Resumé
Artikeln syftar till att ur ett idéhistoriskt perspektiv på den svenske manlige mordspanarens ikonografi analysera utvecklingshistorien till den moderna ste- reotypen. Med början i Per Wahlöös egna kriminalromaner och senare hans samarbete med Maj Sjöwall i deras stilbildande tio romaner om ett brott skisserar jag huvuddragen i utvecklingen av den svenske snuten. Hans sjukliga och ångest- ridna kropp som metafor för såväl maskulinitetens som diagnos för det svenska välfärdssamhällets sjukdomstillstånd blir också utgångspunkten för läsningen av Henning Mankells Wallanderromaner och Håkan Nessers böcker om Van Veeteren. Texten kopplar samman ikonografin med den allmänpolitiska och kriminalpolitiska utvecklingen i Sverige och ska ses som en del av förarbetet till min kommande avhandling med den preliminära titeln Snuten i skymningslandet: Svensk polis-
roman och polisfilm 1965-2010. Texten kan med fördel läsas tillsammans med
syskonessän ’Dirty Harry in the Swedish Welfare State’ i antologin Scandinavian
Crime Fiction (2010) redigerad av Paula Arvas och Andrew Nestingen.
Nyckelord: idéhistoria, genus, maskulinitet, kriminologi, folkhemmet, sjukdom som metafor, det svenska välfärdssamhället, svensk nutidshistoria
År 1992 gjorde konstnären Marie-Louise Ekman skulpturen ’Det svenska svår- modet’ till världsutställningen i Sevilla. Den visar en man – inte helt olik ma- ken Gösta Ekman – som bokstavligen står fastfrusen av melankoli mitt i livet. Genom uppborrade tårkanaler rinner hans stilla gråt nerför ansiktet till bröstet i en oavbruten ström. Han skulle kunna vara ett kondensat av de otaliga män som Susan Faludi sju år senare talar om i boken Ställd, en man belägrad av en ständigt ifrågasatt och demoniserad manlighet gestaltad av hustrumisshandlare, frånvarande fäder, seriemördare och skinnskallar.1 En populär motsvarighet till
skulpturen i litteratur, film och tv under de senaste fyrtio åren har varit den medelålderskrisande mordspanaren. Han är också unik så till vida att han inte bara förkroppsligar krisen för sitt kön utan också för nationen.
50
MICHAEL TAPPER
I denna symboliska funktion utgör han ett negativ för det klassiska väster- ländska hjälteidealet till försvar på nationens och civilisationens bröstvärn mot både yttre och inre fiender: indianutrotaren, kolonialkrigaren, kallakrigsagenten eller storstadshämnaren med eller utan polisbricka. Han som med sitt muskel- pansar, sin självtillit och självklara övermänniskostatus Yvonne Tasker i sin bok
Spectacular Bodies menar är intimt sammanflätad med själva nationsbegreppet
i krig och konflikter.2 Han vars europeiskt vita kropp med förmåga att både
uthärda och utdela smärta Richard Dyer pekar på som den yttre manifestationen av hans inre vilja och målmedvetenhet – ”en kropp som blivit möjlig genom [hjältens] andliga överlägsenhet”.3 Det är i honom som nationens yttersta po-
litiska auktoritet tar gestalt.
I kriminalgenrens historia har denna superman hetat Hugh ’Bulldog’ Drum- mond, James Bond, Mike Hammer, John Rambo, Dirty Harry och John McLane. I Skandinavien, med nationalromantiskt motstånd mot populärkultur i allmänhet och kioskdeckaren Nick Carter i synnerhet, betraktades kriminalgenren länge som en importprodukt.4 Därför användes ofta engelska namn i genrealstren.
S.A. Duses officershjälte fick t.ex. heta Leo Carring. Med den norskfödde men i Sverige länge bosatte Øvre Richter Frichs romaner om den blonde titanen Jonas Fjeld fick kriminalgenren sin första bästsäljande skandinaviska civilisa- tionskämpe mot negrer, indianer, bolsjeviker och andra hot. Och Fjeld lever vidare till både kropp och själ i det resliga muskelberget Gunvald Larsson med efterföljare som Roland Hassel, Carl Hamilton och Johan Falk.5
Parallellt med denna utopiska actionpoliskropp har en dystopisk tradition formerat sig kring den åldrade, sjuklige och självförbrännande polisen. Ge- neriskt är han delvis en återgång till Georges Simenons kommissarie Maigret, polisdeckaren i övergångsperioden mellan deckarhjältens outsider och polis- kollektivets teamplayer. Men snarast i motsats till dennes patriarkaliskt trygga fryntlighet, livsnjutning och geniala deduktionsförmåga är han ett neurotiskt vrak på väg att duka under för sina laster och lustar medan han i en blandning av träget fältarbete och tillfälligheter löser brotten.
