Kommittébetänkandets innehåll

Det var uppenbarligen LOs mening och förhoppning att den gemensamma arbetsmarknadskommittén skulle behandla problemet med kvinnors lägre löner och ingenting annat. I relation till detta önskemål kan i efterhand konstateras att uppdraget fick en annan inriktning, eftersom SAF drev igenom att utredningen skulle handla om ”kvinnoarbetets omfattning och förutsättningar”. Bakom denna formulering låg önskemålet att anpassa utvecklingen av kvinnors förvärvsarbete till industrins arbetskraftsbehov. Frågan om förbättring av kvinnornas löneläge ägnades ett begränsat intresse. Sålunda innehåller betänkandet inga förslag till praktiska lösningar i form av omvärdering av kvinnors arbeten och inte heller några beräkningar av vad det skulle kosta att höja kvinnolönerna.

Betänkandet innehåller tolv kapitel, varav det sista med rubriken Kommitténs slutsatser och förslag. Kvinnolönefrågans internationella behandling tas också upp och kommittén redogör för sina ställningstaganden i den samtidigt pågående ILO-processen.

197 Övriga förslag a.a, s 10.

198 Aa, s 11.

För att underbygga min analys av texten redogör jag tämligen utförligt för betänkandets innehåll. Vid urvalet av citat har jag strävat efter att återge formuleringar som är frekventa i betänkandet. Flertalet citat återfinns också i de sammanfattningar och slutsatser som avrundar varje kapitel. Jag uppmärksammar värdeomdömen om kvinnor och män, beskrivningar av deras egenskaper, påståenden om skillnader mellan kvinnor och män som arbetskraft och liknande bedömningar.

Efter en inledande detaljerad statistik över förekomsten av kvinnoarbete från 1920 till 1945 gjorde utredningen följande prognos för framtiden: ”Dels kan man i många branscher förutse en fortsatt tempouppdelning, som gör det möjligt att i större utsträckning anställa kvinnlig arbetskraft. Dels sker en fortgående mekanisering som erfarenhetsmässigt gör företagen mer benägna att anställa män.”¹⁹⁹ Vidare påstods att ett minskat lönegap mellan kvinnor och män skulle innebära att benägenheten att anställa kvinnor också skulle minska. Dock kunde detta i viss utsträckning bromsas eller förändras om ”kvinnornas frånvaro minskar eller deras yrkesutbildning förbättras och deras yrkesbeständighet ökar”.

Varifrån kom uppgifter av det här slaget? Det redovisas i betänkandet att kommittén hållit överläggningar med representanter för arbetsgivareförbunden inom SAF, fristående arbetsgivarsammanslutningar samt ett antal fackförbund, företag och länsarbetsnämnder för att kartlägga vilka arbetsuppgifter kvinnor och män hade inom industrin. Det konstaterades att yrkesarbete i verkstads- eller byggnadsbranschens mening var förbehållet män. Det vanligaste och ”mest typiska kvinnliga arbetet” var städning. Kommittén hade också noterat att kvinnor, framför allt i branscher med små produktenheter, främst tilldelats uppgifter som kontroll, packning, fyllning och paketering samt etikettering och märkning.²⁰⁰

Löneläget

Under rubriken Löneläget för män och kvinnor konstaterades att kvinnorna fanns i låglönebranscher. ”I dessa fack äro sålunda även männen sämre gynnade än manliga arbetare annorstädes […] De kvinnliga arbetarnas förtjänster ligga ungefär vid genomsnittet, medan männens understiga detta.” Kommittén jämför alltså mäns löner med andra mäns löner och kvinnors löner med andra kvinnors löneläge och då var det männens situation som man fann bekymmersam, eftersom mäns löner i dessa låglönebranscher låg under den manliga genomsnittslönen på arbetsmarknaden.²⁰¹ Till stöd för uppgifterna redovisas tabeller från Socialstyrelsens statistik, några arbetsgivareförbunds statistik, löner enligt kollektivavtalen samt en egen s.k.

