Om folkhälsobegreppet, som i sig anger en kollektiv inriktning (Olsson 1997:13), kan sägas besitta en dubbelhet i betydelsen att det innefattar aspekter av omsorg, parallellt med manipulerande och kontrollerande drag (Johannisson 1990), brukar det senare draget sägas vara i fokus hos Foucault (ibid; Olsson 1997) i hans inledande studier av bland annat den historiska framväxten av den moderna medicinen. Min avsikt är nu att delvis gå bortom en sådan läsning.
Foucault introducerade ett maktbegrepp med vilket han kan sägas ope- rationalisera folkhälsoarbete – hur det går till när patienterna kommer in i bilden. Foucault myntade ett begrepp som fångar innebörden i alla de oli- ka tekniker och praktiker som utvecklats från 1600-talet och framåt. Han kallar det bio- politik eller biomakt (Foucault [1976]2002a:141) och me- nar att det är ett av det modernas karaktärsdrag. Begreppet syftar på de former av makt som utövas över människor som levande varelser, krop- par och som art. Emellertid riktas de inte till ”människan-som-kropp” ut- an till individen i egenskap av en del av en ”befolkning”, en massa. De riktas till ”man-as-spieces” (Foucault 2003). Detta innebär att i begreppet biomakt sammankopplas frågor kring individuella kroppar med ”issues of national policy and power”(Gordon 1991:4). Foucault hjälper mig därmed att länka samman individuell patientnivå med ”befolkningsfrå- gor” och röra mig längs ”tvärstrecket mellan individ och kollektiv”. Foucault delar in bio- politiken i två aspekter, mikro- och makropolitik och skiljer därför på två slag av makttekniker. Dels de reglerande som är riktade mot ”befolkningen” i sin helhet, dels de disciplinerande som är riktade mot människors kroppar (Foucault [1976]2002a:141). Det finns makttekniker som riktas mot alla de variabler som ”finns i korspunkten mellan de rörelser som hör livet till och de verkningar som utgår från in- stitutionerna” (Foucault [1976] 2002a:50). Teknikerna ”tränger in i krop- pen, hälsan, sätten att äta och bo” (ibid:144). När det gäller studiet av dessa tekniker vill jag framhålla att Foucault prioriterade studiet av mak- tens mikrofysik.
Dessa tekniker hänförs till en ”styrningsmentalitet” i det moderna sam- hället (Olsson: 1997:44), som kan sammanfattas till ”government in the name of truth” (Gordon 1991:8) som Foucault benämner ”governmenta-
lity” (Foucault 1991:102).87 En politisk rationalitet med strävan att verka
genom problematisering, reglering och modellering (Lindgren 2003:369). Det är viktigt att framhålla att makt ges en specifik tolkning. Det skall inte uppfattas som ”en institution och inte som en struktur” (Foucault 2002a:104) och inte heller som en repressiv instans med specifika agenter. Inte heller som att något som kan ägas av somliga (Olsson 1997:39). Det skall istället uppfattas som ett produktivt nätverk som finns på alla nivåer i det sociala livet. Detta gör att Foucault föredrar att tala om ”maktrela- tion” framför ”makt” (Foucault 1988:11). ”I mean that in human rela- tions, whatever they are –whether it be a question of communicating ver- bally […] or a question of a love relationship, an institutional or economic relationship – power is always present” (ibid).
Foucault kan sägas definiera maktrelation som ”the relationship in which one wishes to direct the behavior of another” (Foucault 1988:11) och analysen av sådana går att förlägga på tre nivåer, dels som maktrela-
tioner mellan individer som strategiskt ”spel” mellan dem, dels som något som kan kallas ett tillstånd av dominans.88 Det sista slutligen är de “go-
vernmentala” teknikerna (Foucault 1988:18). ”I say that governmentality implies the relationship of self to self, which means exactly that, in the idea of governmentality, I am aiming at the totality of practices, by which one can constitute, define organize, institutionalize the strategies which individuals in their liberty can have in regard to each other” (Foucault 1988:19).
