Språkbruk är en social praktik snarare än en individuell aktivitet (Fair- clough 1992:63; Winther Jörgensen&Phillips 2000:72). En grundläggan- de utgångspunkt för en diskursanalys är därför att språk är en form av social handling, därav beteckningen diskursiv. En annan grundläggande utgångspunkt är att diskurs har en koppling till maktrelationer, både i diskursers utövande (i samtal) och i samhället i stort (Winther Jörgensen&Phillips 2000:69). Det människor säger eller skriver, uppfattas som en handling, man gör något. Det är ett sätt att ”act upon the world and especially upon each other” (Fairclough 1992:63). Ett sätt att se på detta har formulerats av Norman Fairclough inom en inriktning som kall- las kritisk diskursanalys (CDA) som jag funnit intressant och användbar. Det är en teoretisk ansats och metodologi för det empiriska studiet av samtal.137 Mitt val föll på kritisk diskursanalys, inte endast med tanke på
dess empiriska inriktning utan även eftersom den ser diskurs ur ett dub- belt perspektiv, till skillnad från flera andra diskursanalytiska perspektiv. För den kritiska diskursanalysen är diskurs inte endast ett sätt att göra, utan även att bli gjord. Det är en ”form av social praktik som både konsti-
tuerar den sociala världen och konstitueras av andra sociala praktiker;
som social praktik står diskurs i ett dialektiskt förhållande till andra soci- ala dimensioner” (Winther Jörgensen&Phillips 2000:67; se även Chouliaraki&Fairclough 1999). Man tänker sig således ett dialektiskt
förhållande mellan sociala praktiker och sociala strukturer och som Fair- clough uttrycker det; ”the latter is both a condition for, and an effect of, the former” (Fairclough 1992:64).
Fairclough kan sägas överbrygga strukturalism och konstruktionism i vad han, efter Bourdieu (1990) kallar ”constructivist structuralism”. Han förenar ett kunskapsintresse för relativt permanenta sociala system och praktiker med hur de uppkommer och transformeras (Chouliaraki&Fairclough 1999:32).
”It is structuralist in that it is oriented to relational systems which constitute relative permanence within practices; it is constructivist in that it is concer- ned to explicate how those systems are produced and transformed in social action. Every moment in the structure/action dialectic is a moment in the power struggle over whether the social world is to be maintained as it is or changed” (Chouliaraki&Fairclough 1999:32).
Detta innebär att vid studiet av ett samtal kan analysen hålla samman att samtalet både är en situerad interaktion och inskrivet i en praktik som överskrider denna situation. En annan implikation är att enligt detta per- spektiv är diskurs en social praktik bland andra sociala praktiker till vilka den har en dialektisk relation. Perspektivet förutsätter även att det finns icke-diskursiva praktiker, d v s praktiker som inte kan reduceras till dis- kursiva (ibid:1; jfr Linell 1998:272). Exempel på sådana kan vara ekono- miska praktiker eller andra sociala praktiker som i Faircloughs ord är ”firmly rooted in and oriented to real, material social structures” (Fair- clough 1992:66; 1999:20). Detta sammanhänger med att Fairclough har vissa historiematerialistiska tankegångar. På dessa punkter har Fairclough med rätta kritiserats för att vara oklar och han har reviderat sig genom åren, men det väsentliga för mig är det dialektiska förhållandet som kan ”knyta samman” dikotomiseringen struktur och aktör (Jacobsson 1997:40). Tanken är att undvika både en syn på diskurs som helt determi- nerad av sociala strukturer och en syn på diskurs som enda konstitueran- de källa till det sociala livet. Med en sådan utgångspunkt är det centralt att kunna hantera både konstituerande, re-konstituerande och transfor- mering av sociala system.
