De teman som inledningsvis har beskrivits, kan ses som med tiden skif tande förklaringar till att aktörsnätverket skall kunna mobiliseras och därmed möjliggöra en infusionsprocess. Men tiden i sig är ett tema som kan förklara varför ett aktörsnätverk mobiliseras eller ej i de studerade fallen. När tiden som tema diskuteras, kan den tillskrivas två egenskaper, dels i form av en resurs och dels som ett uttryck för en process.
När tiden ses som resurs har den två sidor som delvis kan förklara varför telemedicin används eller ej. På den positiva sidan finns en minskad åtgång av patientens och läkarens tid. Några läkare ser också tidsbesparingen för patienten som positivt ur sjukvårdens synvinkel. Genom att man kan färdigbehandla eller färdigutreda patienten vid vårdcentralen kan patient flödet snabbas upp och man kan undvika flera besök. Vid de tillfällen då läkarna själva använder utrustningen för renodlad mötesverksamhet är tidsbesparingen också ett centralt argument.
Den negativa sidan av tiden som resurs framgår tydligast i ATM-projektet. Denna böljar utkristalliseras parallellt med att läkarna får de första bevisen på kunskapstillskott och patientservice, samt när konsultationerna skall göras rutinmässigt. Problemet med en upplevd tidsbrist återfinns främst hos den individuella läkaren. Här finns en dimension av den lokala och omgi vande kontexten, vilket kommer att behandlas senare. Som framgått tidigare uppges tidsbristen vara en central orsak till att man från en av vårdcentralerna inte utnyttjar tekniken mera. En läkare anser att tidsbristen är en orsak till att man remitterar patienten, eftersom det skulle ta för lång tid innan patienten kan komma tillbaka för en planerad konsultation. Pati enten kan komma snabbare till specialisten vid ett traditionellt remissförfa rande. Överhuvudtaget nämns tid som en bristvara av de inblandade, men bristen på tid upplevs på olika sätt. Förutom bristande tid för konsultatio ner, säger eldsjälarna i projekten att det kan vara svårt att avsätta nödvän dig tid för att driva telemedicinprojekten i ett önskvärt tempo.
Tiden som uttryck för en process blir synlig när vi ser hur aktörerna grad vis vänjer sig vid att kommunicera via telemedicin och inte minst, ser nya möjligheter med tekniken genom den lärprocess som möjliggörs. När tiden ses som uttryck för en process, kommer också mekanismer i den omgi vande kontexten att avdramatisera användningen av telemedicin. T.ex. kan
en ökad datormognad och att det kommer nya generationer som är uppväxta med datorer, innebära att olika former av IT-stöd inte betraktas som främmande inslag i sjukvården.
Specialitetens och uppgiftens karaktär kan identifieras som ett tema som
vissa intervjuade specialister indirekt hänvisar till. Det kan beröra både den allmänna inställningen till telemedicin, varför vissa typer av aktiviteter kan vara mindre lämpliga och varför det t.ex. är svårt att organisera konferen ser. Om vi börjar med att se på de specialiteter som ingår i projektet, så karakteriseras de av att den visuella informationen är en central ingrediens vid problemlösningen. Men det finns ytterligare dimensioner som tillkom mer. Hudläkarna har ibland varit skeptiska därför att de inte kan ta och känna på patienten. För att hudläkaren skall känna sig riktigt säker och för att man skall kunna ställa diagnos, krävs en fysisk beröring av patienten. Nu skall det påpekas att hudläkarna ser möjligheten att ge behandlingsråd till distriktsläkaren, under förutsättning att den överförda bilden är av till räcklig god kvalité. När lämpligheten för telemedicinkonsultationer inom hud diskuteras, är det intressant att notera de diskrepanser som finns. T.ex. har andra specialister sett hud som ett utmärkt område för konsultationer, i synnerhet när man kommer att kunna skicka hudbilder via e-post. En distriktsläkare anser att hud lämpar sig väl, eftersom specialisten mycket sällan måste göra direkta fysiska ingrepp på patienten. Det finns också exempel på specialiteter som läkarna inte tror är lämpliga för telemedicin, men som har visats sig vara lämpliga. Ett sådant exempel är psykiatri, som många läkare inte tror skulle vara lämpligt för telemedicin. Men inom psykiatrin finns det mycket positiva erfarenheter från telemedicinprojekten i Nordnorge (se Hartviksen & Rinde 1993).
Argument för den fysiska kontakten med patienten kan också återfinnas för vissa typer av ortopediska undersökningar och pre-operativa bedömningar, t.ex. där instabiliteten i ett knä eller en axel skall undersökas. Men skillna den mellan hud och ortopedi är att i vissa fall räcker informationen som finns i en röntgenbild, för att ortopeden skall kunna göra en säker bedöm ning och ge den konsulterande läkaren adekvata råd. Detta är något som kan ses som gemensamt i de studerade fallen, att bilden som överförs kan tillsammans med information från den konsulterande läkaren ofta ge till räcklig information för att specialisten skall kunna göra en bedömning. I förekommande fall kan informationen kompletteras med upplysningar från den närvarande patienten.
