Personlig erfarenhet, som förklaring till att tekniken används, kan ses
som både en initial drivkraft och en drivkraft för den fortsatta använd ningen av telemedicin. Den personliga erfarenheten går också igen i många av övriga teman, t.ex. upplevelser av kunskapsutbyte, "demonisering" av tekniken, etc. Det kan konstateras att det är de personliga erfarenheterna som håller ihop nätverket i ATM- och PAT-projektet under den tid som studien genomförs, medan det i teleradiologifallen delvis har skett en från- koppling av beroendet av enskilda mänskliga aktörer.
I ATM- och PAT-projektet har den personliga erfarenheten inledningsvis spelat en avgörande roll. Det skall understrykas att detta är i kombination med "bevis" som tekniken kan leverera i form av en tillfredsställande bild kvalité och användarvänlighet. Detta är tydligt vid de teknikdemonstratio
ner och studiebesök som äger rum, där läkarna får möjlighet att se bildkva litén och användarvänligheten hos olika utrustningar. Valet av utrustning har sedan grundats på de personliga erfarenheterna från teknikdemonstra tionerna och överensstämmelsen med de krav som ställs på den tänkta utrustningen. Inom teleradiologiprojekten redovisas samma erfarenheter från några av de inblandade personerna, att man har sett att tekniken faktiskt fungerade. Men långt ifrån alla potentiella användare får möjlighet att se och prova på tekniken innan den kommer in i den lokala miljön. Nästa steg blir vilka upplevelser andra läkare får när de själva skall prova att genomföra en konsultation eller en konferens. Här framgår det att gyne kologerna, som har en något avvaktande inställning till en början, snabbt blir övertygade när de har genomfört några konferenser och själva får uppleva fördelarna. Det skall understrykas att den positiva upplevelsen inte enbart hänger på teknikens funktion, utan också på uppträdandet av parten på den andra sidan, vilket har betonats tidigare.
Projektledaren för teleradiologiprojektet i Norr beskrev betydelsen av de personliga erfarenheterna. Han var själv till en böljan skeptisk till att han skulle kunna lära sig att hantera utrustningen, samt att bildkvalitén skulle vara acceptabel. Men när han fått se att det fungerade och att man till och med kunde klara en lungröntgen, blev han övertygad. Han beskriver samma händelseförlopp för kollegor som var skeptiska i böljan, men sen när de själva väl hade fått prova på, svängde deras inställning. Den tvek samhet som fanns i böljan inom teleradiologiprojekten hängde till stor del samman med vilken kvalité som kunde åstadkommas på de överförda bilderna. Detta är en gemensam nämnare för alla de studerade projekten, att de i steg ett står och faller med kvalitén på de överförda bilderna, vilket samtliga inblandade läkare är mycket medvetna om. Men detta är å andra sidan en tämligen individuell upplevelse. Två radiologer utryckte sig på olika sätt om de första teleradiologiutrustningarna. Den ene sa att man hade en känsla av att det fanns mer i patienten än vad som gick att se i bilden. Den andre konstaterade däremot entusiastiskt att det faktiskt gick att se saker i bilderna.
Om de personliga erfarenheterna inledningsvis baseras på den upplevda bildkvalitén och hur lätt det är att använda utrustningen, så kommer erfa renheten fortsättningsvis att styras av andra saker. Nämligen upplevelsen av utbytet från en genomförd konsultation eller konferens, vilket redan är nämnt. Hos gynekologerna genererar erfarenheterna en positiv utvecklings spiral, vilket också går att se i kontakten mellan ÖNH-kliniken och en av vårdcentralerna. Distriktsläkaren vid vårdcentralen tycker att han får en fantastisk service, vilket genererar en positiv spiral. I andra fall så går det att hitta negativa spiraler. Vi har redan varit inne på att man vid en av vård
centralerna upplever tidspress, vilket påverkar användningsfrekvensen negativt. De erfarenheter man får när man försöker kontakta vissa specia listavdelningar är att det är svårt att få tag på specialister och att det tar tid. Dessa upplevda svårigheter gör tillsammans med den upplevda tidspressen att man drar sig för att genomföra en konsultation. Däremot upplever man att kontakterna med länsdelssjukhuset fungerar smidigare, varför man hellre vänder sig dit vid behov.
