Författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö gav ut tio romaner under samlingsru- briken Roman om ett brott mellan 1965 och 1975. Det blev en klar brytpunkt i både den svenska och skandinaviska kriminallitteraturtraditionen. I en studie av svensk kriminallitteratur betonar litteraturforskaren Lars Wendelius hur paret mar- kant distanserar sig från tidigare inhemska traditioner. Wendelius hävdar att duon ”framträder inför världen som nydanare av åtminstone svensk kriminalfiktion”, att de ”på längre sikt […] anger tonen inom svensk kriminalfiktion” och att de hade ”betydande genomslagskraft utomlands” (Wendelius 1999: 106, 235, 54).
HISTORIEN OM ETT BROTT
Böckerna tilldrog sig snabbt filmbranschens intresse. Redan 1967 filmades den första boken i sviten, Roseanna, med Keve Hjelm i rollen som Martin Beck. Avsevärt mer genomslag fick Bo Widerbergs filmatisering av Den vedervärdige
mannen från Säffle under titeln Mannen på taket 1976. Den folkkäre komi-
kern Carl-Gustaf Lindstedts lågmält dramatiska porträtt av en livstrött och lätt uppgiven Beck uppfattades brett som en milstolpe i svensk film.
I takt med att romansviten nådde en internationell läsekrets kom också en rad filmer att produceras bortom den svenska kontexten. Den skrattande polisen spelades in i USA med Walter Matthau som The Laughing Policeman 1974. Brit- ten Derek Jacobi iklädde sig Becks roll i en västtysk-ungersk samproduktion av
Mannen som gick upp i rök – en bok i serien med en avsevärd del av berättelsen
förlagd till Budapest – under titeln Der Mann, der sich in Luft auflöste (1980). Ett drygt decennium senare var den åttonde boken Det slutna rummet förlaga för Beck – De gesloten kamer (1993) i en belgisk-holländsk samproduktion. Det är en film som finns upptagen i Svensk Filmdatabas – den har en svensk förlaga – men som endast tycks ha visats i Skandinavien en gång, i samband med Göteborgs filmfestival 1994.
Betraktar man dessa filmer tillsammans framstår de som en yvig samling. Beck och de andra återkommande karaktärerna spelas av olika skådespelare. Flera av filmerna utspelar sig i olika länder och i olika samhälleliga kontexter. Det talas olika språk. Generellt är kontaktytorna små. Det rör sig om en rad individuella adaptioner utan andra beröringsytor än att ett specifikt författarpar stått bakom den litterära förlagan. Att det tidigare existerade Sjöwall-Wahlöö- filmatiseringar bedömdes förmodligen bidra marginellt till att sälja biljetter till efterkommande verk. Samordning av marknadsföring torde inte ha existerat och var kanske inte heller möjlig. Inte minst skandinaviska distributörers be- slut att inte ens köpa in filmversionen av Det slutna rummet låter antyda hur filmerna uppfattades som avskiljda eller separata. Samtidigt måste det tillstås att de många satsningarna låter påskina vidden av populariteten hos romansviten. En potential för mer systematiskt bruk fanns uppenbarligen i varumärkena Sjöwall-Wahlöö och Martin Beck.
I kölvattnet efter Sjöwall-Wahlöö etablerade Leif G W Persson och Jan Guillou sig som framgångsrika svenska polis- respektive agentförfattare under 1980-talet. Båda filmades med växlande framgång. I fallet med Guillou fanns inledningsvis en tendens att ta ett sammanhållet grepp med filmatiseringarna. Efter rättsvister, en konkurrerande TV-serie samt diverse mankemang gick luften emellertid ur det potentiella Hamiltonfranchiset (Brodén 2008: 258).
Enligt filmhistorikern Anders Marklund präglades det följande 1990-talet av en påtaglig uppgång för produktionen av kriminalfilmer. Marklund framhåller hur detta sammanfaller med en trend där huvudkaraktärerna från de litterära förlagorna i ökande grad används som varumärken (Marklund 2004: 74). Man kan också konstatera hur kriminaladaptioner nu bidrar till att förnya den film- industriella praktiken mot mer sofistikerade franchisemönster än vad som varit fallet i Skandinavien tidigare.
