De två förändringarna som nämndes, har givit upphov till varsin politik;
likvärdighetspolitik och särartspolitik. Taylor söker uppkomsten av kärn-
frågan inom debatten kring mångkulturalism, den som gäller förhållandet mellan likhet och särart eller annorlunda uttryckt, universalism och parti-
kularitet. Han skriver: ”Med förskjutningen från ära till värde har följt en
universalistisk politik som betonar alla medborgares lika värde, och inne-
hållet i denna politik har varit utjämningen av rättigheter och förmåner”. Syftet med denna utjämning skulle vara att undvika en underklass (ibid:46, min kursivering).105 Det moderna identitetsbegreppet å andra si-
dan, har givit upphov till särartspolitik. Var och en skall erkännas för sin unika identitet, det är olikheten som skall erkännas. Här betyder erkän- nandet något annat och syftar på det unika hos individen. Bakom detta krav ligger ett krav på jämlikhet. För särartspolitiken kan man, paradox- alt nog, säga att en universell möjlighet ligger till grund (ibid:49), nämli- gen möjligheten att forma en egen identitet som individ eller kultur. Den möjligheten måste respekteras hos alla. Alltså driver det allmänna kravet om erkännande fram kravet på erkännande av det specifika. Taylor menar att särartspolitik på så vis växer fram organiskt ur, och har sin grund i, det allmänna värdets politik vilket betyder att det finns en överlappning och sammanblandning mellan särart och universalistisk politik (ibid:47). Trots detta råkar dessa former av politik i konflikt med varandra menar Taylor, en ståndpunkt som kritiseras av andra som en konstruerad kon- flikt, vilket jag återkommer till nedan. Konflikten ser ut så här. Ur den universalistiska politikens perspektiv kränker särartspolitiken principen om ickediskriminering. Särartspolitiken å sin sida, kan hävda att den uni- versalistiska politiken tvingar in människor i en enhetlig form som inte gör dem rättvisa. Utöver detta, vilket är den värsta kritiken enligt Taylor, är att inte heller formen är neutral utan en partikularitet som favoriserar sig själv, förklädd till universalitet (ibid:50). Det är just denna tanke som formuleras med styrka av Stephen Castles, Tariq Modood, Bhikhu Parekh, Kalpana Ram och andra med udden riktad mot liberalistisk mångkultura- lism.
Taylor menar att vi har två oförenliga sätt att se på det liberala samhäl- let som intagit gardställning mot varandra (ibid:63). Grunden till denna problematik, som innebär att liberalismen hamnar i en konflikt mellan kollektiva och individuella rättigheter, är orsakad av de båda moraliska ställningstagande liberalismen bygger på, menar Taylor. Dels att ett libe- ralt samhälle måste vara neutralt i förhållande till det goda, och dels nöja sig med en procedurmässig enighet, det vill säga att medborgare behand- lar varandra rättvist och staten behandlar alla lika. Att ta ställning för ett visst kollektiv (vilket vanligtvis är majoriteten) vore följaktligen att krän- ka denna procedurmässiga neutralitet (ibid).106
Kritik
Taylors kritiker tar fasta på olika aspekter av hans resonemang. En del kritik håller sig inom Taylors egna resonemang (se Bauhn 1995), medan
andras kritik är mer fundamental. En form av kritik är den som formule- ras av Bhikhu Parekh (2000) och Tariq Modood (2001b) som tar fasta på att samtidens liberala tänkare, där Taylor ingår, har en uniform syn på den mänskliga naturen och utöver det opererar inom en moralisk monism som universaliserar sin egen syn på det goda. Samma bedömning gör Ha- bermas som uttrycker det som en form av paternalism (Habermas 1994:108). Ram (1996) kritiserar Taylors övergripande närmelsesätt, att frågor kring mångkulturalism uppfattas som att gälla hur ett homogent ”vi” skall hantera de utifrån kommande och av kolonialism opåverkade och främmande (ibid:138). Taylor har också kritiserats för att inte till- räckligt uppmärksamma rasism på skilda nivåer och hur den direkt inne- bär ett förnekande av möjlig likvärdighet och därmed missa att mångkul- turalism bör innefatta anti-rasism (se Werbner 1997). Han har också fått kritik för att exkluderande muslimer från sin teori107 (Modood 1997)
samt att vare sig behandla genus eller så kallade sub- kulturer i tillräcklig utsträckning (Ram 1996:137). En annan tung kritik gäller Taylors sätt att begreppsliggöra erkännande som en moralisk fråga för majoritetsbefolk- ningen (Parekh 2000:343).
