Vid diagnostiseringen av fryssnitt på distans har rutinerna fungerat över raskande bra från början. En av laboratorieassistenterna uttryckte sin förvå ning över detta:
"Jag är förvånad att kedjan höll redan från början, både tidsmässigt och att vi lyckades göra fina snitt, att färgningen fungerade som den skulle. Bilden, att den blev så pass bra att dom kunde ställa diagnos. I det fallet är jag väldigt nöjd"
Anledningen till att hanteringen av fryssnitten (som beskrevs övergripande i föregående kapitel) har fungerat kan förklaras av åtminstone två faktorer. Ett av de kritiska momenten i denna kedja är prepareringen av fryssnitten. Det är just detta moment som är helt nytt för laboratorieassistenterna. Men tack vare den utbildning som de fick vid universitetssjukhuset tycker de sig ha fått tillräckliga färdigheter, för att kunna preparera ett snitt som håller en tillfredsställande kvalité. Så fortsättningsvis måste det bli en tillräckligt hög frekvens på konsultationer, så att laboratorieassistenterna kan upprätthålla sina färdigheter i att preparera fryssnitten. En annan faktor som har bidragit till att rutinerna fungerade bra från början, är det arbetsschema som utfor mats för kirurger, laboratorieassistenter, cytologer och patologer. Detta schema beskriver exakt vilka aktiviteter som skall utföras av de personer som ingår i processen, så att det inte råder några tveksamheter om vem som skall göra vad. En detalj ur effektivitetssynpunkt som kan vara värd att nämna, är att patologen, eller cytologen har möjlighet att läsa kirurgens, eller gynekologens remiss, under tiden som laboratorieassistenten prepare rar provet. Oftast är frågeställningen relativt "enkel": cancer eller inte cancer? Det skall också tilläggas att de preparat som granskas som frys snitt, måste bäddas in i paraffin och sändas i original till universitetssjukhu set för en traditionell granskning. Detta är rutinen vid all fryssnittsdiagnos- tik, eftersom man inte alltid kan garantera diagnosen till hundra procent. Ytterligare en mycket viktig länk i kedjan är tillgängligheten på patologen eller cytologen vid universitetssjukhuset. En kirurg anser att man idag är alltför personberoende, eftersom det hittills endast är en patolog, respektive cytolog som kan hantera systemet vid universitetssjukhuset. Detta har dock varit en medveten strategi från projektledaren, eftersom vissa funktioner, t.ex. mikroskopstyrningen, ännu inte är färdigutvecklade. Projektledaren vill att både system och rutiner trimmas in innan ytterligare personer involveras. Men varken kirurgerna eller gynekologerna har pekat på något fall där det inte har gått att få tag på någon av de två inblandade.
Som nämndes ovan har konsultationsfrekvensen varit varierande. Laborato rieassistenterna upplever att det under den första tiden som systemet fanns på plats, var frekvensen av konsultationer något högre, jämfört med när det har gått några månader. Man har gett målande beskrivningar av hur gyne kologer och kirurger som fått demonstrationer av patologen vid universi tetssjukhuset, gått därifrån bubblande av optimism. Men att detta sedan inte har märkts av så mycket i antalet genomförda konsultationer. De intervju ade kirurgerna och gynekologerna framhåller att man nu måste försöka jobba på att få in i folks medvetande att möjligheterna till snabbsvar och konferenser finns.
Distanskonsultationen innebär delvis ett nytt sätt att arbeta på för patologen och cytologen. Den största omställningen är att preparatet nu skall granskas på en bildskärm, i stället för i ett mikroskop. Detta innebär att gransknings förfarandet har förändrats, d.v.s. på vilket sätt man vandrar och fokuserar med blicken genom preparatet. Cytologen medger att han fortfarande känner sig bekvämare i situationen där ett preparat granskas i ett mikro skop. Men han tillägger samtidigt att det troligen är en fråga om träning tills det att man har vant sig. Vidare tror patologen att det inte kommer att blir frågan om någon massdiagnostik när det gäller preparatgranskning via telepatologi. För att säkra en diagnos via ett mikroskop, går detta på någon eller några minuter. Men via telepatologi tar säkringen av diagnosen flera minuter. Patologen uppskattar att det rör sig om några hundra procent längre tid. Så därför kommer tekniken att främst vara lämpad för special diagnostik.
