TELEMEDICINHISTORIEN?
I detta kapitel kommer utvecklingen av två teleradiologiprojekt att beskri vas. De aktuella fallen har, jämfört med de två tidigare, enbart studerats retrospektivt, men det finns observationer i fallen som är intressanta för att öka kunskapen om infusionsprocessen.
Projekten har delvis en gemensam historia i och med att de båda lands tingen, tillsammans med tre andra landsting och en utrustningstillverkare, ingick i ett produktutvecklingsprojekt inom teleradiologi i slutet av 1980- och böljan av 1990-talet. Även om de båda projektens historia delvis är gemensam, har de utvecklats på olika sätt. Kapitlet inleds med en beskriv ning av projektens utveckling, som följs av en genomgång av effekterna av teleradiologin för olika aktörsgrupper. De två sista avsnitten behandlar dels varför teleradiologin accepterades, dels en kort beskrivning av teleradiolo- gins efterföljare, digitaliserad röntgen.
TELERADIOLOGI I NORRLANDSTINGET
I det aktuella landstinget är avstånden långa mellan vårdcentraler och sjuk hus, vilket gör att det finns goda förutsättningar att använda teleradiologi för att olika vårdenheter skall komma närmare varandra. Redan 1985-86 bedrevs ett projekt där syftet var att prova teleradiologi. Men utrustningen uppfyllde inte de kvalitetskrav som ställdes och företaget som låg bakom utvecklingsprojektet gick i konkurs. Således kom utrustningen aldrig att provas ute i verksamheten.
Strax därefter fick dåvarande chefsradiologen vid ett av länsdelssjukhusen, en förfrågan om att utveckla ett teleradiologisystem. Förfrågan kom från
Sectra, leverantör av teleradiologiutrustning och tre landsting. Chefsradio- logen hade under en vistelse i USA 1984 varit i kontakt med teleradiologi, men det var först när han kom till länsdelssjukhuset som han såg möjlig heten att utnyttja tekniken:
" Jag såg inte några direkta möjligheter att implementerà tekniken på ett större sjukhus, utan det var först när jag kom dit upp och såg avstånden och framför allt bristen på radiologer som vi hade där uppe då, som möjligheterna synliggjordes. Det fanns flera olika motiv till att sätta igång det här, dels var det att föra över röntgenbilder från de små röntgenavdelningarna vid två vårdcentraler, samt att inleda ett joursamarbete med ett annat länsdelssjukhus "
De positiva konsekvenser som den nya tekniken skulle föra med sig var bl.a. att öka säkerheten i diagnosen och därmed också säkerheten för pati enten. Detta skulle bli möjligt genom att en radiolog kunde göra ett direkt utlåtande över röntgenbilden. Vidare skulle risken för överdiagnostisering minska, d.v.s. att man tror sig se mer i bilden än vad den visar. Detta skulle medföra att man inte behövde skicka patienter från vårdcentralen till läns delssjukhuset, alternativt att patienten fick gå och vänta på svaret i en till två veckor och kanske vara sjukskriven i onödan under den tiden. Det var med andra ord relativt lätt att se de behov som teleradiologin skulle tillgo dose. Att sedan utvecklingen gått i relativt rask takt vid det aktuella länsdelssjukhuset beror också till en del på att landstinget har sett möjlig heterna med tekniken och stöttat teleradiologiprojekten från första början. Dessutom finns det två principbeslut i landstingsnämnden från 1992 och 1994 på att länsdelssjukhuset skulle stå för den digitala utvecklingen och kunskapsinhämtningen i radiologi.
Sommaren 1992 installerades förbindelsen mellan länsdelssjukhuset och den första vårdcentralen för att överföra s.k. akuta röntgenbilder. Från början skickades 4-5 fall per vecka för akut bedömning. En av anledning arna till att man enbart sände de akuta bilderna var de långa överföringsti derna. Men redan från början hade man intentionen att skicka alla bilder när överföringshastigheten blev tillräckligt snabb. I början av 1993 hade man fått tillräckligt snabba datorer för att kunna sända hela årsproduktio nen av drygt 10 000 bilder.
Den andra chefsradiologen, som efterträdde den förste 1992, på länsdels sjukhuset beskriver de första överföringarna:
"Vi började köra hälften av deras dagsproduktion. I början såg det ju väldigt mörkt ut, det gick väldigt långsamt. Det kunde ta 10 minuter det som nu går på 30 sekunder...Just snabbheten är en av nyckelfakto rerna till att det här skall accepteras "
Förutom problemen med den i initialskedet långsamma överföringshastig heten har man inte haft några större problem med den första teleradiologi- förbindelsen. Ett annat frågetecken som man hade inför tekniken har varit kvalitén på de överförda bilderna. Den första radiologchefen gjorde en utvärdering av den diagnostiska säkerheten för de överförda bilderna:
"Det visade sig helt klart när vi jämförde bilder som man bedömde på skärm och vanliga bilder att det bara var en minimal skillnad i säker het. Vi hade ett enda fall av de här 450 tror jag det var, som vi hade missat med teleradiologi. Det hade vi säkert missat på den vanliga bilden om inte patienten hade kommit en gång till och vi hade tagit ytterligare en bild, där vi kunde se att här var det någonting "
Den andra radiologchefen instämmer också i att kvalitén på de överförda bilderna är minst lika bra som på de konventionella bilderna, faktiskt t.o.m. bättre i vissa lägen eftersom man har en möjlighet att bearbeta bilden på olika sätt.
Under våren 1994 installerades en teleradiologiutrustning vid ytterligare en vårdcentral. Eftersom erfarenheterna var positiva av att skicka alla bilder från den första vårdcentralen, så sände man i princip från böljan alla bilder från den nya vårdcentralen. Om det fungerade problemfritt vid den första vårdcentralen som kopplades in, så var det inte helt problemfritt från första början vid den andra vårdcentralen. Men det skall betonas att felet inte låg i teleradiologiutrustningen, utan i en router i övergången till telenätet. Förenklat kan man säga att routern har till uppgift att se till att bilden sänds till rätt plats, om den skall till länsdelssjukhuset eller någon annan plats i världen. Men sedan detta problem upptäcktes och löstes, så har förbindel sen med sjukhuset fungerat bra.