I avhandlingen är begreppen kultur och etnicitet centrala. De är centrala för hur ”frågan om det mångkulturella” förstås och begreppsliggörs vilket sammanhänger med olika ståndpunkter kring möjligheten att kombinera jämlikhet och olikhet i något avseende. Begreppen har, som framgått, även en central plats i de ovan presenterade problemområdena, vare sig det gäl- ler beskrivningar av förmenta ”kulturella problem” eller kritik av exklu- deringsmekanismer som sker på basis av ”kulturella skillnader”. Begrep- pen är således etablerade såväl i vårdsammanhang som i texter som hand- lar om vård.
Som bör ha framgått är avhandlingens forskningsintresse dubbelriktat i den meningen att det avser både vårdens diskurs och vårdens praktik. I arbetet med det empiriska materialet aktualiseras begreppen kultur och etnicitet både i förhållande till hur tandhygienister uppfattar och be- greppsliggör sina relationer med patienter samt förhållningssätt, värde- ringar och eventuella problemformuleringar (diskurs). Begreppen bidrar även till att ge en teoretisk grund för att studera vad jag sammanfattande kallat migrationsrelaterade kategorier och fenomen i materialet (praktik). Dock vill jag lyfta fram, att mitt uppmärksammande av hur tandhygienis- terna relaterar till och beskriver etnisk mångfald och tillskriver patienter etnisk tillhörighet, samtidigt innebär en beskrivning av dem själva. Att be- skriva ”den andra”, vare sig det sker i etniska termer eller inte, implicerar en självförståelse (Hertzberg 2003). Detta innebär, att mot bakgrund av avhandlingens ämne, ”svenska tandhygienisters arbete”, dess avgränsning och materialets beskaffenhet, berör den (till viss del) ”svenskhet” och sä- ger inget om de utlandsfödda patienternas etniska identitet.27 Den läsare
som söker ”kunskaper” om enskilda övriga etniska grupper som patienter ”deras kultur” finner inte det i denna avhandling.
I det följande avser jag att diskutera begreppen kultur och etnicitet och klargöra mina teoretiska överväganden. I anslutning till detta berör jag samverkan, eller vad som i den postkoloniala teoribildning kallas inter-
sektionalitet, mellan etnicitet och andra sociala relationer som klass och
genus.
Det finns ingen vedertagen definition av kultur utan begreppet är sna- rare utsatt för en pågående och ständig diskussion inom olika samhällsve- tenskapliga discipliner och har även genomgått förändringar över tid.28
Begreppet fångar de aspekter av samhället som är inlärda, inte nedärvda (Giddens [1994]2003:37). Hos de klassiska sociologerna jämställs det närmast med civilisation eller samhällsutveckling. Intresset utvecklades efterhand till att gälla hur olika sociala grupper, hur social differentiering i samhällen leder till kulturell differentiering (”delkulturer”) inom samhäl- len. Detta gav upphov till analyser och kategoriseringar av hur olika grup- per utformade sina kulturer (till exempel arbetarkultur) (Johansson& Miegel 1996).29 Begreppet har, föga överraskande med tanke på den vida
användningen, utsatts för stark kritik, bland annat från internt håll inom antropologin. Hannerz (1996), som är antropolog och vars ståndpunkt jag delar, menar att hur kritiserat begreppet än är, till och med föreslaget att helt strykas ur begreppsarsenalen, är det ändå det bästa begrepp vi har för att ”summarize that peculiar capacity of human beings for creating and maintaining their own lives together, and to suggest the usefulness of a fairly free-ranging kind of inquiry into the way people assemble their li- ves”. Detta innebär inte att den reformerande kritiken kan upphöra, sna- rare tvärtom (ibid:43). Min erfarenhet är att det är lättare att finna kritis- ka formuleringar om ofruktbara kulturbegrepp i litteraturen, än utsagor om vad kultur är. I det följande ska jag dock diskutera olika innebörder. Den snävaste innebörden har begreppet kultur när det står för olika konstarter. Den vidaste omfattar i princip all organisation av mänskligt liv och verksamhet (Johansson&Miegel 1996). Allmänt sett inbegrips seder och bruk och symboler men även abstrakta ideal, regler, normer och vär- den som styr dessa beteenden (Barth 1969:14; Johansson 2000:86; Westin 1999:9) men även de materiella ting, artefakter, de producerar (se Geertz 1973:3; Giddens [1994]2003:37). Med ett mer finkalibrerat teoretiskt ut- tryckssätt är det som uppmärksammas ur denna uppräkning, snarare ak- törskapets dimension än innehållet och syftar till ”meaning and meaning- ful forms which we shape and acquire in social life” (Hannerz 1996:8).30
Ali Osman utvecklar detta (med referens till Figueroa 1991) och skriver att kultur ses
”not as abstract values, symbols or meaning. Rather it is the meaning and symbols that underlie the everyday social living and interaction. The manner in which people interact and relate is the expression of their belief, percep- tions and expectations. In that sense culture provides, the actor with ready- made meanings and frame of reference” (Osman 1999:36).