134
OLOF HEDLING
Historien om ett brott
År 1992 rapporterade svensk media att en ny typ av satsning planerades (Lund- berg 1992). Produktionsbolaget Victoria Film med de båda danska producenterna Ole Søndberg och Søren Stærmose, vid tillfället samarbetande med den interna- tionellt erfarne svensken Bertil Ohlsson, startade under hösten en jätteinspelning. Först ut var tre filmer vilka under kommande vår kompletterades med ytterligare tre, sammantaget sex, baserade på lika många titlar i Sjöwall&Wahlöös romansvit. Sjuttio miljoner svenska kronor bekostade den åtta månader långa produktio- nen. Den fick den samlande och till förlagan alluderande titeln Historien om ett
brott. Pengarna kom från Sveriges Television, de tyska och svenska filmbolagen
Rialto Film respektive Svensk Filmindustri samt från den då nyligen skapade samproduktionsfonden Nordisk Film- och TV-fond. Tre av filmerna kom att få svensk biografdistribution. De övriga fick video- och TV-premiär.
I centrum av filmerna fanns en central, fast skådespelarensemble som bestod av välkända och populära namn, åtminstone i Sverige. även om flera regissörer och fotografer var engagerade var en stor andel av medarbetarna gemensamma för samtliga filmer. Det är följaktligen samma personer som tillskrivs funktioner som kostym, musik och efterarbetsansvarig genom hela serien. Likaså hade en tysk författarduo engagerats av producenterna. Denna duo var huvudsak- lig bidragsgivare till samtliga manuskript. På ett plan indikerar förfarandet ett industrialiserat, rationaliserat och högspecialiserat produktionssätt med syftet att vara kostnadsbesparande. Men tillvägagångssättet medför också en möjlig- het till enhetlighet ifråga om hur filmerna ser ut, låter och gör intryck. De har en lätt varierad men i grunden likartad stil som tycks ha varit planerad. Kände sig åskådaren attraherad av en av filmerna kunde han/hon vara förhållandevis säker på att uppleva något liknande hos de övriga titlarna.
Greppet gick igen i marknadsföringen. Filmplanscherna, video- och senare dvd-omslagen använder enhetlig typografi och placerar poliskollegorna i cen- trum framför ett antal renodlade stockholmska silhuetter såsom exempelvis arkitekten Ragnar Östbergs stadshus. Att den enskilda filmen är baserad på en Sjöwall-Wahlööroman och att stjärnan Gösta Ekman spelar Martin Beck apos- troferas dessutom på varje plansch och på varje omslag.
Likaså kan man studera hur distributionen koordinerades i termer av en årslång ’utrullning’. Ideliga biograf-, video- respektive TV-premiärer kom slag i slag från sommaren 1993 och ett år framåt. Ständigt var någon av filmerna aktuell, antingen på biograf, på videobutikens hyllor eller i TV. Vi har att göra med en multifönstervariant av det som i Hollywood från 1970-talet blev känt i termer av ’saturation release’ (Wyatt 1994: 109-112). I denna, senare skandina- viska version fokuserades dock inte biografen ensidigt. De nu så ekonomiskt viktiga spridningsformerna video och TV tillmättes följaktligen stor betydelse. Var än en potentiell åskådare befann sig och vilket medium han eller hon än föredrog skulle filmerna vara lätt tillgängliga att se.
Och såg filmerna, både på biograf, på video och i TV, gjorde publiken om än en viss mättnad går att avläsa i statistiken gällande de tre titlar som fick biopre-
HISTORIEN OM ETT BROTT
miär. Från 225 000 åskådare för Brandbilen som försvann (1993) och drygt 170 000 för Mannen på Balkongen (1993) föll antalet till 88 000 för Stockholm Ma-
raton (1994) – väldigt fritt baserad på slutromanen Terroristerna. Det är habila
siffror även om de inte riktigt når upp till vad de allra mest populära filmerna emellanåt kan uppnå. Att filmerna paketerades i en DVD-box så sent som år 2005 – då DVD precis passerat biografen som den viktigaste inkomstkällan för svensk film – kan ändå tas till ytterligare intäkt för att filmerna var och fortsatt bedömts som populära. Det nyetablerade konceptet var framgångsrikt.