Den hudspecialist som under de första åren sköter hudkonsultationerna, har vissa negativa attityder till telemedicin, som baseras på erfarenheterna av konsultationen. Dels är avsaknaden av utrustning på den egna mottag ningen en del, vilket innebär att specialisten får förflytta sig till en annan del av sjukhuset. Dels finns det vissa problem med att utrustningen ibland hakar upp sig, samt att instruktioner, eller TV-skärmen saknas vid något tillfälle. En ytterligare faktor som påverkar inställningen är en varierande skicklighet hos distriktsläkarna att ta hudbilder, samt att förbereda bilder. Dessa upplevelser, samt att specialisten är så illa tvungen att ställa upp vid en planerad konsultation, medför sannolikt att den negativa attityden finns kvar i bakgrunden. Specialisten medger emellertid att det har fungerat bättre med tiden, i synnerhet tillsammans med de distriktsläkare som kan ta bra bilder.
Om vi ser på de personliga erfarenheter som är kopplade till den negativa spiralen, så behöver detta inte vara en process som är omöjlig att vända. Hudläkarna nämner tillgången till utrustning som ett argument, vilket inne bär att styrkan i det argumentet kommer att provas när en utrustning place ras på kliniken. På den vårdcentral där man upplever en pressad mottag ningssituation, är inställningen till telemedicin inte negativ i grunden. Den negativa inställningen är snarare kopplad mot att vid vissa tillfällen göra en konsultation mot vissa specialistavdelningar, p.g.a. att man inte vet om det är genomförbart. En intervjuad läkare gör den reflexionen att det finns till fällen då en akut eller planerad konsultation är tänkbar. Men det faller på att han inte vet om det går att få tag på en specialist vid en akut konsulta tion. En annan läkare är också mycket medveten om att en konsultation skulle vara effektivare på en övergripande nivå, men för den egna arbets situationen är det mest effektiva att skriva en remiss.
Negativa erfarenheter behöver inte leda till negativa spiraler. Om vi går tillbaka till en av röntgensköterskorna som intervjuades och som var med från början i teleradiologiprojektet i Mittlandstinget, så uttryckte hon beho vet av ett personligt engagemang. Hon var mycket väl medveten om att man hade en tidig version av utrustningen och att problem kunde uppstå med bildöverföringen. Men medvetenheten om att man var den ort som
skulle testa tekniken, innebar att det gick lättare att acceptera att allt inte skulle fungera friktionsfritt från böljan. Ytterligare ett faktum som stärkte det personliga engagemanget, var att den här typen av försöksverksamhet var mindre vanlig vid små vårdcentraler. Detta kan ha medfört att man kände sig extra prioriterad i det här fallet.
Avsnittets rubrik är medvetet tvetydig, eftersom syftet är att belysa en viktig dimension i infusionsprocessen. Det som hittills har varit karakteris tiskt för ATM- och PAT-projekten, är att aktiviteterna som genomförs, i större eller mindre omfattning är avhängiga av enskilda aktörers motivation att delta i en aktivitet. Motivationen har i sin tur påverkats av den enskilda aktörens personliga erfarenheter. Den intressanta frågeställningen är när beroendet till den enskilda aktören kommer att kopplas loss? Detta innebär att aktörernas handlingar i de lokala miljöerna blir mer eller mindre auto matiska. I teleradiologifallen går det att hävda att vissa enskilda aktörers positiva erfarenheter av tekniken, har lett till beslut som har styrt övriga aktörers handlande i en viss riktning. Ett sånt exempel är beslutet att sända samtliga röntgenbilder i Norrlandstinget. Aktörernas handlingar har i och med beslutet nått en viss grad av automatik. Men det är först i och med att röntgenavdelningen digitaliseras som handlingsmönstrets beroende av den enskilda aktören frikopplas, för att i stället inkorporeras i den tekniska utrustningen. Detta gäller långt ifrån alla aktiviteter, utan främst rör det sig om hanteringen av röntgenbilden. I och med digitaliseringen finns det längre inget val för hur röntgenbilden skall hanteras, det enda alternativet är en hantering av bilden i elektronisk form.