet, maskinernas hastighet, förekomsten av hjälparbetare osv.?

Hur skall man vid ingrupperingen av de olika arbetena lösa frågan om lönenivån på sådana arbeten, ofta mycket kvalificerade, som uteslutande utföres av kvinnor (främst därför att män inte är lika lämpade för dessa arbetsuppgifter)? Skall de kvinnor som sysselsättes med olika arbeten i fortsättningen få behålla sin lönerelation till de kvinnliga arbetare,som utför nyckelarbeten, exempelvis spinning och vävning – vilka i betydande utsträckning utföres av både män och kvinnor – och som i ett avtal med ensartade gruppbeteckningar borde få samma lön som de manliga arbetare, som utför samma arbete?

Att det blir konsekvenser för männens löner om man ska förverkliga målsättningen lika lön för likvärdig arbetsinsats (här används formuleringen från SAF-LO överenskommelsen, min anm.) har förbundet helt klart för sig. Oavsett vilken form man väljer för att förverkliga den målsättningen, måste följden enligt förbundet bli ett mindre löneutökningsutrymme för männen inom ”kvinnobranscherna” än för de manliga arbetena inom övriga branscher.

Förbundets utredare närmar sig nu kärnfrågan, nämligen hur mycket det kommer att kosta att införa likalönen. Det konstateras att en höjning av utgående genomsnittslöner med 15,7 procent skulle ge de kvinnliga textilarbetarna samma lönenivå som de manliga. Räknat per år skulle alltså under en femårsperiod fordras en extra höjning av de kvinnligas löner med knappt 3,2 procent för att med aktuell sysselsättningsfördelning skillnaden mellan männens och kvinnornas löner helt skulle utjämnas. Det skulle innebära en årlig extra höjning av de kvinnliga arbetarnas löner med i genomsnitt ca 14 öre/tim. Slutsatsen blir att detta inte går att genomföra inom de fem år man har på sig för genomförandet. ”Med hänsyn till de manliga textilarbetarnas låga löneläge i förhållande till det genomsnittliga löneläget för samtliga manliga industriarbetare kan en så mycket större årlig höjning av de kvinnliga textilarbetarnas utgående löner inte anses möjlig att genomföra, varför det torde vara realistiskt att inrikta sig på att den eftersträvade utjämningen måste ske under längre tidsperiod än fem år.”

Men så presenterar förbundets utredare ett förslag på hur dilemmat ändå ska kunna lösas på fem år. Och här kan man verkligen tala om avtalsteknisk fingerfärdighet.

Textilavtalet var ett minimilöneavtal. De utgående lönerna låg betydligt över avtalets tarifflöner. Jämförde man mäns och kvinnors utgående löner hade kvinnorna ca 81 procent av männens lön medan avtalslönerna för kvinnor motsvarade ca 90 procent av avtalslönerna för män. I promemorian kom man nu fram till att beträffande avtalslönerna (alltså lönetarifferna i avtalstexten) en fullständig utjämning borde kunna genomföras under en femårsperiod. Utredaren konstaterar att detta inte kommer att ställa till med några större bekymmer eftersom den utgående tidlönen för kvinnliga textilarbetare redan med 30 öre/tim översteg tarifftimlönen för manliga textilarbetare. Likaså översteg de kvinnliga textilarbetarnas genomsnittliga utgående ackordslön med ca 45 öre/tim avtalets ackordsriktpunkt för manliga textilarbetare.

Den enda situation där utjämningen av avtalets lönesatser skulle kunna få betydelse var när kvinnor och män utförde samma arbete på ackord. Då måste man tillämpa samma ackordsriktpunkt och då fanns en skillnad som måste utjämnas.

Hur stämde en sådan lösning med de kvinnliga textilarbetarnas krav att ta likalöneproblemet på allvar och verkligen åstadkomma en löneutjämning? Och tillät SAF-LO-rekommendationen en sådan lösning? En viss oro kan skönjas i promemorians text men man kom fram till att SAF-LO överenskommelsens tillämpning ”självfallet bör ske med hänsynstagande till de speciella förhållandena och förutsättningarna inom de olika avtalsområdena”. Och då har man svängrum! I promemorians avslutande sammanfattning finns också åsikten att de utgående lönerna bör (min kursivering) höjas mer för de kvinnliga arbetarna än för de manliga under den aktuella perioden. Man tar också upp att yrkesutbildningsmöjligheterna för kvinnlig arbetskraft bör förbättras och att det är betydelsefullt att de kvinnliga arbetarna i ökad utsträckning vill och får åta sig arbeten, som hittills till övervägande del eller uteslutande utförts av män. Men det enda konkreta förändringsförslaget gäller avtalslönerna, ett förslag som inte betydde något i praktiken.

Motparten, Sveriges Textilindustriförbund, är med på noterna. Visserligen kommer man fram till att höjningen av de avtalsenliga lönerna är något ”dyrare” än enligt arbetarpartens beräkningar med hänsyn till att det finns indirekta kostnader. Men såvitt kan utläsas av förhandlingsprotokollen behövde inga extra pengar tillskjutas för att textilbranschens likalönereform ska kunna genomföras. Avräkning av eventuella kostnader fick ske på den sedvanliga potten.