För att nå fram till centrala resonemang om kultur och en fruktbar förstå- else av relationen mellan kultur och aktörskap, tar jag fatt i ett resone- mang där Habermas möter Taylor. Jag ser möjligheter att överföra mycket av resonemangen till vårdkontexter och belysa studiens empiriska materi- al. Habermas, som är demokratiteoretiker, väljer att fokusera de frågor som uppkommer i och med att Taylors förslag befinner sig på rättens och politikens plan. Ur en sådan rättslig synvinkel på mångkulturalism upp- kommer frågor kring rättsordningens och politikens neutralitet (Haber- mas 1994:115ff) som leder honom vidare in i sammansatta resonemang om rättstatens förhållande till etik. Genom sin förståelse av den etiska di- mensionen för han in begreppen identitet, individ och grupp och förhål- landet dem emellan. Under titeln, Kampen för ömsesidigt erkännande i
Taylor hävdar finns mellan kollektiva och individuella rättighet som gör att man måste välja vilket som skall äga företräda. Habermas hävdar, som nämndes ovan, att motsättningen är oriktigt konstruerad (ibid:106; jfr Vasta 1996; Schierup 1991). Habermas vill visa att en riktigt uppfattad rättighetsteori inte är blind inför kulturella olikheter (ibid:107). Han överbryggar motsättningen mellan lika och olika, mellan individ och kol- lektiv (jfr Månsson 2003:340). För att ro detta i land går Habermas in i ett slags nivåindelningsresonemang.
Till att börja med, menar Habermas att Taylor inte ser att privat och of- fentlig110 autonomi är lika ursprunglig och har ett inre begreppsligt och
nödvändigt samband i förhållandet mellan rättsstaten och demokrati. En- dast om vi ser detta samband, blir det klart att systemet av rättigheter inte är blint vare sig för olika sociala levnadsvillkor eller kulturella olikheter. Habermas kritiserar Taylors tolkning av liberalistisk rättsteori som häv- dar att rättigheter garanterar lika individuella handlingsfriheter åt alla d v s en rättsligt definierad autonomi. Detta uppfattas vara vid handen i och med att individerna har rättslig autonomi att driva sin sak i domstol där tvistefall avgörs. Detta uppfattas ske enligt principen ”lika respekt åt alla” men är i själva verket en paternalistisk tolkning som beskär begreppet au- tonomi. Själva beskärandet utgörs av att den bortser från att individen kan förvärva autonomi endast om de kan uppfatta sig som upphovsman till den lag man är underkastad (ibid:108). Det räcker således inte att upp- fattas som lika inför lagen. Resonemanget tydliggör att det krävs en poli- tik som ger skydd åt den enskildes integritet och erfarenheter också i den- nes identitetsbildande levnadssammanhang (ibid:108). I och för sig är in- dividen bärare av rättigheterna i den rådande rättsuppfattningen och de nyttjas även individuellt men en ”färgblind” och ”kulturneutral” uppfatt- ning av rättigheter blir omöjlig om man utgår från att är inskriven i sitt livssammanhang. För att fördjupa resonemanget måste Habermas gå när- mare in på individbegreppet och han skriver, grundat i G.H. Mead, att ”bärare av individuella rättigheter tillskrivs en intersubjektivt fattad iden- titet” och utgår från att ”personer, även rättspersoner, individualiseras ge- nom socialisering” (ibid:108). Om man uppfattar individen så, blir konse- kvensen att en matchande uppfattad rättighetsteori ”kräver en politik av ömsesidigt erkännande, en politik som ger skydd åt den enskildes integri- tet, också i dennes identitetsbildande sammanhang” (ibid:108-110). Det som krävs är, menar Habermas, ett konsekvent genomförande av det demokratiska systemet. Detta sker genom politisk kamp och sociala rörelser (ibid:108). Habermas har således en stark tro på det demokratis- ka medborgarskapets möjligheter.
Enligt min mening är Habermas’ bidrag centralt i förståelsen av sam- hällen med etnisk och kulturell mångfald och deras problematik i förhål-
lande till demokratisk delaktighet i samhälleliga beslut och det är känsligt för livsvillkor och maktposition i förhållande till rättslig och faktisk jäm- likhet (jfr Schierup 1991). En kraftfull poäng han gör är att utnyttjande av likaberättigandet måste ackompanjeras av faktiska förutsättningar. Detta tolkar jag som att ha levnadsvillkor och resurser och genom detta ha möj- ligheter att kunna utnyttja handlingsfrihet. Det vill säga ha en situation som kan begreppsliggöras som att vara aktör.
Det är i sammanhanget värt att se på Habermas motbild: vad som sker om inte sambandet mellan de enskilda människornas individuella rättig- heter och den offentliga autonomin som tillhör medborgarna som delta- gare i lagstiftningsprocessen uppmärksammas. Då finns två möjligheter för rättspolitiken och de är båda lika förkastliga (ibid:109). Habermas kallar alternativen för å ena sidan ”ett i lockesk mening liberalt”, vilket torde syfta på ett hyperindividualiserat rättssystem och å andra sidan ett ”socialstatligt rättsparadigm”. Det senare syftar på ett system av social ingenjörskonst som paternalistiskt hanterar de behövandes behov, utan att detta föregåtts av ett demokratiskt samtal eller offentlig diskussion om tolkningen av behoven. Poängen för Habermas är att de berörda är delak- tiga i diskussion och formuleringen av behoven (ibid:108-110).Habermas syftar i den refererade texten på lagstiftningsbeslut medan jag tillåter mig att göra ett parallellresonemang eller en överföring till vårdkontext då jag menar att motbilderna lätt låter sig, inte endast appliceras på en konkret vårdsituation, utan även på beslutsprocesser om vårdens organisering på (inter)nationell, regional och lokal nivå.
Habermas menar att om man bortser från sambandet mellan enskildas individuella rättigheter och den offentliga autonomin som medborgare i lagstiftningsprocessen samt de faktiska förutsättningar att utnyttja möj- ligheterna, vilket han således menar att Taylors läsart av liberalismen gör, missförstås universalismen hos de grundläggande rättigheterna. De upp- fattas då som en abstrakt utjämning av olikheter i form av kulturella och sociala skillnader (ibid:111). För att undvika denna fälla, behöver med- borgarna säkerställa en likabehandling av allas ”identitets säkerställande levnadsomständigheter” (ibid:111). Återigen framstår en fungerande de- mokrati i vilken berörda personer kan formulera sig, genom kollektivt agerande, som lösningen. Habermas menar att artikuleringen av behov knappt börjat.111