De tänkbara användningsområden som läkarna på universitetssjukhuset har identifierat skiljer sig inte speciellt dramatiskt från dem som läkarna på vårdcentralerna har identifierat. Däremot finns vissa skilda uppfattningar om vilka konsekvenser användningen kan få.
Inom hudområdet kan det finnas vissa problem att utnyttja tekniken ibland, eftersom hudläkarna ofta är beroende av att direkt känna på patienternas hud. Men trots det finns ett antal användningsområden identifierade. Främst ser man möjligheter att klara av återbesök via telemedicinska kon sultationer, där man då kan se hur en hudsjukdom har förändrat sig. Ett an nat användningsområde kan vara ljusbehandling, eller akuta konsultationer. Ofta är det frågan om att tala om för distriktsläkaren vad det är för typ av hudåkomma, eftersom de kommer i kontakt med många typer av hudför ändringar som de inte har någon aning om vad det är för någonting. Ut bildning av läkare och sjuksköterskor vid andra sjukhus och vårdcentraler, samt läkarkandidater är ytterligare potentiella användningsområden. I sam band med att läkarkandidaterna är utlokaliserade på andra sjukhus inom regionen, skulle det vara möjligt för dem att delta i en föreläsning på mor gonen. Därefter skulle de kunna fortsätta med den kliniska verksamheten. Inom hudområdet är det, som nämnts, sällan riktigt akuta fall. Men man tror att det ligger ett värde i att distriktsläkaren kan kontakta hudspecialis ten direkt när ett problem dyker upp, eftersom distriktsläkaren kanske inser att det finns ett problem först när patienten sitter framför läkaren. Via den akuta konsultationen kan man då bestämma om patientens åkomma kan behandlas vid vårdcentralen, om ett återbesök skall planeras in, eller om patienten under alla omständigheter måste uppsöka hudspecialisten. En läkare anser att en användning av telemedicin kan göra att vården blir mer jämlik inom landstinget i och med att specialistkompetensen kan göras tillgänglig på vårdcentralerna. Som läget är idag, är konsumtionen av specialistvård per capita högst i områden i sjukhusens närhet. Vidare tror man att nyttan till en början kommer att vara störst för patienten och di striktsläkaren, men om man med tiden kommer att kunna kontakta andra hudspecialister kommer också specialisten att ha nytta av tekniken.
Inom hudområdet har man planerat att från början prova tekniken för pla nerade konsultationer ca varannan vecka. Ett problem i sammanhanget är att det inte finns någon videokonferensutrustning på hudmottagningen, utan man måste genomföra konsultationerna i en videokonferensstudio i en
annan del av huset. Detta ser man som ett problem om det skall gå att genomföra akuta konsultationer.
Inom ÖNH ses också de akuta konsultationerna som en viktig bit. Sen tror man att det finns ett stort värde i att kunna diskutera icke akuta fall med distriktsläkaren. En specialist tycker att det är en fördel om man kan dis kutera ett problem med distriktsläkaren, samtidigt som man kan se en bild av t.ex. en trumhinna:
"Det är väldigt svårt att [i telefon] beskriva vad man ser för struktu rer i en trumhinna t.ex. Det är väldigt svårt att klargöra vad det är man funderar på i utseende och sådana saker. Det kan man göra med det här [telemedicinen] "
Samtidigt tror läkaren också att det ligger ett värde i att få en mera person lig kontakt med läkarna på vårdcentralerna. En distriktsläkare håller med om att telemedicinen kan öka den personliga kontakten och jämför med telefonkonferenser:
" Jag tror att det ligger en stimulans i att ha den här direkta ögon- och kroppsspråkskontakten. Det märker vi när vi sitter med på dom där telefonkonferenserna. Sitta med en sån här [pekar på konferenstelefo nen] det är ju väldigt dött. Det är svårt att koncentrera sig och hänga med i diskussionen. Det är en helt annan sak om man ser varandra "
Vidare ser man möjligheter att kontakta andra ÖNH-specialister som är inriktade på ett smalare område inom den egna specialiteten. Konferenser ses också som ett tänkbart användningsområde. Vid dessa skulle man då kunna diskutera patienter som har varit inne hos specialisten, för att på så vis ge distriktsläkaren en feed-back om vad som har hänt med patienten. På vårdcentralerna såg man också möjligheter att använda tekniken för att utbilda ST- och AT-läkare som för tillfället tjänstgör på en vårdcentral. En ÖNH-läkare under utbildning som har sett en demonstration av ett video konferenssystem konstaterar:
"Efter det att vi varit på Telia kom jag att tänka på vilken enorm möj lighet det finns till handledning, när man skall lära sig saker och ting"
I likhet med andra intervjuade läkarkategorier anser också ÖNH-läkarna att fortbildning av andra läkare, både ÖNH-läkare och distriktsläkare, är ett tänkbart användningsområde med stor potential. Detta skall då inte bara ske mot sjukhusen inom landstinget, utan också mot sjukhus runtom i regi onen. Man ser en möjlighet att sälja utbildningstjänster och konsultationer istället för ren sjukvård. Att man ser denna möjlighet är säkert en naturlig följd av vad flertalet av de intervjuade påpekat, att universitetssjukhuset
har fått ett minskat antal patienter p.g.a. att andra landsting i regionen för söker klara vården på egen hand. Telemedicinen kan då bli ett sätt att skapa nya intäkter för universitetssjukhuset.
Inom ortopedin ser man en möjlighet att få och ge mer information om pa tienterna genom att använda telemedicinsystemet och en ortoped säger att:
"Det är väl mer dom här diskussionspatienterna som det är mycket omkring och som man vill ha mer information om. Det blir mycket jobb att skriva allt "
Man ser också en möjlighet i att ge undervisning till distriktsläkarna om hur vissa typfall skall handläggas, vilket i sin tur innebär att distriktsläkar nas kompetens kan höjas. En ortopedspecialist anser att kompetensnivån inom ortopedi är mycket varierande bland distriktsläkarna, med tanke på det stora antal ortopedirelaterade problem som dessa ställs inför. Av de re misser som kommer in till ortopedavdelning är ca 25 % av sådan karaktär att ett specialistbesök inte är nödvändigt, utan det brukar räcka med ett skriftligt svar till distriktsläkaren om hur patienten skall behandlas. Med telemedicinens hjälp hoppas man kunna göra ett bättre urval bland de pati enter som verkligen behöver uppsöka specialisten. A andra sidan ser man en potentiell risk att man kan bli överhopad med konsultationsärenden. Detta skulle innebära en ökad arbetsbelastning i en redan ansträngd situa tion:
"I värsta fall kan det bli en våldsam volym på det här. Att man kopp lar upp sig i princip varje gång det kommer in en patient, istället för att lära sig. Risken är att distrikten utnyttjar det här som ett lätt sätt att få hjälp "
Så därför tror man också att det är angeläget att finna lämpliga styrmedel så att man inte blir överhopad med konsultationer.