Om Wallander-serien är en resa mot svensk nyprovinsialism och narcissistisk slutenhet efter 1960- och 1970-talens internationella engagemang under FNL- rörelsen och Palme, så skildrar Håkan Nessers dekalogi 1993-2003 om Van Veeteren slutstationen. Hans värld är en hermetiskt tillsluten och inåtvänd miniatyrvärld i skuggan av Sveriges inträde i EU. Böckernas fiktiva, nordeu- ropeiska stadslandskap är ett både fysiskt och andligt Fästning Europa innan begreppet formulerades. Här omtalas visserligen både invandrare och bo- stadssegregation mellan olika samhällsklasser, men bara som bakgrundsbrus, någon enstaka bifigur – aldrig i centrum, aldrig som motiv eller hot. Det är ett i stort sett homogent och strömlinjeformat medelklassuniversum av vita män och kvinnor som alla lever tämligen likartade liv. Större orosmoln som
58
MICHAEL TAPPER
miljöförstöring, internationell organiserad brottslighet eller krig som framkallar flyktingvågor syns inte till trots att samtliga dominerade nyhetsutbudet under romanbyggets tillkomst.
I fiktionens Maardam, en medelstor stad (300 000 invånare) med nederländ- ska drag, lever romanfigurerna ett tidlöst grått liv av jämna plågor, åtta grader med snålblåst, gourmetiskt avnjutande av mat, konstnärligt erkänd litteratur och film och schackpartier på kvarterspubarna. Modern högteknologi med datorer och mobiltelefoner existerar sida vid sida med ett gammaldags sam- hälle, där man tar mogenhetsexamen i skolan. Inga subkulturer eller politiska oppositionsgrupper stör ordningen. Överhuvudtaget är det en värld bortom politiken, bortom samhällskonflikter – en kantstött småstadsidyll delvis lik barnboksdeckarnas idealiserade, slutna Sverigeminiatyrer, som exempelvis Kalle Blomkvists Lillköping eller Valleby i LasseMajas Detektivbyrå, men utan bekymmerslösa sommardagar.
Sluten är också huvudpersonen och hans intellektuella universum. Till formen har Van Veeteren-serien mer gemensamt med pusseldeckaren än polisromanens procedural. Mordfallen är inga utgångspunkter för sociala eller politiska reflektio- ner som berör läsarens verkliga värld utan fungerar mest som intrikata tankelekar att gymnastisera hjärnan med under ledning av ett deckargeni. Huvudpersonen framstår som en kolerisk kusin till Maigret, en enstöring vars brottsutredningar upphöjs till ett nyandligt sökande efter en nessersk idé kallad determinatan. Denna kriminalgåtans tulipanaros ska ur brottslighetens till synes godtyckliga, slumpartade och kaotiska karaktär kunna destillera fram ett övergripande mönster där etik och estetik möts i en förening av det sanna och det sköna. Determinatan successivt fram till en essentialistisk men ändå sekulär moralfilosofisk princip för både livet i allmänhet och kriminaliteten i synnerhet.
Som ordet antyder är determinatan en slags determinism, en ödets ver- kande kraft som inspirerats av antikens och Shakespeares tragedier. Den senare är en återkommande referens i romanerna och fungerar som en slags livets spelteori för den schackintresserade Van Veeterens utredningsteknik. Följaktligen spiller Nessers hjälte ingen tid åt någon wallandersk förtvivlan eller bitterhet inför ett samhälle som inte kan förändras eller reformeras, bara iakttas, analyseras och blottläggas på sina hemligheter av en kyligt distanserad blick. Herbert Tingsten lanserade en gång tanken om att Maigret var Gud.28
Van Veeteren står i så fall inte honom långt efter. Han saknar dock Maigrets medkänsla och humanism. I stället är han gammaltestamentlig, sträng och obarmhärtig Fader, vars luttrade erfarenheter av människornas ondska ristats in i hans ansikte. Masken av frusen bitterhet bär han redan första gången vi möter honom:
Som ett hotfullt och illasinnat lågtryck satt han där med den tunga överkrop- pen välvd över bandspelaren. Hans ansikte var genomskuret av små blå, brustna ådror, och hans min var lika uttrycksfull som en stelnad blodhunds. Det enda som rörde sig var tandpetaren som sakta vandrade från mungipa till mungipa. Han kunde tala utan att röra läpparna, läsa utan att flytta blicken,
HANS KROPP – SAMHäLLET SJäLVT
gäspa utan att öppna munnen… det var en mumie i långt högre grad än en människa av kött och blod.
