Begreppet ”mångkulturell” beskriver, allmänt sett, de sociala karaktäristi- ka och frågeställningar som uppkommer i vart samhälle i vilket olika kul- turella grupper, utan att närmare precisera vilka eller deras ”gränser”, le- ver och försöker skapa ett gemensamt liv och samtidigt upprätthålla något av sin ”ursprungliga” identitet (Hall 2000:209). Det är således ett adjektiv som, genom sin vaghet närmast kan ses som en tankefigur.
”Mångkulturalism” däremot, är ett substantiv och refererar till de stra- tegier och ”policies” som används för att styra eller ”hantera” de fråge- ställningar som uppkommer i dessa samhällen och som rör mångfalden (ibid). Det relaterar till en normativ respons på den faktiska mångfalden (Parekh 2000:6). I flera västländer har det kommit att syfta till statens el- ler den dominerande gruppens ”hantering” av minoritetskulturer som de- finieras i etniska eller ”rasmässiga” termer (Modood 2001a:562) och bi- drar med principer för social policy riktad till immigranter. Mer basalt ut- tryckt handlar mångkulturalismer om hur kulturella skillnader kan för- handlas och överskridas politiskt (Werbner 1997:261). De skillnader som brukar åsyftas är; ”ras”/etnicitet, socioekonomisk klass, genus, språk, kultur, sexuell läggning och funktionshinder (Kincheloe 1997:1). En van- lig avgränsning som görs av begreppet är till etnisk tillhörighet, ”ras”, trossystem/religion och språk (Osman 1999:10). Den avgränsningen mo- tiveras av att intresset begränsas till historiskt framvuxna system, samhäl- len och grupper, som är konstitutiva för individers och gruppers identite- ter (Parekh 2000:4)97 eller vad Samir Amin (2002) kallar ”den ärvda
mångfalden” som ”i brist på en mer exakt beteckning kallas kulturell” (ibid:212). Det är denna avgränsning jag valt att göra i avhandlingen. Bhikhu Parekh (2000a) brittisk forskare i politisk filosofi, påpekar att egentligen har nästan alla samhällen alltid varit mångetniska och mång- kulturella men har inte begreppsliggjorts så.98 Att befolkningens blandade
sammansättning nu tar sig begreppsligt uttryck i begreppet mångkultura- lism, kan hänföras till fyra olika utvecklingstrender eller ”logiker” som i samhällen idag, omöjliggör tidigare typer av integration av delar befolk- ningen, som mer kan uttryckas som att de levde i periferin. Parekh kallar det industrialismens logik som gör att grupper (communities) inte kan le- va isolerat, demokratins logik, det vill säga resta krav på politisk delaktig- het. Den tredje logiken kan kallas liberalismens logik och syftar på att även immigranter från länder som uppfattas som ickeliberala är påverka- de av liberala ideal och förväntar sig rättigheter.99 Den fjärde och sista lo-
giken som ”berett vägen” för mångkulturalism är en identitets logik. Det- ta syftar på värderingen av kulturell identitet (ibid). Charles Taylor (1994) för en ingående diskussion om detta och hänför intresset för identitet till den moderna föreställningen om värde, universalistiskt och egalitärt an- vänt. Jag återkommer till detta utförligare nedan.
Även Barnor Hesse (2000) och Stuart Hall (2000) resonerar kring grun- den till intresset för ”det mångkulturella” och även dess effekter på be- greppsanvändning. De konstaterar i likhet med Parekh att mångkulturella samhällen alltid funnits historiskt sett men att formen på frågorna det ger upphov till och deras intensitet, har förändrats sedan andra världskriget till följd av förändringar i relationer på global nivå (Hall 2000:212). I korthet åsyftar de; av- koloniseringen, avslutandet av det så kallade ”kalla kriget” och de processer som brukar sammanfattas som ”globalisering- en”. Globalisering syftar sammanfattat, på avreglering av global finans- marknad, transnationell produktion och konsumtion och en kulturindu- stri som använder ny informationsteknologi (ibid:214).100 Den har även
motsägelsefulla och ickeplanerade effekter, en skugga eller en ”konstitutiv utsida”, processens ”de Andra”, som tar sig olika uttryck. Även om den är dominerad av västländerna och dess dominerande tendens är homogeni- sering inte dess enda trend utan det sker även en differentiering (ibid:215). I ett mer komplext resonemang än jag återger här, menar Hall att dessa motsägelser skapar ”sprickor” i hegemoniteten som ger möjligheter att översätta globaliseringens homogeniserande tendenser till ”det lokala” och denna översättning sker underifrån (ibid:217). Hall skriver att detta sker på flera sätt, varav det viktigaste är “planned and unplanned, com- pelled and so-called “free” migration, which has brought the margins to the centre, the multi-cultural disseminated “particulars” to the heart of the metropolitan western city.” Denna närvaro i centrum av migranter från marginalerna, är hjärtat av ”frågan om det mångkulturella” (ibid:217). Redan genom att enbart ställas har denna fråga effekter. Dessa effekter kallar Hesse för ”transruptions” (Hesse 2000:2).