Konkret kopplar Fairclough samman tre forskningstraditioner för att kunna förena ett detaljerat lingvistiskt intresse med ett intresse för förhål- landet mellan text och samhälleliga processer och strukturer. Han använ- der sig av lingvistisk textanalys av språkbruk i social interaktion men också av makrosociologisk teoribildning och slutligen även av den tol- kande mikrosociologiska traditionen, främst etnometodologisk samtalsa- nalys (Winther Jörgensen&Phillips 2000:71).Kombinationen av textana-
lys och social analys innebär att den makrosociologiska traditionens be- aktande, av att sociala praktiker formas av sociala strukturer och maktre- lationer människor ofta inte kan överblicka, får ett utrymme. Samtidigt beaktas den tolkande traditionens intresse för människors ständiga ska- pande av den sociala verkligheten (Fairclough 1992). Utifrån denna kom- bination har Fairclough ett tredimensionellt diskursbegrepp som erbjuder en analytisk ram. De olika dimensionerna fokuserar olika nivåer eller di- mensioner av materialet som inte kan reduceras till varandra, bestående av en kommunikativ händelse. Fairclough kallar dimensionerna text, dis-
kursiv praktik och social praktik (1992: 4).
”The ‘text’ dimension attends to language analysis of texts. The ‘discursive practice’ dimension, […] specifies the nature of the processes of text produc- tion and interpretation, for example which types of discourse […] are drawn upon and how they are combined. The ‘social practice’ dimension attends to issues of concern in social analysis such as the institutional and organizatio- nal circumstances of the discursive event and how that shapes the nature of discursive practice, and the constitutive/constructive effect of discourse […]. (Fairclough 1992:4).
Analysnivåerna kan sägas vara överlappande och stå i växelverkan till varandra men jag vill ändå mena att analysen av text har mer drag av de- skription, medan analysen av diskursiv och social praktik är mer interpre- tativ (Fairclough 1992:73 o 231). För att i ett ögonblick vara konkret vill jag säga att i denna studie kan ”den sociala praktiken” förstås som ”att
göra förebyggande tandvårdsarbete i ett mångkulturellt samhälle”. Den
”diskursiva praktiken” vill jag förstå som ”ett tandhygienistsamtal” och ”texten” som det ”prat” som samtalet består av utan att kunna reduceras till detsamma.
Jag ser på Faircloughs modell som en analytisk ram vilken kan applice- ras på skilda nivåer utifrån kunskapsintresse i möte med det empiriska materialet. När det gäller formulering av forskningsfrågor vill jag fram- hålla att denna har den vidare sociala praktiken (som således i mitt fall är (tand)vård i mångetniska eller mångkulturella samhällen) som sin ut- gångspunkt till skillnad från ett uteslutande lingvistiskt kunskapsintresse (jfr Fairclough 1992:226). Detta innebär att kunskapsintresset hämtar sin grund utanför den diskursiva praktiken eller texten. Analysen syftar till att visa på förklarande kopplingar ”for particular instances of discourse between the nature of the social practice of which they are a part”. Kun- skapsintresset är att kunna påvisa länkar mellan den diskursiva praktiken (tandhygienistsamtalet) och den bredare sociala praktiken (tandvård i ett mångkulturellt samhälle) i vilken den ingår som ett element (Fairclough 1992:80).
I förhållande till det empiriska materialet vill jag precisera den diskursi- va praktiken och lånar då begreppet aktivitetstyp (Levinson 1992) som syftar på ”any culturally recognized activity, whether or not that activity is coextensive with a period of speech or indeed whether any talk takes place in it at all”(ibid). Aktivitetstypen definierar situationen och ”vad som pågår” för samtalsdeltagarna och är inte nödvändigtvis helt symme- triskt för de samtalande (Linell 1998: 235f). Den ger övergripande mål som kan sägas strukturera och begränsa situationen, vad som är möjligt och relevant för deltagarna (Levinson 1992:69). Levinson ger exempel som middagsbjudning och anställningsintervju. Begreppet fångar att det enskilda samtalet, för aktörerna, är både en situerad interaktion och in- skrivet i en bredare social praktik som överskrider denna situation.