Och utan tvivel en mycket effektiv polisman.29
Om Wallander är en modern empatimartyr för våra synder så är Van Veeteren den tomma, grymma himlens gud. Visserligen får även han en magåkomma – tjocktarmscancer, för vilken han opereras i Återkomsten (1995) – men till skillnad från sjukdomsmetaforiken i Jensen-, Beck eller Wallander-romanerna saknas den samhällspolitiska resonansen. Världen förblir oförändrad, oförbätterlig. Van Veeterens cancer är i stället en lika fatalistisk åkomma som kriminalitetens och syndernas röta på samhället och lika förutbestämd som determinatans övriga verkningar. Operationen är bara en tillfällig bot, liksom brottsbekämpningen. Här kan man tala om en tidsenlig backlash mot den behandlingsideologi som en gång vägledde den socialdemokratiska regeringen från 1930-talet och fram till den radikalt förnyade brottsbalken 1965. Den politiken bekämpades både av den politiska högern och av nyvänstern – den senare utgick från Michel Foucaults maktkritik – vilket resulterade i att den klassiska straffrätten återkom med full kraft i slutet av 1970-talet.30
Ibland utmäts straffen av Van Veeteren, till exempel när han i slutet av Fallet
G (2003) halshugger den skyldige med en spade. Vid andra tillfällen föregri-
per brottslingarna rättvisans gång genom att, som i Kvinna med födelsemärke (1996), ta sina egna liv. Och i Carambole (1999) kombineras de två när en förövare lovar att sona sina brott genom att ta livet av sig och Van Veeteren obarmhärtigt replikerar: ”Lycka till. Vänta inte för länge, då kommer jag tillbaka och påminner dig.”31 Romanens kriminalpolitiska alternativ blir följaktligen en
balanserande skuldreglering av brottet som går bortom den klassiska straffrätten till en gammaltestamentlig vedergällningsprincip öga-för-öga snarlik den som utverkas i amerikansk polis- och actionfilm efter Dirty Harry (1971).
Men snarare än actionfilmernas lustfyllda kontring av en liberal kriminalpolitik är Nessers romansvit en resignation från politikens möjligheter och slutligen från världen själv. I den redan slutna miljön sluter sig Van Veeteren ytterligare när han halvvägs in i serien tar tjänstledigt på obestämd tid för att isolera sig med litteraturens mästare på det antikvariat som han länge drömt om och slutligen köper. Hans enda kontaktyta till en verklig, sinnesupplevd värld är kärleksaf- fären med mordofferänkan Ulrike Fremdli. Resten av verkligheten förpassas till en nyidealistisk, postmodern textkonstruktion, bokstavligen inrymd mellan pärmarna på antikvariatets böcker. Där utraderas också den sista anknytningen till polisproceduralens sociala verklighet med verkliga lik, smärtor och trauman för att återgå till pusseldeckarens behagliga tankelekar.
Slutord
Utifrån fyra summariskt beskrivna fallstudier av de mest säljande polisromanseri- erna i Sverige från 1965 till 2003 har jag porträtterat den manlige mordspanaren.
60
MICHAEL TAPPER
Den klass- och könspolitiska samhällskris som bildar fond till romanerna ma- nifesteras också i mordspanarens utbrända, deprimerade och sjukdomshärjade kropp. Hos marxist-leninisterna Sjöwall-Wahlöö innebär denna krisande kropp hoppet om förändring mot en socialistisk och sexuell revolution som bot. I Mankells och Nessers 1990-tal finns inget sådant hopp längre, ingen vänster- revolution syns möjlig. Mordspanarens kropp är på samma sätt förbrukad, dömd att vittra bort och dö.
