Det bör ha framgått att vi inte kan se ”frågan om det mångkulturella” som en avgränsad frågeställning utan snarare som ett perspektiv som går att anlägga på alla samhällsfrågor. Detta illustreras av intervjuerna under
vilka tandhygienisterna, likaväl som under andra samtal ständigt kom in på aspekter som berör ”det mångkulturella”. Det finns s a s inga frågor som är oberörda. Oavsett om det gäller att man kan uppleva osäkerhet el- ler hur rådgivning går till, berördes sådana aspekter.
Ett tema som togs upp var rasialisering och ”vardagsrasism” (Essed 1990) bland kollegor och patienter. Anita som vikarierat en tid vid en kli- nik i ett upptagningsområde utan invandrade patienter menade att när det kom någon enstaka reagerade den övriga personalen. ”När dom kom in så …[mimar förskräckelse hos kollegor]”. Hon hänför detta till en ovana hos viss personal, de har aldrig mött invandrade patienter. Själv har hon erfarenhet och ”alltså det är inget konstigt för mig”. Hon resonerar kring vad detta handlar om och hänför till bristande integration av samhället som helhet.
A: jag kan säga att jag kan se skillnader på olika saker och jag kan tycka så här att – att inte dom integreras i svenska samhället det beror just på att vi inte släpper in dom – det är ju så
C: det tycker du – jag kan hålla med
A: sen naturligtvis ska det vara ”ge och ta” från båda hållen och man ska sätta regler som gäller för alla lika mycket och det ska vara lag- alltså det är klart att man ska göra och det ska vara liksom inte nåt att särskilja på var- ken ena eller andra men SLÄPP in dom och behandla dom som det ska – sätt lite krav och press – så hade allting löst sig på ett annat sätt – tror jag alltså – jag märker ju just – jag märkte det mer där
C: alltså just att det är mer ovana eller vad vi ska kalla det
A: ja det märker man det är som det är här alltså – att – bara det här att dom sitter i väntrummet var ju en sensation för vissa där
Vi hör att Anita gör en koppling till en övergripande samhällelig integra- tion och hur patienter bemöts i specifika situationer på hennes egen ar- betsplats. Hon säger ”släpp in dom och behandla dom som dom ska” en- ligt ”regler som gäller för alla lika mycket” och syftar på att patienter skall få en likvärdig behandling. Hon kan, på sitt vis, sägas summera väl- färdsinstitutionernas roll i integrationspolitiken (prop 1997/98:16) som uttrycker att den etniska och kulturella mångfalden i samhället bör speg- las inom olika områden, som till exempel vård (ibid:25). Hon går inte här in på hur avspeglingen skulle kunna se ut i mer detalj utan utgår från att den ligger i en genomgående likabehandling med betoning på krav på medborgaren. Det kommer att framgå att likabehandlingen konstitueras av små situationsanpassade praktiker.
Ytterligare ett tema utkristalliserades under intervjuerna som kan sägas gälla val av tandläkare, ”svenskhet” och svensk tandläkarlegitimation. En tandhygienist sa att hon tror ”det är bra om vi [kliniken] har flerspråkiga
arbetskollegor” och att många patienter vill gå till just en tandläkare som de vet behärskar deras eget språk. Det händer att det inte är möjligt helt enkelt av arbetsbelastningsskäl men hon försöker uppfylla sådana önske- mål. Dina delar den erfarenheten.
D: om man har en patient som är från Portugal som ska ha en tandläkare och patienten då inte är så duktig på svenska språket, kan man säga att ”vi har en tandläkare här som är från Portugal” om dom frågar
C: uppskattas det då D: det uppskattas
Flera av tandhygienisterna i studien berättar att ibland när de skall boka in sina patienter till en tandläkare på kliniken kan patienter uttrycka öns- kemål om en viss tandläkare eller ställa frågor om tandläkaren som går utöver språklig ”matchning”. I det sammanhanget händer det att patien- ten frågar ”är det en svensk”. Dina menar att det oftast är svenska patien- ter som ställer frågan men det sker alltmer sällan enligt hennes bedöm- ning. Oftast frågar patienten istället ”är den bra”. Flera av informanterna berättar att de, när frågan kommer upp, säger att eventuella kollegor med utländsk bakgrund har ”svensk legitimation”. Detta framstår som ett sätt att kvalitetsbedöma kollegan. På så vis förlägger de diskussionen på en ni- vå som rör kollegans likvärdiga kompetens och institutionella roll och undviker att utveckla samtalet vidare kring temat ”nationalitet/etnicitet” och rasialisering. Cissi delar erfarenheten av att frågan kommer upp.