Väsentligt här, enligt min bedömning är att detta innebär att kultur kan ses som en process. Rattansi (1992) tydliggör att kultur inte begränsas till att stå för religiösa föreställningar, ritualer och traditioner. Snarare syftar det till de sätt varpå sådana kulturella manifestationer produceras genom meningssystem, maktstrukturer och dess institutionella uttryck. Således,
”[c]ulture is no longer understood as what expresses the identity of a com- munity. Rather it referes to the processes, categories and knowledges th- rough which communities are defined as such: that is, how they are rendered specific and differentiated” (Rattansi 1992:4).
Vad jag vill uppmärksamma återigen är det processuella, det interaktio- nella dragen och hävda att kultur fruktbarast ses som något adaptivt, för- änderligt och situationellt. Som Aleksandra Ålund tydliggör blir kultur ”i denna belysning i sin tur sammanflätat med det sociala och kan inte tolkas som en enhetlig och slutgiltig produkt av fastställda symboler och me- ningar” (Ålund, 1999:33). Det viktiga är att uppmärksamma det kom- plexa samspelet mellan social struktur och kultur och använda ett kultur- begrepp som uppmärksammar detta samspel (Ålund 1996:17) och ger ut- rymmer för omvärdering och förändring i samspel med andra. När det gäller forskningen handlar det därför om att i stället för ”kulturbagage” och oföränderlighet uppmärksamma kulturer och de nya etniciteter som växer fram här och nu i samspel med samtida livsvillkor (Ålund 1996:21). Paul Gilroy föreslår att kultur förstås “not as an instincic property of eth- nic particularity but as a mediating space between agents and structure” (Gilroy 1987:3). Överfört till en vårdkontext innebär detta synsätt ett uppmärksammande av en ansenlig teoretisk komplexitet och en “dynamic liaison between ‘culture’ and ‘agency’ (Schierup 1991:145). I konkret vårdkontext vill jag förstå detta som en betoning på patientens aktörskap i fråga om att definiera identiteter, situationer och behov.
Jag vill mena att kanske just i kraft av kapaciteten att, i Hannerz (1996) språkdräkt ”summarize that peculiar capacity of human beings for crea- ting and maintaining their own lives together” har begreppet kultur an- vänds med skilda definitioner i vardagslivet och inom institutionella verk- samheter. Begreppet placeras då längs ett slags kontinuum som löper mel- lan oföränderlighet och föränderlighet. Det appliceras också på grupper av skilda slag och omfång. Vi hör det i sammansättningar som ”glasskul- tur” (Hannerz 1996:30). Jag tänker också på uttryck som avser mindre grupper i storleksordningen i arbetsgrupper (”organisationskultur”, ”sammanträdeskultur”) men även i fråga om nationer (förment ”svensk kultur”). När kulturbegreppet ges den senare ”storleksordningen” ses det som relaterat till en befolkning, ett territorium och någon slags politisk
gemenskap. Alltsedan kopplingen gjordes mellan kultur och nation under 1800-talet i Europa har den haft en ”enorm succé” som Hannerz uttryck- er saken (ibid:20) som centralt i nationalistiska ideologier. I den ”storleks- ordningen” och med det synsättet är kulturbegreppet kopplat till begrep- pet etnicitet.
Etnicitet syftar på de speciella kvaliteter som utmärker ett folks kollek- tiva uppfattning om sig självt som folk eller vad antropologen Fredrik Barth (1969:13) kallat (själv)tillskrivande; ”the characteristic of self-as- cription and ascription of others. A categorical ascription is an ethnic as- cription when it classifies a person in terms of his basic, most general identity, presumptively determined by his origin and background.” Det är ett paraplybegrepp för både identiteter och kategorier och ges alltså en cirkulär definition, som den kollektiva identitet vilken är gemensam för en etnisk grupp. Det refererar inte till ett enhetligt fenomen utan är intimt förknippat med kultur och identitet (Westin 1999:31). De kriterier som brukar användas är språk, kultur, religion, fenotypiska drag och territori- um och viktigast av alla, föreställningen om ett gemensamt ursprung. Bland forskare finns det olika mening om etnicitetsfenomenens grund och vanligen skiljs mellan ett primordialistiskt (ung. ursprunglig, medfött) och ett konstruktionistiskt närmelsesätt (ibid:31ff).
