Taylor ger, som framgått, minoriteters ”rätt” eller rättigheter en juridisk innebörd (ibid:115) och i och med det måste vi operera med rättstatens överbyggnad, skriver Habermas (ibid:116). Detta har konsekvenser för hur problemet med kulturellt definierade gruppers likställdhet och lika
erkännande behandlas. Ur rättslig synpunkt ger således det mångkulturel- la upphov till frågor kring rättsordningens och politikens etiska neutrali- tet. Detta för in resonemangen på etik.
Etik rör alla frågor som rör uppfattningen om det goda och icke-förfe- lade livet. Med denna utgångspunkt, vill Habermas granska det liberala kravet på rättens neutralitet, som ju Taylor argumenterar för. Habermas frågar sig vilken etisk-politisk självförståelse som detta bygger på (ibid:117). Det som föranleder honom att föra in resonemangen på etik på sin väg mot en kulturförståelse är, att när rätten används som medium så öppnas vägen till den politiskt burna viljan i ett samhälle. Eftersom de rättsliga normer som stiftas inom ett visst territorium av ett visst kollektiv som är socialt avgränsat, avspeglar eller uttrycker rättsordningar en speci- fik livsform (ibid:118). De uttrycker kollektivets förståelse av sig och sin livsform, med mina ord, deras identitet. Detta kallar Habermas att etiken genomsyrar varje rättsgemenskap vilket är helt oundvikligt. Rättighetste- orin förbjuder att staten skulle privilegiera en livsform. Dock förbjuder den inte medborgarna från att driva igenom en uppfattning om det goda som de enats om genom en politisk diskurs (ibid:121).
Ifall man nu tänker sig att den grundläggande sammansättningen av befolkningen ändras, exempelvis genom migration, ändras vad Haber- mas, med ett begrepp hämtat hos Gadamer, kallar horisonten. Det ”nät- verk av kulturer och efterlämningar, av intersubjektivt delade erfarenheter och levnadssammanhang” som utgör kontexten inom vilken medborgar- na formulerar sina etisk politiska självförståelse (ibid:120). Om demokra- tin i ett samhälle klarar att utveckla en väl fungerande offentlighet med öppna kommunikationsstrukturer och främja självförståelsediskurser, så klarar denna process av att förverkliga individuella rättigheter samt även att tillförsäkra likaberättigad samexistens åt olika etniska grupper.112 Ha-
bermas menar att denna likaberättigade samexistens skall härledas ur rättsanspråk, inte ur värdeuppfattningar.
Som framgått är en vital utgångspunkt i Habermas tänkande en idé att varje person måste erkännas som medlem i en kulturell gemenskap som integrerats kring en särskild uppfattning om det goda (ibid:126). Som framförts ovan är kultur inte fråga om ett oföränderligt ”bagage” som styr människors handlingar utan omvärderas, förändras i möte med det omgivande samhället, i samspel med andra inom det egna sammanhang- et.113 Därmed förs begreppet integration in i resonemanget vilket kan vara
poängfullt även överfört till en vårdkontext. Till en början är det väsent- ligt att se att Habermas skiljer mellan två olika typer, eller nivåer av inte- gration som kan hjälpa mig att dyrka upp idén om den endimensionella likabehandlingen. Den etiska integration av en grupp (som har en kollek- tiv identitet) måste kopplas loss från den abstrakta politiska integrationen
som omfattar alla statens medborgare. Han kan således sägas skilja ”mel- lan kultur i vid mening, som inte behöver delas av alla medborgare, och en gemensam politisk kultur” (Gutman 1994:10). Som framgått är den poli- tiska kulturen inte etiskt neutral. Det är dock en skillnad i det att strider på det planet gäller tolkningar av samma grundläggande rättigheter och hur de bäst skall tolkas. Habermas uttrycker det som att i en politisk ge- menskap känner medborgarna ”igen och uppfattar varandra som med- lemmar av en egen gemenskap”. Detta är den gemensamma politiska kul- turens etiska dimension (ibid:126). I nästa tankesteg skiljer därför Haber- mas på två nivåer av etisk integration. Han kallar dem politisk och subpo-
litisk. Den politiska kulturens ”etiska halt” får dock inte inkräkta på den
subpolitiska nivån, där de etiskt integrerade kollektiven är. Detta är den
etisk kulturella integrationen (ibid:130). På politisk nivå skall vi skärpa
sinnet för mångfalden av och integrationen hos de olika samexisterande livsformerna som finns på subpolitisk nivå. De olika etniskt kulturella grupperna integreras på det politiska planet genom sin uppfattning om vad som är det goda.
Det är väsentligt att se de båda integrationsplanen som frikopplade från varandra (ibid:129) En stat som gör anspråk på att skilja mellan dem kan endast begära en politisk socialisation till den etisk-politiska självförståel- sen av landets politiska kultur (ibid:130). Denna identitet vilar på den po- litiska kulturen ekker författningsgrundsatser och inte på de etiska grund- orienteringarna hos ett lands dominerande livsform. Slutsatsen blir att in- vandrare endast förväntas ta till sig sitt nya hemlands politiska kultur – inte att avsäga sig sin ursprungliga kulturella livsform. En annan slutsats är att ett land inte kan ”skyddas” mot förändring till följd av invandring eftersom invandring vidgar den horisont utifrån vilken medborgarna tol- kar sina gemensamma författningsgrundsatser och nya tolkningar gör sig hörda. Horisonten är, som redan nämnts, relaterad till de kulturella livs- former som människor bildat sin identitet i, ”ett askriptivt nätverk av kulturer och efterlämningar, av intersubjektivt delade erfarenhets och lev- nadssammanhang”. På så vis vill jag se de två integrationsnivåerna, etisk kulturell och etisk politisk som visserligen åtskilda, men ändå som ”kom- municerande kärl”. Poängen jag vill lyfta är inte den analytiska differen- tieringen mellan nivåer, utan snarare att genom att särskilja nivåer tydlig- görs att politisk kultur inte är frikopplad och neutral men gärna framställs som sådan. Habermas visar att ”det universella” inte är vare sig neutralt eller beständigt. Tvärt om, det kan förändras i möte med vad ”det parti- kulära” formulerar, för så vitt att en vidgning av horisonten har förutsätt- ningar att komma till stånd.