199 Aa, s 22.

200 Kapitlet bygger på uppgifterna i en bilaga med förteckning över 38 branscher där för varje bransch angetts fem kategorier anställda; endast män, huvudsakligen män, både män och kvinnor, huvudsakligen kvinnor och endast kvinnor.

201 Aa, s 25 f.

individuallöneundersökning. Löneskillnaderna innebar mellan 30 och 25 % lägre lön för kvinnor än för män räknat på de manliga lönerna.

En återkommande synpunkt i utredningen är att det inte går att göra säkra lönejämförelser. Utredningen förvånas över att differensen mellan mäns och kvinnors löner syns mindre i kollektivavtalens lönesatser än i lönestatistiken och ger en rad tänkbara förklaringar till detta. Bland dessa finns dock inte den, att förhållandet kan förklaras av att männen vid lönerevisionerna systematiskt fått lön över avtalens tariffer medan kvinnorna inte getts denna fördel.²⁰²

I samband med texten om det sämre löneläget för kvinnor kan noteras att kommittén ifrågasätter all statistik. Siffrorna behöver inte betyda att kvinnorna är lägre avlönade, menar kommittén. Genomgående jämförs kvinnor i första hand med andra kvinnor, inte med männen. Av den redovisade individuallöneundersökningen kan utläsas att i 18-årsåldern tjänade männen redan något mer än kvinnor i samma ålder medan en jämförelse mellan 19-åringar visar c:a 10 % lägre lön för kvinnor. För åldrar över 20 år är skillnaden 25 %.

Kvinnors och mäns egenskaper

Ett kapitel i utredningen har rubriken Uppfattningar av män och kvinnor såsom arbetskraft och skiljaktigheter mellan könen i inställningen till förvärvsarbetet.

Uppfattningarna härrör från de ovan nämnda överläggningarna med arbetsgivarrepresentanter m.fl. Kommittén refererar också till tidigare undersökningar (ej angivna) som sägs bekräfta uppfattningarna om skillnaderna mellan män och kvinnor som arbetskraft. Det framhålls att det handlar om värderingar. Följande uppställning som jag skapat med ordval hämtade från texten belyser de åsikter som utredningen redovisar om män respektive kvinnor och deras arbete.

Män Kvinnor

Tungt Lätt

Svårare för monotoni Tåligare

Fumligare Skickligare fingrar

Förstår sig på maskiner Saknar mekaniskt sinne och handlag Bra på psykotekniska prov Dåliga på psykotekniska prov

Mer användbara Mindre användbara

Stabila Instabila

Klarar smutsiga jobb Obehag inför smuts, vill vara rena

Kort upplärningstid Lång upplärningstid

Intresserade av jobbet Ointresserade av jobbet

Gärna fortbildning Ogärna fortbildning

Gärna nya arbetsuppgifter Vill göra samma saker

202 Se angående skillnader mellan avtalslöner och utgående löner avsnittet om lönerevisioner inom textilbranschen, avsnitt 5.5.1.

Betänkandets mest omfattande kapitel handlar om frånvaro från arbetet. Det bygger på uppgifter via en enkät från ”ett 40-tal stora företag, ca 30 000 arbetstagare.” Det är arbetsgivare som lämnat uppgifterna. Utredningen har försökt fastställa frånvaron vid fyra tidpunkter med tre månaders mellanrum, i november 1948 samt i februari, maj och augusti 1949. Av datumangivelserna framgår att insamlingen av materialet skett innan kommittén inledde sitt arbete. Den presenteras dock i betänkandet som en gemensam produkt. Det lämnas inga uppgifter om vilka företagen är, hur de har valts ut eller om vem som genomfört undersökningen.