För Mankells empatiske men vilsne Wallander innebär detta hans martyrium i ett sönderfallande folkhem; för Nessers resignerade Van Veeteren en borgerlig individualism i Fästning Europa. Deras berättelser återför också genren från po- lisromanens kollektivprocedural och samhällsdebatterande brottsskildringar till pusseldeckarens intuitiva genilösningar och nyklassiska syn på brottslighet som moralfråga. Samtidigt avgränsas samhällsperspektivet alltmer, så att det i Nessers romaner bara återstår en abstrakt värld bortom tid och rum. Folkhem har blivit sköna hem, en flykt från revolutionens kollektiv till en narcissistisk livmoder.
Som vital kontrast kring millennieskiftet står den nygamle actionpolisen men också en våg av svenska polispusseldeckare i pittoreska hembygdsmiljöer. De senare har i ljuset av Wallanderturismens framgångar marknadsförts i samarbete med lokala turistbyråer. Borta är brottskildringen som socialpolitisk indigna- tionsroman. I stället sluts cirkeln från Stieg Trenters lekfulla sommarmord i ett vykortsskönt Stockholm till Camilla Läckbergs Internetlanserade deckarindustri kring fiskarsamhället Fjällbacka.
Noter
1. Faludi (1999) 2001. 2. Tasker 1993: 97. 3. Dyer 1997: 164. 4. Lundin 1993: 9-15.
5. Gunvald Larsson läser Frich i Den skrattande polisen. I senare romaner förekommer även andra tidiga svenska deckare på hans nattduksbord, bl.a. av Jul. Regis. För en text om den muskulöse svenske polishjälten, se Tapper 2010.
6. Chandler(1944) 1984: 2. 7. Spindler 2008.
8. Det främsta exemplet är Stina Rautelins ”cybersnut” Lena Klingström i första och tredje sä- songen av den från romanerna fristående filmserien Beck (1997-1998, 2001-2002, 2006-2007, 2008-2009), men även den unge nyrekryten Pontus (Sverrir Gudnason) i Wallander-filmserien 2009-2010 har en sådan funktion och har då kompletterats med den mer handlingskraftiga fältpolisen Isabelle.
9. En replik som förekommer i bl.a. polisfilmerna To Live and Die in L.A. (1986), samtliga Dödligt
vapen (Lethal Weapon 1-4, 1987-1998) och flitigt i polisserien The Shield (2002-).
10. Bilden och självbilden av det svenska har etnologen Åke Daun på ett ganska okritiskt sätt försökt systematisera i sina böcker Svensk mentalitet 1989 och En stuga på sjätte våningen 2005.
11. Mankell (1991) 1996: 41. 12. Tapper 2010.
13. En utmanare i bästsäljarfacket är förstås Stieg Larssons Millennium-trilogi (2005-2007), men hans grävande journalist Mikael ”Kalle” Blomkvist kan aldrig få den symboliska status som
HANS KROPP – SAMHäLLET SJäLVT
representation av lagen och nationen som polismannen. Snarare är Larssons böcker en modern upplaga av den traditionella deckaren med journalisten som amatörspårhund, t.ex. Stieg Trenters romaner om frilansfotografen Harry Friberg.
14. Den mest kända exemplet är förstås Hitchcocks Trollbunden [Spellbound], 1945 eftersom den tematiserar psykoanalysen, men även noirfilmer som Laura (1944), vars titelgestalt kanske är en produkt huvudpersonens omedvetna önskningar och sexuella impulser lånar från psykoanalysens tolkningsvärld. Laura är också den främsta förebilden för Vic Sunesons Myrman-roman I dimma dold (1951, filmatiserad 1953), och omnämns öppet i både romanen och filmen.
15. Wahlöö hade varit verksam på bl.a. Folket i Bild när den 1963 köptes av Bonniers och gjordes om till herrtidningen FiB/Aktuellt. Som de samtida recensionerna avslöjar tolkades boken som ett allegoriskt angrepp på förlaget.