Ett primordialistiskt närmelsesätt betonar en ”ursprunglig” identitet i
termer av kulturell identitet, ett slags nedärvda kulturbagage som fram- står som i någon mening ”djupare” än andra identiteter (Westin 1999). Både kultur och etnicitet uppfattas som statiska och homogena enheter som är oberoende av andra sociala distinktioner som kön och klass. Min bedömning är att denna ståndpunkt knappast hävdas av någon teoretiker men den är vanlig i såväl institutionella kontexter som i vardagssamman- hang och även i forskningssammanhang med andra forskningsagendor än etnicitet och kultur i sig. Det betonar kulturell kontinuitet och gemensamt ursprung och låter, som framgått språk, tradition, religion och territorium bilda basen (Ålund 2000:32) och placerar grunden i djupa psykologiska skikt (Westin 1999:22). Denna syn på såväl kultur som etnicitet är på go- da grunder starkt kritiserad (se även Hall 1992; Osman 1999).
Ett alternativt närmelsesätt är ett konstruktionistiskt perspektiv. Be- traktat ur detta perspektiv, som en social konstruktion, är det en fråga om definierande och tolkande av den sociala världen som sker i social inter- aktion mellan människor på både samhälls- och individnivå (Hägerström 2004). Perspektivet har främst utvecklats av Fredrik Barth som därige- nom löser upp enheten mellan kultur och etnicitet (1969; se även Cuadra 2001; Olsson 2000b).31 Barth satte fokus på gränsernas funktion i grup-
pers bevarande av sina distinktioner och av sig själv som etnisk kategori (Cuadra 2001:38). Barth utgår ifrån att etnicitet och kultur är två skilda
processer vilka båda synliggörs i mänsklig kommunikation och är kopplat till identitet. Grundförutsättningen är således att kulturella skillnader inte är givna på förhand (Olsson 2000b).
Vad gäller de kännetecken eller markörer som lyfts fram, väljs ett fåtal klart kontrasterande kännetecken ut, bland ett kontinuum av tecken och symboler som differentierande signaler medan andra ignoreras (Cuadra 2001:39; Olsson 2000b:199). Dessa utvalda markörer gestaltar en upp- levd kulturell skillnad (Olsson 2000b:199). Distinktionerna människor gör kan vara alla möjliga ”variabler” (med en ”potential” att fungera som identitetsmarkörer) exempelvis hudfärg, ”traditioner”, värderingar och de känns sålunda igen i vissa markörer. När distinktionerna blir identi- tetsbärande blir deras form och mening betydelsefull, de fungerar som tecken och symboler, det vill säga blir kulturella markörer. Etnicitet kan då sägas vara den process som länkar vissa markörer med en identitet som av aktörerna anses vara ”traditionsbunden” (dvs ”kulturell”) (ibid). Detta innebär att distinktionsfenomenen, differentiering och tillskrivande och självtillskrivande av skillnader, är det centrala som definierar den etniska gruppen (Cuadra 2001:39).
Etnicitet förstås inte med en speciell teori utan ses som en del av gene- rella sociala processer, nämligen gruppformering, gränsbevarande och identitetskonstruerande (Mason 1986). Ur detta perspektiv betraktas et- nicitet som ett socialt, föränderligt och situationellt konstituerat, snarare än som ett kulturellt fenomen. Etnicitet betraktas som en process, en soci- al organisation i sammanhang där olika grupper interagerar och således som ett dynamiskt fenomen som förändras, skapas och återskapas i social interaktion (Olsson, 2000a:12) mellan individer och grupper av individer. Etnicitet kan därför sägas vara en slags princip för social kategorisering, ett sätt att organisera samhället eller med Barths ord; ”ethnic categories provide an organizational vessel that may be given varying amount and forms of content in different socio-cultural systems” (Barth 1969:14). Två slutsatser kan dras ur detta perspektiv. Dels att etnicitet kan, men behöver inte nödvändigtvis, strukturera interaktion mellan människor (Olsson 1995). Den andra är att kulturell identitet blir föränderlig, förhandlings- bar och således ett relationellt begrepp.
