Remissvaren

på jämförelseperson. Följande exempel gavs. Om en arbetsgivare med enbart kvinnliga anställda tillämpade en lönesättning som låg väsentligt under den i branschen normala och arbetsgivaren inte kunde göra troligt att avvikelsen saknade samband med de anställdas kön, då skulle det bedömas som lönediskriminering.²⁷⁷ Domstolen måste dock ”hålla sig inom ramen för värderingar som antingen är allmänt vedertagna på arbetsmarknaden eller som de berörda parterna själva eller deras företrädare har gett uttryck för att de godtar.”²⁷⁸

De socialdemokratiska ledamöterna Anna-Greta Leijon och Roland Sundgren reserverade sig mot kommitténs lagförslag och förde fram ett eget som innehöll ett diskrimineringsförbud men inga påbud om aktiva åtgärder. Reservanterna ansåg att det aktiva jämställdhetsarbetet med förtroende kunde läggas på arbetsmarknadens parter och såg jämställdhetsfrågan som en del i det demokratiseringsarbete som bl.a.

medbestämmandelagen var ett uttryck för. De fackliga organisationerna var samhällsbyggare, menade de, och därför skulle befintliga kollektivavtal om anställning, utbildning, fastställande av arbetsuppgifter eller avtalsvillkor vara vägledande för vad som skulle anses vara diskriminering enligt diskriminerings-förbudet. Fackliga organisationer skulle också kunna tillerkännas allmänt skadestånd om diskrimineringsförbudet överträds. Dessutom skulle arbetsgivar- och arbetstagarorganisation som hade kollektivavtal på det verksamhetsområde inom vilket en diskrimineringstvist inträffade alltid höras i rättegången. Förslaget att inrätta ett jämställdhetsombud ansåg de vara helt oacceptabelt.

Även vpk-ledamoten Eivor Marklund reserverade sig och lämnade ett eget lagförslag, som innehöll ett diskrimineringsförbud som skulle omfatta både arbetsgivare och fackliga organisationer. Det innehöll inga påbud om aktiva åtgärder.

kollektivavtal enligt traditionen på svensk arbetsmarknad. Men det fanns också remissinstanser som ansåg det nödvändigt med regler om aktiva åtgärder och ett jämställdhetsombud för att lagen skulle bli effektiv.²⁸⁰

Av arbetsmarknadsorganisationerna var samtliga utom Sveriges akademikers centralorganisation/Statstjänstemännens riksförbund [SACO/SR] negativa till lagstiftning och ansåg att det fanns en fara för att en lag skulle försvåra parternas jämställdhetsarbete och leda till ökad byråkratisering. Organisationerna hänvisade till att SAF, LO och Privattjänstemannakartellen [PTK] nyligen ingått jämställdhetsavtal.

Lagstiftning var därmed opåkallad. Att lagförslaget innefattade skydd för arbetssökande ansågs oacceptabelt.²⁸¹

SACO/SR menade att lagen borde ses som ett komplement till en utvidgad facklig verksamhet för jämställdhet. Det skulle underlätta för de fackliga organisationerna att agera i jämställdhetsfrågor, om de backades upp av lagregler på området. Kommitténs förslag att inrätta ett jämställdhetsombud och därmed ge möjlighet till ett samspel med de fackliga organisationerna såg SACO/SR positivt på. Det torde enligt SACO/SR vara det effektivaste sättet att på bred front nå jämställdhet. ”Sannolikt kan man inte heller räkna med att de fackliga organisationerna alltid kommer att kraftfullt verka för jämställdhet, eftersom de fackliga organisationerna naturligtvis till största delen har medlemmar från det överrepresenterade könet liksom deras beslutandeorgan”, framhöll organisationen i sitt remissvar.