Foucault bygger sina resonemang på sina tidigare utvecklade idéer om en inbördes relation mellan makt och vetande. Han ser dem som ömsesi- digt beroende (Foucault [1976] 2002a:104ff).Tanken är att kunskapsob- jektet s a s inte ”upptäcks” utan att det uppkommer i den språkliga och sociala praktiken, i diskursen (Foucault [1971]2001; Olsson 1997:35). Diskursen finns således genom sin praktik och ”det är just i talet som makt och vetande kopplas samman” (Foucault [1976] 2002:110). Det är hela detta ”paket” av makt, vetande och praktiker som Foucault kallar
diskursiv praktik. Centralare för denna studie är dock att begreppsparet
makt/kunskap möjliggör att lyfta ett mer fundamentalt problem, uttryckt i begreppsparet sanning/subjekt.89 Intresset gäller sanningens roll i indivi-
dens förhållande till sig själv och konstitueringen av sig själv som subjekt (Foucault 1988:10; [1976] 2002b:10). Denna innefattar självövningar kallad ”omsorg om sig själv” (Foucault [1976] 2002b,c). I denna mening förstår jag makten som ”produktiv”. Det syftar på att personerna villigt säger ”ja” till vissa beteenden som ett resultat av självdisciplinering och identitet (Potter&Wetherell 1991:84). Detta kan bättre uttryckas som att individen konstituerar sig som ett ”vetande subjekt” som i sitt handlande åberopar de olika föreskrifterna gällande värderingar och handlingsregler (Foucault [1976]2002b:10:26).90 I en pedagogisk situation innebär det
att kunskap om ”vad som är bäst” kopplas samman med att veta ”hur man gör” och vidare till att lära andra detta. Maktrelationer producerar på så vis personer eller subjekt med kunskap om sig själva om vad det vill säga att var människa, ”att vara en levande art i en levande värld, att ha en kropp, att ha livsvillkor […] att ha individuell och kollektiv hälsa” (Fou- cault [1976]2002a:143). Biomakt ”in action” är pedagogisk. Det pedago- giska har både en ”neråtgående” rörelse som motsvarar policy och en ”uppåtgående” rörelse. Den senare ”ensure the uppward continuity of the forms of government” (Foucault 1991:92) syftande till att förmå patienter att konstituera sig som vetande subjekt och utöva en omsorg om sig själv. ”To care for self is to fit one´s self out with these truths. That is where ethics is linked to the game of truth” (Foucault 1988:5)
Att följa en regel för uppförande innebär inte att en handling kan kallas ”moralisk” i den bemärkelse som avses här, som lägger till en dimension
av subjektifiering, självomvandling, utöver själva handlingsregeln.91 Sna-
rare innebär ”moralisk”
”att personen står i ett visst förhållande till sig själv; det förhållandet är inte bara ’medvetande om sig’ utan konstituering av sig som ’moraliskt subjekt’ varvid individen avgränsar den del av sig själv som utgör objektet för denna moraliska utövning, definierar sin position i förhållande till den föreskrift han följer, bestämmer sig för ett visst sätt att vara som skall gälla som mora- liskt självförverkligande; och för att göra detta arbetar han med sig själv, studerar sig själv, kontrollerar sig, prövar sig, förkovrar sig, omvandlar sig” (Foucault [1976]2002b:28).
Detta självets förhållande till sig själv är vad Foucault även kallar för etik. En annan viktig aspekt är att ”det finns ingen särskild moralisk handling som inte står i förhållande till hela det moraliska uppförandet” (Foucault [1976]2002b:28) vilket jag tolkar som att handlingar får sin betydelse i förhållande till sin kontext, en bredare social praktik. Omsorgen om sig själv implicerar på så vis komplexa sociala relationer (Foucault 1988:7) till vänner, vägledare och rådgivare och historiskt sett har självomsorgen haft en växelverkan med medicinsk praxis (Foucault [1976]2002c:54). I en viss mening är således omsorgen om sig själv social, förstådd både i en bredare mening motsvarande ”en social hälsosyn”, personens plats i ett samhälleligt kollektiv men även i en snävare mening så till vida att ”om- sorgen om sig själv” vävs samman med kommunikation med andra (se även Foucault [1976]2002c:51). Det kan gälla vänner, lärare och råd- givare.