Ytterst sett har etnicitet en ”förankring i politiska och ekonomiska pro- cesser som omgärdar sociala interaktionen” (Olsson 2000b) i det att vad som ytterst alstrar detta fenomen är kamp om resurser (Cohen 1974:xv). Det rör sig om ett komplext spel mellan struktur, handling och situation (Olsson 2000b: 244). Kultur och etnicitet relaterar således till varandra i ett samband som kan uppfattas som cirkulärt. Cirkelns uttryck är dock inte given på förhand och är föränderliga (jfr Cuadra 2001:40).
det är själva dynamiken kring de etniska gränserna som är avgörande och det bestående fenomenet med dess organisatoriska förmåga, inte de kultu- rella uttrycken. Emellertid, “most of the cultural matter that at any time is associated with a human population is not constrained by this boundary; it can vary, be learnt, and change without any critical relation to the boun- dary maintenance of the ethnic group.” Med detta sagt, etnicitet och kul- tur är skilda processer. Barth tydliggör även att individer överskrider gränserna kontinuerligt.
Vidare tydliggörs genom Barths perspektiv att relevansen av etnicitet varierar mellan olika sociala system, situationer och aktiviteter. Min slut- giltiga slutsats när det gäller relevans av kultur och etnicitet i en vårdsitua- tion är, att båda begreppen snarast är att betrakta som empiriska frågor. De senaste decennierna har begreppet etnicitet genomgått en utveckling så till vida att det även hänförs till majoritetsbefolkningar från att tidigare endast hänförts till minoriteter och ”invandrare” (Hall 2000:221). Detta har i sin tur givit upphov till diskurser kring skillnader som grundas i kul- tur och religion (ibid:223). Denna nya begreppsanvändning har dock inte inneburit ett brott med rasism med biologiska/genetiska referenser efter- som de som stigmatiseras av ”kulturella skillnader”, det vill säga på etnisk grund, samtidigt också karaktäriseras av fysiska skillnader eller stereoty- per. Det innebär att den nya begreppsanvändningen behöver analyseras i förhållande till begreppet ”ras”. Hall uppmärksammar således att ”biolo- gical racism and cultural differentialism are articulated and combined.” (ibid:224; se även Amin 2002:215). Således, den biologiska referensen finns också i etnicitetsdiskursen även om den är mer indirekt. Slutsatsen Hall gör är att
”Biological racism and cultural differentialism, therefore, constitute not two different systems, but racism´s two registers. In most situations, the discour- ses of biological and cultural differences are simultaniously in play.” (Hall 2000:223; se även Ålund 2000).
Detta visar att begreppen ”ras” och etnicitet är nära relaterade men de har både beröringspunkter och åtskillnader. Bägge två framställs oftast som om de gäller ”fasta” egenskaper men handlar djupare sett om gränskon- struktioner mellan grupper. Som framgick ovan, gäller det i fråga om etni- citet, både tillskrivande och självtillskrivande av distinktioner och därmed identiteter. I fråga om ”ras” är det dock mer en fråga om tillskrivande och detta sker starkt kopplat till ojämlika maktförhållanden och hierarkise- ring. Denna knytning till över- och underordning av människor i hierarki- er är det centrala i rasbegreppet (Hägerström 2004). Det är vidare tydli- gare kopplat till utseende och biologiska referenser. Skillnaderna som ut-
pekas är således en fråga om den överordnade gruppens maktresurser och tolkningsföreträde och är inte en fråga om faktiska skillnader. Som Hall (2000) framhåller finns ofta dessa biologiska referenser parallellt med ”etniska” vilket gör att processerna inte kan förstås med ett ensidigt teore- tiskt etnicitetsperspektiv (jfr Molina et al 2002, Hägerström 2004). Utan begreppet ”ras” kan vi därför inte problematisera de hierarkier som finns mellan olika etniciteter32 och vi kan heller inte begreppsliggöra rasistiska
föreställningar och ideologier. Som Hägerström påpekar förekommer mycket diskriminering och segregering utifrån yttre karaktäristika som givits social betydelse, d v s inte utifrån grunder som kan uppfattas som egenidentifierade egenskaper.33
Att ”ras” skrivs inom citat tecken markerar att det inte finns mänskliga raser biologiskt sett. Det är istället fråga om en social konstruktion, en so- cial kategoriseringsprocess där hudfärg, hår och övrigt utseende (så kalla- de fenotypiska drag) ges symboliskt värde och kopplas till social position, mentala, moraliska och kroppsliga egenskaper och värde. Denna process av tillskrivande har Robert Miles (1993) kallat ”racialisation”, översatt till svenska ”rasialisering” eller ”rasifiering” (Molina et al 2002).