16. Wahlöö (1964) 1989: 7. 17. Ibid: 47.
18. Wahlöö (1968) 1970: 7.
19. Att det just är läkare som leder revolutionen är ingen slump. Det så kallade ”Slaget vid Hö- torget” den 14 juni 1965 leddes av läkaren Sköld Peter Matthis och medicinstudenten Åsa Hallström. Båda slogs ner av polis – varefter de fälldes för våldsamt motstånd – när de och ett fåtal andra med tillstånd demonstrerade sitt stöd för FNL. Händelsen uppmärksammades, kulturpersonligheter som Artur Lundkvist och Jan Myrdal uttryckte sitt stöd genom att fortsätta demonstrationerna på samma plats och som en följd växte de svenska FNL-grupperna snabbt till en massrörelse. Kombinationen av Marx och Freud som personlig-politisk frigörelse var vanligt under 1960- och 1970-talen. Två författare-filmregissörer som uttryckligen arbetade i den andan var Bernardo Bertolucci och Vilgot Sjöman.
20. Sjöwall & Wahlöö (1965) 1990: 13-14. 21. Sjöwall & Wahlöö (1968) 1990: 178. 22. Ibid: 179.
23. Sjöwall & Wahlöö (1975) 1982: 349. 24. Augustsson & Hansén 2001 passim. 25. Mankell (1991) 1996: 40.
26. Knivhugget nämns i romanerna, men bakgrunden utvecklas först i novellen ”Hugget”, se Mankell 1998: 13-122. 27. Nestingen 2008. 28. Tingsten 1965: 10. 29. Nesser, H. (1993) 1995: 35. 30. Tham, H. 1989: 74-75. 31. Nesser (1999) 2005: 327. Litteratur
Augustsson, L.-Å. & Hansén, S. (2001) De svenska maoisterna. Göteborg: Lindelöws.
Chandler, R. ([1944] 1984) Mordets enkla konst. [The Simple Art of Murder, sv. övers. Sonja Bergvall] Bromma: Janus & Jury.
Daun, Å. (1989) Svensk mentalitet. Stockholm: Rabén & Sjögren. Daun, Å. (2005) En stuga på sjätte våningen. Stockholm: Symposion. Dyer, R. (1997) White. London: Routledge.
Faludi, S. ([1999] 2001) Ställd. Förräderiet mot mannen [Stiffed. The Betrayal of the American Man, sv. övers. Cassel, B.; Franklin, C. & Jonsson, L.] Stockholm: Ordfront.
Lundin, B. (1993) Århundradets svenska deckare. Stockholm: Jury.
Mankell, H. ([1991] 1996) Mördare utan ansikte, tredje upplagan, Stockholm: Ordfront. Mankell, H. (1998) Pyramiden. Stockholm: Ordfront.
62
MICHAEL TAPPER
Nesser, H. ([1999] 2005) Carambole. Stockholm: Bonnier.
Nestingen, A. (2008) ‘The Burned-Out Policeman: Henning Mankell’s Transnational Police Proce- dural’ i hans antologi’, Crime and Fantasy in Scandinavia: Fiction, Film and Social Change. Seattle & London: University of Washington Press och Köpenhamn: Museum Tusculanum Press, 223-254.
Nestingen, A. & Arvas, P. (red.) (2010) Scandinavian Crime Fiction. Cardiff: University of Wales Press.
Sjöwall, M. & Wahlöö, P. ([1965] 1990) Roseanna Stockholm: Norstedts.
Sjöwall, M. & Wahlöö, P. ([1968] 1990) Den skrattande polisen. Stockholm: PAN/Norstedts. Sjöwall, M. & Wahlöö, P. ([1975] 1982) Terroristerna. Stockholm: Norstedts.
Spindler, F. (2008) ‘Deppens väktare’, Aftonbladet 17.12.
Tapper, M. (2009) ‘Dirty Harry in the Swedish Welfare State’, i Arvas & Nestingen (red.) 2010. Tasker, Y. (1993) Spectacular Bodies: Gender, Genre and the Action Cinema. London: Rout-
ledge.
Tham, H. (1989) ’Från KRUM till inkapacitering’ i antologin Kriminalitet och frihet (ingen red.): 74-75.
Tingsten, H. (1965) ’Förord’, i Georges Simenon ([1947-62] 1965) 4 Maigret. Stockholm: Albert Bonnier.
Wahlöö, P. ([1964] 1989) Mord på 31:a våningen. (En bok för alla) Stockholm: Litteraturfrämjan- det.