Vikten av att ha patienten fysiskt närvarande vid en undersökning, är ett argument som framförs i större eller mindre omfattning av de intervjuade specialisterna. Men distriktsläkarna har större eller mindre förståelse för
detta argument, beroende på vad det är för uppgift som skall utföras. En av specialisterna konstaterade att den direkta känslan man får vid det fysiska mötet aldrig kan ersättas vid en videokonsultation, men att värdet av det direkta mötet kan vara överskattat i många fall. En tolkning av möjligheten att ersätta det fysiska mötet med en videokonsultation, är i vilken omfatt ning tekniken kan överföra tillräckligt med information för att specialisten skall kunna utnyttja sin tysta kunskap. En patolog beskrev situationen där preparatet granskas på normalt sätt i ett mikroskop. Man kan snabbt titta på ett prov och samla tillräckligt med information för att kunna säga vissa saker, utan att för den skull kunna beskriva i efterhand vad man har sett. Men när preparatet skall granskas via det fjärrstyrda mikroskopet, blir man dels tvungen att lugna ner sig, dels fundera över vilka kriterier man har för att ställa en diagnos. Både patologen och cytologen konstaterar att man med tiden känner sig tryggare i den nya situationen. Ett annat exempel på egenskaper som skall finnas hos tekniken för att specialisten ska kunna utnyttja sin tysta kunskap kan hämtas från radiologin. Vid den första inter vjun med radiologerna framgick det att granskningen på en monitor ställde nya krav på radiologerna. Det gick inte längre att hoppa med blicken mellan bilderna för att få en helhetsuppfattning. I stället fick man bläddra mellan bilderna på datorns bildskärm och det var svårt skapa sig den helhetsbild man får när man hoppar med blicken mellan bilderna på ett ljusskåp. I och med att systemet utvecklas och man får tillgång till två bild skärmar, blir det möjligt att med enkla knapptryckningar snabbt bläddra mellan de olika bilderna och det blir nu lättare att snabbt skapa sig en tredimensionell bild. Notera att detta resonemang är tätt sammanlänkat med ett tidigare tema, teknikutveckling, vilket gör att det blir en större överensstämmelse mellan specialitetens karaktär och tekniken.
Hittills har uppgiftens och specialitetens karaktär mest diskuterats i förhål lande till den individuella läkarens handlingsmönster. Specialiteterna kan också karakteriseras efter hur verksamheten ser ut. Detta är i och för sig ett gränsfall mot nästa avsnitt som behandlar hur den lokala miljön ser ut, där telemedicinen skall användas. Men för att skilja ut specialiteten som sådan mot den lokala miljön, följer ett enkelt exempel. Hur verksamheten organi seras vid t.ex. en kirurgavdelning kan skilja sig beroende på vilket sjukhus som studeras. Däremot kan kanske karakteristiska drag ses för olika speci aliteter, oberoende av vilket sjukhus som studeras. Som framgått tidigare ser många av de intervjuade specialisterna sin specialitet som speciell och särskild från övriga. Huruvida detta är fallet skall inte utredas här, utan i stället skall vissa av specialisternas upplevelser lyftas fram. Om vi böljar med kirurgerna, så har dessa svårare än gynekologerna att få in en regel bundenhet i patologkonferenserna. Ett av skälen som framförs är att verk samheten har en relativt hög grad av akuta inslag. Många av de operationer
som genomförs är mer eller mindre akuta. Detta är ett argument för varför man har svårare än gynekologerna att få in en regelbundenhet i konferens verksamheten. Att kirurgin skulle vara mera svårstyrd än övriga speciali teter, håller vissa av de övriga specialisterna med om till en viss del, men några hävdar att det är mera en fråga om planering och personligt engage mang.
Om vi granskar patologi, cytologi och radiologi, så är den gemensamma nämnaren för dessa specialiteter att de kan ses som servicefunktioner till den kliniska verksamheten. Tolkningen av olika preparat och röntgenbil der, skall fungera som ett rådgivande stöd för behandlingen av patienten i den kliniska verksamheten. En grundläggande skillnad mellan patologi och cytologi, jämfört med röntgen, är att i den sistnämnda finns det en dygnet runt jour, samt att det förekommer en viss grad av patientkontakt. Inom patologi och cytologi är verksamheten däremot förlagd från åtta till fem under arbetsveckan. De jourinslag som finns är förlagda till dagtid, då det skall finnas en beredskap att ge snabbsvar på olika prover. Vid intervjuerna framgår att man inom dessa tre specialiteter har större möjligheter att skapa ett utrymme för att besvara en inkommande konsultation, jämfört med de kliniska specialiteterna.
En ytterligare dimension av specialitetens karaktär, som kanske kan förklara varför telemedicinen upplevs som mer eller mindre främmande, är vilken vana som finns av att använda teknik. Framför allt röntgen och i viss mån kirurgi kan ses som mycket teknikintensiva specialiteter, medan hud kan ses som raka motsatsen. De övriga specialiteterna kan sägas befinna sig mitt emellan dessa ytterligheter.