Frånvaron enligt de inhämtade uppgifterna fördelas på kön och civilstånd (ogifta och gifta män och kvinnor), efter ålderskategorier och efter veckodagar, allt fördelat på olika orsaker till frånvaro, intygad såväl som förfallolös. Sjukdom är den dominerande frånvaroorsaken. Kvinnors frånvaro uttrycks i procent av männens frånvaro och utredningen kommer fram till att den på ett generellt plan är dubbelt så hög som männens. Mäns frånvaro ligger på sex procent av arbetstiden och kvinnornas på det dubbla. Tolv parametrar används för att dela in frånvaro i olika orsaker.

Frånvaro när arbetsgivaren beviljat ledighet kallas permission. Gifta mäns permission för vård av barn är obetydlig och förekommer endast i åldersklasserna 19-29 år och 29-39 år. (0,10 % och 0,08 %). För vård av annan anhörig i samma åldersklasser gifta män är siffran 0,12 %.

Ogifta kvinnor vårdar barn och anhöriga i större utsträckning än gifta män. Högst siffror är det för gifta kvinnor. I åldern 19-29 år 2,48 % och i kategorin 29-39 år 1,29

%. Både gifta och ogifta kvinnor har högre siffror än männen för vård av annan anhörig. För gifta kvinnor 39-49 år är den så hög som 0,71 %. Man kan gissa att föräldrar och svärföräldrar då behöver vård. Siffrorna här handlar om frånvaro med laga förfall.

Vård av barn finns också noterat som förfallolös frånvaro. Frånvarosiffran för arbetare som inte anhållit om permission men där orsaken till frånvaron varit vård av barn ska adderas till permissionssiffrorna, om man vill få en uppfattning om den typen av frånvaro. Kvinnorna har högre siffror än männen.

Frånvarons variation med lönen har också undersökts. För ogifta män ökar frånvaron med högre lön. För ogifta och även gifta kvinnor är förhållandet det motsatta. Man har också försökt mäta skillnader i frånvaro mellan fast och rörlig personal. Rörlig personal har i genomsnitt större frånvaro.

Kvinnors fritid - 48 minuter per dygn

”Förvärvsarbetande kvinnors hushållsarbete” har också undersökts. Kommittén har under 1950 gjort intervjuer med 290 kvinnor med barn, företrädesvis sysselsatta i textil-, konfektions- och chokladindustrierna. Kommittén utgår från att barnen är kvinnans ansvar. De största svårigheterna på arbetsmarknaden, sägs det, uppstår

självfallet för kvinnor som har ansvar för barn. En av frågorna som ställdes till de intervjuade var följande. ”Hur mycken verklig fritid, då Ni helt rår om Er och kan sköta det personliga, har Ni under en vanlig veckodag?”

Av de tillfrågade uppgav 38 % att de inte hade någon fritid alls och 29 % att de hade högst en timmes egen tid. Endast 11 % uppgav sig ha mer än 2 timmars fritid varje dag. Nattvilans längd var i medeltal 7 timmar och 33 minuter. Av de intervjuade var det 86 % som steg upp före kl 6 på morgonen.

Mannens deltagande i hemgöromålen utreddes också med frågan: ”Ungefär hur stor del av hushållsarbetet brukar han lasta av från Er under de dagar då han hjälper till?”

Enligt svaren var det 15 % av männen som hjälpte hustrun med minst hälften av hushållsarbetet.

Utredningen redovisade hur en ”medelkvinna” i utredningen tillbringade sin dag.

Hon är gift och har 1,6 barn. Hon stiger upp kl 05.30 på morgonen och utför göromål i hemmet under närmare en timmes tid. Efter yrkesarbetets avslutande för dagen vidtager hemarbete under cirka 4 timmar och 20 minuter. Fritiden inskränker sig till 48 minuter och nattvilan börjar strax före kl 22. Detta innebär att nattvilans längd utgör 7 ½ timmar”. ²⁰³

Hemrationalisering ägnas intresse i utredningen. Det handlar om att förenkla hemarbetet med tekniska hjälpmedel som dammsugare och tvättmaskin samt om att bygga kollektivhus för att förkorta tiden för matlagning. Fackförbunden och företagen skulle kunna dra ett strå till stacken genom att ”bibringa de förvärvsarbetande kvinnorna och även övriga kategorier av arbetstagare kunskaper om lämpliga metoder för utförande av hushållsarbete.”²⁰⁴

