Perioden mellan Beck och Wallander, 1975-1991, kännetecknades av väl- färdsstatens kris i omställningen från industriell till postindustriell ekonomi och med den en övergång från en ekonomisk politik med J.M. Keynes som ledstjärna till en inspirerad av Milton Friedman. Den sistnämnda kursomlägg- ningen administrerades, intressant nog, inte av borgerliga koalitioner utan av de socialdemokratiska regeringarna 1982-1991. Länge såg politiken ut att vara framgångsrik som recept för tillväxt, men 1990-1994 ledde en rad avregleringar på kreditmarknaden till en djup finanskris. De feta åren var förbi.
68-vänsterns guldålder var också förbi. Samtidigt med krisen tynade slutli- gen det marxist-leninistisk-maoistiska SKP (Sveriges Kommunistiska Parti) som Henning Mankell sympatiserat med bort. Partiets intellektuella hade för länge sedan strömhoppat över till borgerliga tankesmedjor och medier.24 Andra inom
nyvänstern hade gått från marxism till ekologism och bildat miljöpartiet, gjort ett kort gästspel 1988-1991 i riksdagen men åkt ur igen. I stället kom den nya radikala oppositionen från högerkanten, där både nynazistiska organisationer som Vitt Ariskt Motstånd (VAM) och högerpopulistiska missnöjespartier som Ny Demokrati fick politisk och medial genomslagskraft. I denna rämnande välfärdsstat, delvis nermonterad av arvtagarna efter arkitekterna bakom visio- nen, föddes en ny och populär våg av polisfiktioner i roman, film och tv som fortsatte samtidskommentarerna i Sjöwall-Wahlöös anda.
56
MICHAEL TAPPER
När Kurt Wallander stiger upp den 8 januari 1990 för att ta hand om seriens första mordutredning har Berlinmuren just fallit, och de utopiska vänsterideolo- gierna dödförklarats. Det finns det ingen utsikt till frigörelse – inte för honom, inte heller för samhället. Borta med vinden är de föregående decenniernas smörgåsbord av nya politiska idéer, psykoterapier och självförverkligande livsstilar. Vi befinner oss – med Suzanne Brøggers formulering – i tiden efter orgien, vilken för övrigt Wallander missade eftersom han ständigt stod på fel sida av barrikaderna. Men också hans band till den borgerliga kärnfamiljsnor- maliteten är kapade samtidigt som feminismen åtminstone formellt anammades av de borgerliga partierna: Hans fru har skilt sig från honom och flyttat från småstaden Ystad en ny tillvaro i Malmö för att i ett nytt förhållande med en välbärgad man flytta upp i den sociala hierarkin.
Kvar på samhällets bakgård står Wallander. Ställd. Mer än någon annan svensk polishjälte skulle han kunna tjäna som exempel på Faludis genusanalys: en socialt och sexuellt deklasserad outsider utan karta och kompass i en okänd ny värld han inte förstår; endast arbetet ger honom en känsla av tillhörighet och identitet. Men medan han för det mesta har omdömet kvar på arbetet backar han privat in i en regressiv tillvaro av ansvarslöshet, självömkande och social tafatthet. Hemmet är ett kaotiskt pojkrum belamrat med pizzakartonger, ölburkar, vanskötta krukväxter och smutstvätt. På denna soptipp över hans förlorade liv vaknar han gång på gång efter att ha somnat påklädd i soffan framför teven eller till en opera i stereoanläggningen. Telefonen ringer. Det är antingen jobbet eller någon av hans få närmaste som är upprörda eller vill ge honom skuldkänslor för en tid han glömt passa eller ett möte han missat. Oupphörligen bestämmer han sig för att ändra sin livsföring bara för att skjuta beslutet på obestämd framtid. Wallanders tillvaro är fylld av sysslor som måste göras medan livet är satt på undantag.
Den första arbetsdagen i den första romanen är typisk. Wallander hetsar runt mellan polishuset, mordplatsen, vittnen, anhöriga till offren och sin far i Löderup. Sex på kvällen upptäcker han att han glömt äta och svänger in på en kafeteria vid en bensinstation medan han tänker att matvanorna får ändras i morgon: ”Han åt en hamburgertallrik. Han åt så fort att han fick diarré. När han satt på toaletten märkte han att han borde byta kalsonger.”25 Proceduren
upprepas exakt likadant dagen efter. Ett stående inslag i både romanerna och filmatiseringarna blir därför att polisreceptionisten Ebba med moderligt nedlå- tande tonfall läxar upp honom för att han slarvar med maten. Men också de få andra i hans ensamma tillvaro – dottern Linda, den åldrade fadern – behandlar honom som ett vanartigt barn.
Av den unge, idealistiske polismannen på 1960-talet återstår 1990 bara bleknade och ångestladdade bilder som symboliskt går tillbaka till en kniv- huggsskada Wallander får 1969 som ett efterspel till en våldsam Vietnamdemon- stration.26 Han är otvättad och klädd i solkiga kläder. Kroppen har förfallit till
fetma och diabetes efter år av fysisk och psykisk vanskötsel genom konstant överarbete i kombination med den amerikanska skräpmatskulturens förödande inverkningar. Wallander blir en sinnebild för Sveriges väg från rekordår till sam-
HANS KROPP – SAMHäLLET SJäLVT
hällskris, från konsumtionssamhälle till fetma och diabetes, från mönsterland till monsterland. Hans upprepade retoriska utrop ”Vad är det som håller på att hända med det här landet?” representerar inte en nostalgi för en idealiserad gårdag utan snarare ett förtvivlat sökande efter hopp, efter en möjlig framtid. Men romanerna finner inget ljus i mörkret. Inget X som i Marx. Inget F som i Freud. Liksom Ingmar Bergmans sökare är Wallander en man som – för att parafrasera prästen i Viskningar och rop – förtvivlar på en mörk och smutsig jord under en tom, grym himmel.
Samtidigt som Guillous Hamilton var en slags sista suck för föreställningen om Sverige som en betydande politisk kraft i världen, porträtterar Mankell en hjälte omgiven av en rasistisk nynationalism och provinsialism som inget hellre önskar än att sluta sig inom sin idealiserade självbild som ett idylliskt Eden. Som Andrew Nestingen beskriver i sin essä ’The Burned-Out Policeman’27 är
romanerna fyllda av en ambivalens kring Wallander, där dimman är en central metafor för hans svårigheter att orientera sig i tillvaron. Lite naivt och klumpigt försöker han göra gott samtidigt som han t.ex. som sexturist i Mannen som log och som potentiell hustrumisshandlare i Den femte kvinnan (1996) blir urtypen för den vite, västerländske mannen som patriarkal exploatör.
Lika bristande som hans självinsikt är hans förståelse av omvärlden, där han en abstrakt och vag uppfattning om förtryck och utsugning. När bal- tiska rånmördare, sydafrikanska krypskyttar och rättslösa flyktingar kommer till lilla Ystad svarar han med bestörtning, villrådighet och slutligen trauma och utbrändhet. Det vilar något av Frankfurtsskolans förakt för massans tankeförmåga över Mankells porträtt av Wallander som en övergödd, infantil medelsvensk. För egentligen anländer Wallander till samma slutstation som den politiskt medvetna 68-generation som gick från nyvänster till nyhöger, från kollektiv revolutionsromantik till narcissistiskt självförverkligande. Hans nya lyckodröm är ett småborgerligt sköna hem med en hund som kravlös relation där han kan krypa in i en tillsluten tillvaro med fönstren stängda mot solidariteten.