I avhandlingen kommer, som framgått, empiriskt material som bland an- nat består av intervjuer med tandhygienister att presenteras. Jag vill emel- lertid redan här återge ett par av mina informanters reflektioner kring sitt arbete som har allmän relevans. Tandhygienister är en relativt ny professi- on som fick legitimation 1991. Detta förhållande återspeglas i intervjuer som genomförts så till vida att man kan skönja en gränsproblematik i för- hållande till tandläkare som gäller yrkets identitet men även i relationen till patienter. Det händer ofta enligt mina informanter att de möter patien- ter som inte känner till deras kompetensområde. Att tandhygienister, å ena sidan, inte lagar tänder vilket patienten kan tro och att det, å andra si- dan förekommer att patienter ifrågasätter att de gör undersökningar.43
Detta kan ibland bli en källa till en slags ”osäkerhet” eller ”olust” över att ”behöva övertyga att det jag gör är lika bra som om dom går till tandläka- ren” som en av mina informanter, uttrycker saken. Mina informanter upplever att det skett en förändring på denna punkt över tid till det bättre och allt fler patienter kommer genom ”egen remiss” d v s beställer besöks- tid själva av egen motivation. Även yngre personer kan söka för dålig an- dedräkt.
Flera tandhygienister i studien uttrycker att en svårighet i deras yrkesut- övning är att tandsjukdomar är i stort sett osynliga. Tandlossning till ex- empel, är en process som pågår i det närmaste omärkligt för en ovetande patient i flera år. En annan aspekt som tas upp av flera informanter, relate- rar till en slags vaghet. Tandlossning är ”ändå inte någonting man dör av”. Tänder är inte ”livsviktigt” men ändå ”betyder det mycket”. Det vill säga, värdet av tänder framstår som socialt och kopplat till livskvalitet, snarare än som ”livsviktigt”. Samma vaghet har tandhygienisterna att hantera i en slags balansakt, utförd med situationell ”fingertoppskänsla” i vilken de relativiserar sitt arbete i förhållande till en bredare bedömning av patientens livssituation. En tandhygienist uttrycker att ”vissa kan ju vara jättesjuka, då är ju inte munnen det viktigaste utan då får man ju se att det finns värre problem än lite plack och lite tandsten”.
Tandhygienister möter, sett från sitt perspektiv ”olika” patienter. En tandhygienist ger uttryck för att en ytterlighet är ”de som är nästan hyste- riska och är alldeles för ängsliga” hon får lugna med att ”det här fixar vi tillsammans” och de patienter som det är ”inga större bekymmer med –
dom kan ha sitt lilla trivselplack”. Hon tillägger att hon syftar då på ”inga större saker som påverkar deras hälsa”. En annan ytterlighet hon upple- ver är de patienter som kan vara svåra att behandla, troligtvis på grund av att de är rädda. De ”fäktar omkring” och ”är kanske lite aggressiva”. Den inställning som mina informanter, här syntetiserat, önskade hos sina pa- tienter, den ideale patienten, är att de ser tandhygienistens roll som en tandhälsovårdare. Det innebär att hon är en behandlare, som tar bort de beläggningar patienten inte klarar, en rådgivare och en informatör. Det innebär även att sedan ”gör patienten jobbet hemma” fortlöpande. Så här säger en av informanterna jag kallat Cissi.
C: en favoritpatient (skratt) jag kan tycka om såna som kommer och har jät- teproblem med tänderna – jättemycket tandsten – bara dom är motiverade – och man ser att det kan bli någon förbättring
CBC: det är liksom motivationen
C: mm – jag hade någon för ett tag sen – det var rätt länge sedan – en som hade djupa fickor, tandsten – men där är, han är ju, där är fint nu också CBC: det är läkt – det läkte ut
C: det är läkt (paus) och när patienten själv förstår det man har gjort att det gör nytta och att mycket att dom – det dom gör hemma
CBC: alltså att det du gör, gör nytta
C: ja att – att dom gör det hemma också – det räcker ju inte bara att dom kommer hit och sen så – en gång om året och sen tror att det ska vara ett helt år för det gör det ju inte
CBC: nä, just det att budskapet gick… C: att det gick hem ja
Hur patienten ”ser ut i munnen” eller om hon/han ”är svårbehandlad” är aldrig avgörande. Tandhygienistens roll är att ”visa ställe för ställe” i munnen, lära patienten just sin mun eller vara ”en personlig tränare” för patienten och hennes tänder. En negativ motbild som nämns är när patien- ten tror att tandhygienister ”är munnens parkeringsvakter”, det vill säga, patienten relaterar till tandhygienisten som till en straffande instans som bör undvikas.
När det gäller vad som skiljer tandhygienisternas från tandläkarnas ut- trycker en tandhygienist att ”en tandhygienistbehandling kan ställa till problem för patienten för vi sprider ju – vi sätter sprätt på bakterierna så att det kan bli problem via blodet som går runt i kroppen” vilket inte en tandläkare gör vanligtvis. Hon påpekar detta för att motivera varför hon behöver ha en bild av patientens allmäntillstånd. En kollega lyfter fram en annan aspekt av yrket och säger att hon tänker mer ”varför dom fått hål”. Hon avser att tandhygienister kopplar direkt vad hon ser (karies) till råd- givning och information till skillnad från tandläkare.
A: jag tittar ju inte först som kanske man som tandläkare gör, på vad som ska lagas och hur, utan jag tänker så här; ”varför har dom fått så mycket hål” – så det är en väsentlig skillnad där – för jag kan ju inte laga tänderna. Jag tänker mer – ”varför” – och då blir det ju information och rådgivning.
Ett annat uttryck för skillnad mellan de båda professionerna som fram- skymtar i min studie är att tandhygienisterna verkar använda sig av ett vardagligt språk medvetet, som också markerar en skillnad gentemot tandläkare.44 Som en informant, Eva sa; ”du kan ju inte använda fackut-
tryck, det gör ju ofta tandläkare när man pratar”. Detta är även hörbart i samtalen där det finns gott om uttryck som ”köra med tandstickor” eller ”pilla” och andra helt vardagliga ord och utryck. Jag vill se detta som ett sätt att överbrygga skillnaden mellan den odontologiska världen och den vardagliga världen.