Hans oansenliga, ibland direkt sjabbiga utseende speglas av förfallet på hans tjänsterum, och i välfärdssamhället är det bara i sällsynta fall han med våld och vapenmakt får demonstrera att han är av det rätta virket. Först då känner vi igen honom från Raymond Chandlers ideal om den både vanlige och samtidigt ovan- lige hedersmannen som vågar vandra på ”dessa usla gator” men som i tradition från sagornas riddare och västernmytens civilisationsväktare själv inte är usel och inte heller besudlad eller rädd.6 Frånskild eller bara obotlig ensamvarg utan
tillhörighet i samhällsgemenskapen är han fångad i en existentiell limbo, dömd till sömnlösa vandringar i ett laglöst skymningsland. Där går han på den tunna röda linjen mellan liv och död, dag och natt, verklighet och dröm, förnuft och vansinne, civilisation och barbari, lagen och hämnden. Utanför arbetet är han däremot en förtappad själ i otakt med den onda nya tiden manifesterad i en ga- lopperande, brutal och obegriplig kriminalitet. Då marineras hans weltschmerz i sprit till tonerna av själfull opera eller jazz och vi förstår att det fortfarande bultar ett romantiskt men ärrat hjärta bakom masken av stelnad bitterhet och cynism.
HANS KROPP – SAMHäLLET SJäLVT
I Colin Dexters Oxford heter han kommissarie Morse, vars talande förnamn, Endeavour, avslöjas först i näst sista romanen. Hos Michael Connellys Los Angeles är hans namn Hieronymus ’Harry’ Bosch, och han ser sitt Los Angeles speglas i de helvetesskildringar som hans konstnärsnamne blivit känd för. Men som krönikan ’Deppens väktare’ om årets kriminalromaner i Aftonbladet nyligen konstaterade har den slitne mordspanaren många kollegor runt om i världen.7 Som represen-
tationer av lagen och maskuliniteten faller det sig naturligt att se dem som det patriarkala samhällets sista mohikaner – stolta, heroiska men föråldrade och där- med av ödet dömda till undergång. Ofta har de också en ung lärling som väntar i bakgrunden och som i kontrast till huvudpersonens ålderman representerar den nya tiden – gärna en kvinna med en livsstil och kunskaper som för huvudperso- nen framstår som nedstigen från en främmande planet. Kring millennieskiftet var denne arvtagare förstås expert på datorer och kunde orientera sig som fisken i vattnet genom de nya subkulturerna och sociolekterna på Internet.8
Den åldrade mordspanarens väderbitna själ och härjade kropp är ett centralt och återkommande motiv. Några besvärjer dödens väntrum genom att lusta efter ungt kvinnokött. Romanernas Morse går till exempel på porrklubb, och Kurt Wallander åker alldeles i början av Mannen som log på två charterresor där han i självförakt bränner sina pengar på sprit och prostituerade. Men de flesta är upptagna av krämpor och sjukdomar som magsår och cancer, och alla skulle de unisont kunna stämma upp i polisgenrens mest söndertuggade klichéfras: ”I’m too old for this shit!”9 Inte minst de själva är medvetna om vil-
ket öde som väntar dem. Och med dem deras hederskodex och egensinniga utredningsmetoder.
Det svenska svårmodet är i ljuset av den internationelle mordspanarens all- mäntillstånd alltså inte särskilt svenskt, även om det både innanför och utanför landet ofta uppfattas så. Utbredda (själv)uppfattningar om nationella stereotyper är svåra att tvätta bort, även för de svenska författarna själva.10 Ta bara den
enda tavla som Kurt Wallanders hötorgskonstnär till far producerar om och igen under hela sitt liv till en aldrig sinande kundkrets. Motivet sammanfattar flera av det svenska landskapsmåleriets genreklichéer och utgör samtidigt en bild av den maskulinitet präglad av kärvhet, tystnad och ensamhet som format Mankells hjälte:
Han målade ett melankoliskt höstlandskap, men en spegelblank insjö, ett krokigt träd med avlövade grenar i förgrunden, och långt borta vid horison- ten skymtade fjällkedjor, omslutna av moln som skimrade i en osannolikt färgsprakande kvällssol.
Då och då la han till en tjäder som stod på en stubbe i tavlans vänstra ytter- kant.11
Men i ett avseende är den svenske polisen unik: hans kropp är inte bara en spegel av ett patriarkat ur en generation män på utdöende utan också ett av både den marxist-leninistiska vänstern och borgerligheten dödsmärkt sam-
52
MICHAEL TAPPER
hälle: det socialdemokratiska folkhemmet. Den traditionen grundlades 1965 av Sjöwall-Wahlöö, som genom en kombination av polisroman och politiska samtidskommentarer fick ett starkt genomslag i samtiden. Gunvald Larsson och hans efterföljares utopiska stålfysionomier med band till kolonialhjältarna före folkhemmet blir det handlingskraftiga alternativet till Beck och hans efterföljares förfallna och resignerade folkhemskroppar.
Medan jag i min essä ’Dirty Harry in the Swedish Welfare State’12 analyserar
den nygamla actionpolisen, koncentrerar jag mig här på de åldermän som för- kroppsligar den söndervittrande svenska modellen: Per Wahlöös kommissarie Jensen, Sjöwall-Wahlöös Martin Beck och nybeckpoliserna Kurt Wallander och Van Veeteren skapade av Henning Mankell respektive Håkan Nesser. Jensen och Becks magbesvär, Wallanders fetma och diabetes, Van Veeterens tjocktarms- cancer är talande symtom för författarnas åsikter om sjukdomstillståndet i det svenska samhället. Det finns även andra exempel, som Anders Roslunds & Börge Hellströms serie om Ewert Grens eller Arne Dahls elva romaner om A-gruppen, men ingen av dem har fått det nationella eller internationella genomslag som Sjöwall-Wahlöö, Mankell och Nesser. ännu, ska väl tilläggas.13