Centralt i sammanhanget är också den kritisk som gäller relationen mellan grupp- och individrättigheter. Jürgen Habermas menar att Taylor har uppfattat denna relation felaktigt (Habermas 1994; se även Vasta 1996:72). Habermas påpekar att i och för sig är individen bärare av rät- tigheterna i den rådande rättsuppfattningen och de nyttjas även individu- ellt (t.ex. sjukvård) men en ”färgblind” och ”kulturneutral” uppfattning av rättigheter blir omöjlig om man också ser individen som inskriven i sitt livssammanhang (d v s tillskrivs en intersubjektivt förstådd identitet). Ha- bermas resonemang kommer att utvecklas nedan eftersom det ger ett vik- tigt bidrag till hur jag kan tänka kring ”kultur i vård”.
Likhetsintresset i den liberala diskursen är i sig inte fel, anser kritiker vars ståndpunkt jag delar. Det tveksamma är att grunden till resonemang- en är etnocentrisk och assimilationistisk. Intresse för likhet underminerar förståelsen av hur etnicitet, klass och kön medlar och strukturerar erfa- renheter för både underordnade och privilegierade. Detta gör att den libe- ralistiska mångkulturalismen har en oförmåga att analysera maktasym- metrier (Kincheloe & Steinberg 1997). Som Parekh (2000) påpekar har brist på erkännande även en materiell sida och detta kan endast motarbe- tas genom radikala omstruktureringar av rådande ojämlika ekonomiska och politiska förhållanden (ibid:143, jfr Fraser 2002). Denna kritik häng- er samman med hur den liberalistiska mångkulturalismen förstår kultur- begreppet, vilket också andra kritiker har tagit fasta på. De menar att det är frikopplat från de sociomateriella villkoren och skiljt från det politiska livet och därmed från aktörskap (se Ram (1996), Schierup (1991) Tempel-
man (1999)). Detta gör att en sådan mångkulturalism riskerar att maskera samhälleliga maktstrukturers centrala roll i uppkomsten av etniska och klassmässiga orättvisor, både historiska och nuvarande (Schierup 1991). Detta fenomen, som Nancy Fraser kallar ”undanträngningsproblemet” syftar på att ett ensidigt fokus på erkännande i identitetstermer överskug- gar omfördelningsfrågor (Fraser 2002:189). Detta hänger samman med att erkännandepolitiken likställs med en identitetspolitik och har ett för- enklat och reifierat identitetsbegrepp som adresserar ”identitetsstörning- ar” (ibid).
Denna i någon mening massiva kritik innebär inte att Taylors bidrag varit förfelat. Tvärtom har det stärkt vikten av erkännandepolitik. Kriti- ken kan dock få leda över till nästa avsnitt som syftar till att presentera en alternativ förståelse av ”frågan om det mångkulturella” eller vad jag vill kalla kritisk mångkulturalism. Jag ämnar där återge en strävan efter att förena ”identitetsdimensionen” och ”rättighetsdimensionen” i en mång- kulturalism som kan uppfattas som ”the political outcome of ongoing power struggles and collective negotiations of cultural, ethnic and racial differences” (Modood 1997). Detta innebär en strävan efter att sätta in erkännandefrågan i en större social ram, där omfördelningsfrågor och identitetsfrågor integreras (Fraser 2002:199). Detta förutsätter ”ett er- kännandebegrepp som ger utrymme åt social identitet i alla deras kom- plexiteter i stället för att överförenkla och förtingliga dom” (ibid:190).