I tre olika kapitel behandlas åtgärder för ”underlättande av barnavården, arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om kvinnors användande i arbete samt beskattningsfrågor.” Beträffande barnavården sägs ”att det ur näringslivets synpunkt är av största vikt, att daghemsverksamheten utökas, medan däremot barnträdgårdar och lekskolor sakna nämnvärd betydelse för näringslivet.”²⁰⁵ Bedömningen görs uteslutande med hänsyn till hur kvinnlig arbetskraft bäst kan frigöras från barntillsynen för att stå till industrins förfogande. Beträffande arbetarskydds-lagstiftningen konstateras att kvinnor inte fick arbeta under jord, i gruva eller i stenbrott samt att det fanns förbud mot nattarbete inom hantverk och industri.²⁰⁶ Det fanns härutöver bestämmelser till skydd för gravida och nyförlösta kvinnor och en del bestämmelser av skyddskaraktär som hade med ålder att göra. I betänkandet ges inga

203 Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, s 68.

204 Aa, s 69.

205 Aa, s 81.

206 Arbetarskyddslagen av den 3 januari 1949, kap. 5, 34 och 36 §§.

kommentarer till denna lagstiftning. Däremot har utredningen den bestämda uppfattningen att sambeskattningen är ett hinder för kvinnors intresse av att engagera sig i förvärvsarbete.

Naturligt att kvinnor har lägre lön

I det avslutande kapitlet sägs följande om orsakerna till löneskillnaderna mellan män och kvinnor. ”Starkt rotade traditioner till förmån för en arbetsuppdelning och för behovslöneprincipen och lättförklarliga svårigheter att fackligt-organisatoriskt hävda de egna intressena har både i Sverige och i andra länder hållit ned kvinnolönerna.

Detta har påverkat prisbildningen på de varor som väsentligen tillverkas av kvinnlig arbetskraft. Därmed har den traditionella kvinnolönen blivit en ekonomisk nödvändighet. Att härav (kursivering i texten) bevisa den låga kvinnolönens berättigande vore uppenbarligen att gå i cirkel.”

Man uttalar härefter att många arbetsuppgifter inte längre kan sägas vara typiskt manliga eller kvinnliga på grund av den fortgående mekaniseringen och rationaliseringen.²⁰⁷ ”Emellertid måste det framhållas”, fortsätter man, ”att kvinnorna i förvärvslivet alltjämt hämmas av vissa handicap, som begränsa värdet av deras arbetsinsats. Detta värde bestämmes nämligen icke endast av vad som uträttas under varje timme för sig utan också av regelbundenheten i närvaron på arbetsplatsen, längden av den yrkesverksamma tiden och av andra förhållanden med mera indirekt betydelse, som man följaktligen också måste ta hänsyn till.” – ”Genom de särskilda lönesatserna för kvinnor har på ett mycket grovt sätt hänsyn tagits till de speciella kvinnliga handicap, som medföra att de kvinnliga arbetsinsatsernas värde i genomsnitt blir lägre än de manliga.”²⁰⁸

”Lönesättning efter kön är givetvis en principiell orimlighet men har på grund av nyss anförda förhållanden varit en praktisk nödvändighet med den uppbyggnad som det svenska avtalssystemet erhållit”. Systemet som inte tar hänsyn till den individuella arbetsinsatsen är orättvist också för männen, konstaterar kommittén. Det finns män som presterar mer än andra, t.ex. inom ett ackordslag, men drabbas av att andra presterar sämre. På sikt vore det därför önskvärt om lönen kunde avvägas efter arbetsinsatsens värde. En individuell lönesättning vore också produktionsbefrämjande.