Att SACO/SR avvek från de andra huvudorganisationernas linje kan ha haft samband med att en av delegaterna på organisationens kongress framgångsrikt argumenterat för en positiv inställning till lagförslaget. Det var Anitha Bondestam som hade varit förordnad som expert i jämställdhetskommittén.²⁸²

På TCOs kansli hade meningarna varit delade om man skulle tillstyrka eller avstyrka lagförslaget. Margareta Carlestam, TCOs handläggare av jämställdhets- och familjepolitiska frågor, ansåg att det var dags för lagstiftning och drev den frågan inom organisationen. Hon ville ha en jämställdhetslag som fungerade som en ramlag

280 Till de senare hörde organisationer som hade arbete mot könsdiskriminering och för jämställdhet på sin agenda, t.ex. de politiska kvinnoförbunden (dock inte det socialdemokratiska kvinnoförbundet).

281 SAF skrev i sitt remissvar att förslaget i denna del i princip skulle kunna leda till att varje anställningsärende kunde leda till rättegång och varnade för de följder detta skulle få för rättsväsendet. Särskilt mindre företag kunde väntas avhålla sig från att nyanställa, eftersom de skulle känna sig osäkra på vad de fick eller inte fick göra med hänsyn till diskrimineringsreglerna.

282 Anitha Bondestam var expeditionschef i Kommunikationsdepartementet 1977, statsråd och chef i Kommunikationsdepartementet 1978-1979. Hon var under två perioder ordförande i Jämställdhetsnämnden.

– precis som annan arbetsrättslig lagstiftning – men styrelsen sa nej.²⁸³ I likhet med LO lämnade TCO därför ett negativt remissvar.

Beträffande valet av en arbetsrättslig modell för lagens utformning hade de flesta remissinstanserna inga invändningar. Några var dock kritiska till att endast arbetsgivare kunde bli ansvariga för diskriminering. ²⁸⁴ Det fanns alltså en viss tveksamhet kring frågan om diskriminering och bristande jämställdhet var ett ämnesområde där ett typiskt arbetstagarintresse stod emot ett typiskt arbetsgivarintresse. Utan att resonera i dessa banor ansåg Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet att lagförslaget var orimligt, därför att det medförde bristande balans mellan parterna, något som gick ut över arbetsgivarna.

Kommitténs förslag att den närmare tillämpningen av lagregeln om arbetsgivares skyldighet att arbeta aktivt för jämställdhet skulle kunna bestämmas i kollektivavtal, avvisades av arbetsmarknadsorganisationerna. Enligt kommitténs förslag skulle en statlig myndighet i form av ett jämställdhetsombud övervaka att arbetsgivare inte åsidosatte lagkravet. Det innebar att det kunde bli tvist om ett visst kollektivavtal levde upp till den nivå på det aktiva jämställdhetsarbetet som lagen föreskrev. Det var oacceptabelt, ansåg både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. LO anförde att den föreslagna bestämmelsen innebar att arbetsmarknadens parter berövades möjligheterna till ett aktivt jämställdhetsarbete och att detta stod ”i uppenbar motsättning till de värderingar som MBL vilar på”.

Förutom den mera övergripande frågan om det behövdes en lag uppehöll sig remissinstanserna mest kring diskrimineringsproblem i samband med rekrytering. I remissammanställningen redovisades inga åsikter eller förslag för att åtgärda lönediskriminering.

283 I en intervju i Näslund (1997) Kvinnornas århundrade 50 års kamp för jämställdhet, s 71 berättade Anita Pettersson, Margareta Carlestams efterträdare, att TCO snabbt ändrade uppfattning om lagen.

”Våra medlemsorganisationer märkte att det var ganska enkelt att få fram jämställdhetsavtal när väl man hade stöd i lagen”. – ”När det sedan var dags att ändra lagen ett par år senare kunde vi avge ett positivt remissvar. Det kändes bra”.

284 Husmodersförbundet Hem och samhälle påpekade att det fanns många exempel på att ”könsfördomar - och ganska starka sådana - är fast rotade även hos arbetstagarna och deras fackliga organisationer”.

Fredrika-Bremer-förbundet ansåg att tvister om könsdiskriminering borde behandlas som tvister om enskild rätt och vände sig emot att jämställdhetsfrågor överhuvudtaget skulle avgöras av Arbetsdomstolen.