C: sen är det dom patienter som tvunget ska ha en svensk tandläkare och då får man ju bara förklara att alla här har samma svenska legitimation – sen kanske att inte dom är födda i Sverige men …
CBC: att det är en annan historia liksom – jaha
C: det är faktiskt en del svenska patienter också som – har varit hos någon tandläkare som någon har haft svårt att förstå tandläkaren och det kan bli lite känsligt
När Cissi säger att det är ”lite känsligt” när svenska patienter vill välja tandläkare menar jag att hon har rasistiska åsikter i åtanke som en refe- rensram till vilket hon förhåller sig. Jag uppfattar det som att hon markerar att hon är medveten om vad hon har att hantera och försöker använda sin institutionella/kollegiala lojalitet som sin resurs i diskussionen med patien- ten. När det rör sig om en svensk patient tillägger hon ”men då brukar jag sätt upp dom till Mette-Marit för det är väl den svenskaste vi har” då de svenska kollegorna inte har utrymme. Hon väljer således att boka in svens- ka patienten hos en skandinavisk kollega till följd av patientens önskemål. Cissis berättelse visar att tandhygienister kan möta rasialisering bland
patienter och försöker hantera detta utan konfrontationer. Hon tydliggör att personal inom tandvård ställs inför frågeställningar om hur de skall hantera patienters önskemål om vårdgivare i etniska/nationella termer som leder till överväganden för den enskilda tandhygienisten där hon vä- ger in kollegial lojalitet och patientens rätt att välja vårdgivare. Hon aktu- aliserar även frågeställningar kring rimligheten i att uppfylla patienters önskemål uttryckta i etniska/nationella termer. Hon lyfter fram att fråge- ställningen försätter tandhygienisten i ett slags dilemma i vilket hon inte kan undvika att uttala sig om vissa av sina kollegor just mot bakgrund av att dessa har utländskbakgrund och representerar tandläkarprofessionen. En definition av profession är att det är ”bärare av samhälleligt sanktio- nerade, abstrakta kunskapssystem som ger dem förmågan att utföra handlingar som uppfattas som svåra och värdefulla av allmänheten/klien- ten” (Brante kommande). Tron på den professionella personens förmåga implicerar ett förtroende vilket gör förtroende till ett nyckelbegrepp. Det är ”baserat på en allmän uppfattning om verksamhetens betydelse och svårigheter”. I det specifika fallet prövas förtroendet för den enskilde pro- fessionelle i mötet med en patient (ibid). Med utgångspunkt i det centrala ordet förtroende, vill jag argumentera för att det är egenskapen att skapa detta, som diskussionen i intervjumaterialet gäller. Patienters önskemål om att bli behandlade av en ”svensk tandläkare” kan tolkas som att de anser att invandrare eller personer med icke svensk etnicitet inte kan var professionella. De åtnjuter inte förtroendet att kunna ”utföra handlingar som uppfattas som svåra och värdefulla” (ibid). Professionalism kan där- vid sägas bli använd som en etnisk markör.
Tandhygienisterna försätts därmed i en situation att övertyga patienten om sina invandrade kollegers professionalitet som de själva inte, som jag uppfattar det, ifrågasätter utifrån kollegial lojalitet. Samtidigt finns inslag av bedömning utifrån etnicitet/nationalitet. Själva dilemmat sätter fingret på en historisk koppling mellan professionerna och nationalstaten som uppkom i samband med nationalstatens modernisering. Denna koppling, som för mig framstår som outforskad inom professionsteorin gör att det uppkommer frågor i gränslandet mellan professions- och etnicitetsproces- ser. Min bedömning är att det finns ett behov av att både inom tandvårds- och utbildningsorganisationer föra upp sådana frågor till en allmän dis- kussion som kopplas till etnisk diskriminering för att arbetsgrupper och enskilda skall få redskap/stöd i hanterandet av dessa frågeställningar.