Likvärdig arbetsinsats

Kommittén resonerar inte kring ILO-konventionens begrepp lika lön för arbete av lika värde utan talar om lika lön för likvärdig arbetsinsats. Orden kan leda tanken till den enskilda individens arbetsinsats oavsett kön men här betyder orden något annat, nämligen en intresseavvägning som måste göras av hänsyn till arbetsgivaren. ”Hänsyn

207 Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, s 94 f.

208 Aa, s 95.

måste tagas till de faktorer,som direkt och indirekt inverka på arbetsinsatsens värde så att de totala produktionskostnaderna för arbetsgivaren bli desamma oavsett vem som sysselsättes med ett arbete. Därest det nuvarande avtalssystemet med standardiserade lönesatser för män och kvinnor bibehålles, kan principen endast användas som en generell vägledning vid lönesättningen. Det måste i detta fall ankomma på de avtalsslutande parterna att göra den löneavvägning, som i den enskilda branschen bäst synes överensstämma med principen.”²⁰⁹

I betänkandet varnas för de negativa konsekvenser som ett införande av likalöneprincipen skulle få för kvinnornas del. Det skulle, menar man, vid lika lön uppstå en strävan hos företagen att föredra manlig arbetskraft framför kvinnlig, vilket skulle leda till sämre sysselsättningsmöjligheter för kvinnor.

Resonemang kring kvinnors frånvaro och de produktionskostnader som frånvaron påstås medföra återkommer gång på gång i texten. Utredningen ställer upp ekvationer för beräkning av dessa kostnader men kommer inte till något praktiskt användbart resultat. Även om utredningen inte kan ange några procentsatser eller uppgifter i kronor och ören så blir kommitténs slutsats, att timlönerna för kvinnor måste sättas lägre än för männen. Arbetsgivarnas situation kollektivt sett är utgångspunkten för resonemanget.

Att införa jämställdhet i löneavseende är därför en fråga på lång sikt, menade kommittén. ”Kvinnorna måste då bibringas en annan inställning till sitt förvärvsarbete än den som nu är vanlig samt intresse för ansvarsfullare uppgifter och utbildning härför […] Större ansvarskänsla och djupare intresse för förvärvsarbetet torde endast kunna uppnås, om kvinnorna betrakta detta som sin livsuppgift.”²¹⁰ Härefter behandlar utredningen en lång rad förslag som ska underlätta för kvinnorna att förena förvärvsarbete med sin ”delvis av traditionsmässiga men delvis också av naturliga skäl” anförtrodda uppgift att omhänderha familjelivets funktioner, främst vården av barnen. Standarden på daghemmen bör dras ner så att det kan byggas fler, gärna i form av monteringsfärdiga hus som kan flyttas till de orter där industrin har störst behov av att kvinnorna kan ordna barntillsynen.²¹¹

Yrkesutbildningen för kvinnor måste förbättras och beskattnings- och socialpolitiken ses över så att den inte hämmar kvinnors vilja att förvärvsarbeta. Hemarbetet måste rationaliseras. ”Avsevärda besparingar i hushållsarbetet skulle kunna göras genom en ökad användning av de textilier, som framkommit på senare tid, framförallt nylon”.²¹²

209 Aa, s 101.

210 Aa, s 102.

211 Aa, s 104.

212 Aa, s 103.

”En omfördelning av arbetsuppgifterna inom hemmet och en förändrad inställning jämväl hos den manliga delen av befolkningen måste komma till stånd”.²¹³

Betänkandet avslutas med ett förslag att inrätta ett för SAF och LO gemensamt organ, en arbetsmarknadens nämnd för kvinnofrågor som ska följa samhällsutvecklingen och stimulera till åtgärder som gagnar den kvinnliga arbetskraften. Nämnden ska ”söka sprida uppfattningen om könens likställighet på arbetsmarknaden”. Frågor, som det ankommer på de avtalsslutande parterna att lösa, framförallt lönefrågor, böra falla utanför den föreslagna kommitténs verksamhetsområde.” ²¹⁴.