För kirurgerna är det tidsaspekten som är nyheten vid snabbdiagnostik på fryssnitt. Man har också tidigare tagit fryssnitt, men med den skillnaden att preparatet har sänts med taxi 13 mil till universitetssjukhuset. Man har då fått invänta svaret medan patienten har legat på uppvakningsavdelningen, för att sedan beroende på provsvaret besluta om hur man skall gå vidare. Ytterligare ett användningsområde man har sett för snabbdiagnostik är s.k. punktionsdiagnostik. Detta innebär att man suger ut celler ur en knöl som finns på eller i patientens kropp, för att sedan se om cellerna är maligna (innehåller cancer) eller ej. Som framgick i föregående kapitel så finns det problem vid vissa typer av provtagning inne i kroppen på patienten. I upp till 25-30 % av fallen missar man knölen och får kalla tillbaka patienten för en ny provtagning. Hittills har man inte i någon större utsträckningen använt möjligheten till snabbsvar, för att se om ett prov är representativt eller ej. För att utnyttja denna möjlighet effektivt anser en av kirurgerna att man måste organisera om denna verksamhet och kanske koncentrera prov tagningen till vissa tidpunkter under veckan. Vidare skulle man från kirur
gernas sida vara tvungen att påpeka för röntgenavdelningen, som utför provtagningen, att man vill ha ett snabbsvar. Detta ser man inte som något problem, utan man skulle enbart notera på remissen att ett snabbsvar önskas. Problemet med om ett prov är representativt eller ej, beror i hög grad på vanan hos den läkare som tar provet. Cytologen konstaterar att man på förhand nästan kan säga om ett prov är representativt eller ej, när man på remissen ser vem som har tagit provet. Huvudargumentet för att man inte har kommit igång med denna verksamhet är att projektet är så pass nytt och att man helt enkelt inte har hunnit med. Dessutom nämnde en kirurg att det har varit en del omorganisationer på sista tiden, så att det kanske skulle vara bättre att vänta lite innan man gör nästa omorganisation.
Möjligheten att momentant få tillgång till patolog och cytolog kan också innebära vissa förändringar för vad som kan utföras vid de mindre sjukhu sen i framtiden. Patologen vid universitetssjukhuset illustrerar detta med ett exempel på en operation som genomfördes vid länsdelssjukhuset, men som inte hade varit möjlig utan direkt tillgång till patologkompetens. I det normala fallet hade patienten opererats vid länsdelssjukhuset och man hade skickat ett prov till patologerna. Efter en vecka hade man fått svaret: cancer. Patienten skulle sedan ha remitterats till universitetssjukhuset där ett större operativ ingrepp hade gjorts. Tack vare att man nu fick svaret cancer från patologen, kunde patienten opereras vid ett tillfälle och gå hem efter en vecka. Förutsättningen för att denna operation kunde genomföras, förutom kontakten med patologen, var att det fanns en skicklig kirurg som kunde genomföra operationen. Finns inte den rätta kirurgkompetensen, måste patienten hur som helst remitteras vidare. Men det finns ytterligare en komplikation som kanske är mer svårhanterad än kirurgkompetensen, nämligen reviret. Formellt sett skulle patienten som opererades vid läns delssjukhuset, ha opererats vid universitetssjukhuset. Både vid intervjun med patologen och vid deltagande under ett projektmöte, framgår det att det faktum att operationen utfördes vid länsdelssjukhuset, framkallade en viss skepsis vid universitetssjukhuset. Patologen förstår att det finns en rädsla för att det skall bli färre patienter vid universitetssjukhuset. Men samtidigt finns det nu en möjlighet att behandla patienten på rätt sätt från början, eftersom man genom tillgång på kompetens kan ta ställning till vad som skall göras på ett tidigare stadium. Detta kan i förlängningen leda till att man spar pengar i utredningskedjan. Ytterligare en tänkbar konsekvens är att tillgången till telepatologi kan underlätta rekrytering av kirurger till mindre sjukhus. Om t.ex. en kirurg med en viss specialkompetens vill arbeta på ett mindre sjukhus, så har detta tidigare inte varit möjligt p.g.a. avsaknaden av patologer. Men tack vare tillgången till telepatologi blir det möjligt för kirurger som har en viss specialkompetens att söka sig till mindre sjukhus.