Stuart Hall (2000) utvecklar resonemangen om effekterna som är tre till antalet och gäller begreppsanvändning. Jag vill uttrycka det som att begreppen etnicitet, ”ras”, kultur, nation och identitet satts i rörelse. Vi ser detta genom att själva begreppen ”ras” och etnicitet uppfattas gälla även majoritetsbefolkningar, d v s de kan vara ”etniska”, så även i Sverige. Tidi- gare användes begreppet endast för immigranter, de Andra och majori- tetsbefolkningen representerade referensen gentemot vilken de Andra framstod som annorlunda. Denna process har givit upphov till djupa frå- gor kring nationell identitet.
Den andra effekten av frågan om ”det mångkulturella”, rör hur ”kul- tur” inte längre går att uppfatta som homogena enheter, utan snarare för-
stås som ”hybrida” formationer som står i en dialogisk relation med an- dra (ibid:225). Detta återkommer jag till längre fram. Den tredje och sista inverkan utgörs av utmaningen mot såväl nationalstatens grund som den västerländska politiska teorin, vars vokabulär inte räcker till för att be- greppsliggöra de politiska krav som formuleras med utgångspunkt i ”det mångkulturella” (jfr Parekh 2000: 9). Denna brist på ord gör sig gällande i svårigheten att uttrycka en relation mellan ”likhet och olikhet”, som ak- tualiseras i denna avhandling.
Hur ett samhälle svarar på etnisk och kulturell mångfald, debatterar/re- sonerar kring jämlikhet och olikhet, har att göra med hur den sociala värl- den definieras i förhållande till ekonomiska och politiska intressen. De- batten kring mångkulturalismer kan således ses som politisk i en bred be- tydelse eftersom den relaterar till förståelsen av sociala och politiska maktrelationer (Solomos 1998:47). Begreppet har därför olika innebörd på olika platser (Modood 2001a:562) eller länder, och hos olika företrä- dare som tar fasta på olika aspekter eller samhällsområden. Det ges även olika institutionella uttryck i olika länder beroende på lokala eller natio- nella kontexter (Modood 1997:4)101 och har skiftande uttrycksformer övernationellt, lokalt och inom specifika domäner såsom inom undervis- ning och vård (Werbner 1997:264). Detta motiverar att som Hesse (2000) använda begreppet i pluralform.
Mångkulturalismer är således inte fråga om en enda doktrin utan kan
värderas eller förkastas ur olika politiska perspektiv (Hesse 2000:2) som ett slags försök att fixera betydelsen av kulturella skillnader (Hall 2000). Hall radar nämner: konservativ, liberal, pluralistisk, kritisk, kommersiell och korporativistiska perspektiv. Som Pnina Werbner uttrycker det ”there are as many multiculturalisms as there are political arenas for collective action.” Det är hur som helst ett starkt omstritt och debatterat begrepp och, som jag uppfattar det, ibland ett ”barn” som ”kastas ut med badvatt- net” i olika riktningar och utifrån kritik som gäller specifika tolkningar.102
Min ståndpunkt är dock, som Hall formulerar, att ”since we have no less implicated concept to think this problem with, we have no alternative but go on using and interrogating it”(ibid:209). I denna mening har mångkul- turalismer blivit en ”formel” för att begreppsliggöra och hantera etniska relationer (Schierup 1991:137). Bland annat har Sverige har, från officiellt och myndighetshåll, vid sidan av flera andra europeiska länder, sedan ett par decennier valt att begreppsliggöra samhället som ett ”mångkulturellt samhälle” alternativt att Sverige har en befolkning som utmärks av en ”et- nisk och kulturell mångfald” (se prop 1997/98:16). Man har valt ”for- meln” ”mångkulturalism” för att beteckna de strategier och ”policies” som används för att styra eller hantera de problem och frågeställningar som uppkommer och rör den etniska mångfalden (Hall 2000:209).Det
finns inte några färdiga svar på vad denna ”formel”, mångkulturalism(er), innebär och inte heller hur de skall omsättas i praktik. Detta för med sig att begreppet kan ges en kritisk potential och ständigt läsas in i en oupp- löslig koppling till demokratifrågor.