Som nämndes inledningsvis rör sig den starkaste debatten kring ”mång- kulturalismer” kring definitionen av kulturbegreppet och signifikansen av kultur (Rattansi 1992:1). En ”vattendelare” är då om begreppet kultur uppfattas som kopplat till socioekonomiska frågor och maktfrågor eller inte. Annorlunda uttryckt; om kultur har med makt och politik att göra eller inte. Eller med Frasers ord, om kultur ses som ”socialt grundade till skillnad från fritt svävande” (Fraser 2002:198). Utifrån detta kan vi, som bör ha framgått, skilja mellan liberalistisk och kritisk mångkulturalism vars avgörande skillnad således ligger i definitionen av kulturbegreppet. Jag vill framhålla att jag här använder ”kritisk” för att beteckna att en tankeriktning hanterar frågor kring makt, fördelning av makt och sociala villkor (Alvesson& Deetz 2000:16). Detta innebär att jag applicerar ter- men brett på samtliga teoretiker som har en vidare syn på det politiska li- vets förhållande till kultur och därmed på kulturbegreppet.
Inom den kritiska mångkulturalismens perspektiv uppfattas kultur som i ett samspel och sammanflätat med sociala relationer och därmed med sociala strukturer. Det kan därför inte tolkas som en välavgränsad och
oföränderlig helhet eller som ”en enhetlig och slutgiltig produkt av fast- ställda symboler och meningar” (Ålund 2000:33 med ref Barth). Utifrån detta perspektiv på kultur kan en kritik formuleras som riktas mot en för- enklad syn på kultur som bortser från de nämnda dynamiska aspekterna. En sådan essensialiserande syn, eller vad jag även vill kalla en oreflekterad syn, kan sägas vara förhärskande inom den liberala mångkulturalismen. Det centrala i det kritiska perspektivet är att kultur placeras mitt i det levda livet, mitt i ”the stuff of real life and struggle” (Ortner 1997:11); mitt i vardagslivet där det växer fram i samspel med samtida livsvillkor (Ålund 1996:21). Detta innebär ett uppmärksammande av en intrikat och “dynamic liaison between ‘culture’ and ‘agency’”(Schierup 1991:145). ’Agency’ översatt till aktörskap, står för ”human intentionality and forms of empowerment to act” (Ortner 1997:5). Schierup skriver; ”Many sub- stantial forms of agency articulate themselves through cultural expres- sions that are submerged into the ’pre-political’ terrain of everyday life” (Schierup 1991:140). Ser vi inte länken mellan de kulturella uttrycken och aktörskap påpekar Schierup, länkar vi heller inte vidare till ”det politiska” och de blir marginaliserade politiskt sett. Det är mot denna bakgrund han och Aleksandra Ålund, som medförfattare i volymen, framhäver behovet av att granska hur ”det politiska” begreppsliggörs (reconceptualize) vid studiet av transetniska samhällen (ibid:140).
Ett sådant begreppsliggörande av ”the cultural construction of agency” är centralt för förståelse av maktdynamiker (Ortner 1997:5). Det har teo- retiskt sett sin grund i den förståelse av kulturbegreppet som främst för- knippas med antropologen Clifford Geertz (1973) som jag menar gör en koppling mellan kultur och aktörskap. Det öppnade för en förståelse av ”’culture’ as the grounds of agency and intentionality in ongoing social practice.” (Ortner 1997:11). Jag skall inte föra resonemanget vidare, po- ängen är tydlig; att kultur har med vardagslivet och maktrelationer att gör. Det går inte att frikoppla från vare sig sociomateriella villkor eller från aktörskap. Den slutgiltiga knäckfrågan, på en övergripande nivå, blir därför vilka villkoren är för att utveckla ett demokratiskt transetniskt samhälle (Schierup 1991:137) i vilket ”on equal terms, a multitude of cul- tural and political traditions blend into complex and inventive forms of modern agency, transcending narrowly defined ethnic boundaries” (ibid:140).
Denna syn på kultur får analytiska konsekvenser för empiriska studier. Den medför även att den kritiska mångkulturalismen både formuleras och begreppsliggörs inom ett vidare intresse för social rättvisa och makt- skillnader (Kincheloe & Steinberg 1997:26). Därför är klassfrågor av centralt intresse för den kritiska mångkulturalismen men social klass. De skall inte ses som en överordnad kategori, utan som att social klass intera-
gerar med etnicitet/’ras’ och kön och andra maktaxlar (ibid). Den kritiska mångkulturalismen är intresserad av att kontextualisera det som ger upp- hov till etnicitet/”ras” – klass – och genusojämlikheter vilket betyder att man intresserar sig för hur makt, genom historien och idag, opererar för att legitimera sociala kategorier (ibid). I belysningen av dessa resonemang kan denna form av mångkulturalism framstå som en radikal formulering av ”frågan om det mångkulturella” som kan ”effect a new and radical re- configuration of the particular and the universal, of liberty and equality with difference” (Hesse 2000:25 citat av Hall), eller annorlunda uttryckt göra en syntes av vad jag ovan benämnde identitetsdimension och rättvi- sedimension.
Sammantaget innebär perspektivet att mångkulturalism ges ett dubbelt fokus, dels på social rättvisa dels på etnisk och kulturell mångfald (Castles&Vasta 1996:8) som även innefattar anti-rasism (ibid; Werbner 1997) som gäller både öppen rasism och institutionell rasism (se The Parekh Report).108 Mångkulturalism kan då utgöra ett ramverk inom vil- ket ojämlika maktförhållanden kan ifrågasättas och inom vilket fråge- ställningar kring identitet och delaktighet kan diskuteras. Det som åsyftas är således inte en identitetspolitik utan fullvärdigt deltagande i den sociala interaktionen (Fraser 2002:195). Mångkulturalism i denna tappning kan ses som en del i breddningen av demokratin i hela samhället som innefat- tar en förändring av diskriminerande strukturer och en fundamental de- mokratisering av ekonomiska och politiska institutioner ifråga om poli- tisk representation och delaktighet i beslutsprocesser (Castles&Vasta 1996:16). Hall sammanfattar:
”What [], can no longer be sustained in the face of ’the multi-cultural ques- tion’, is the binary contrast between the particularism of ‘their’ demands for recognition of difference versus the universalism of ‘our’ civic rationality” (Hall 2000:229).
Jürgen Habermas bidrar till förståelse av samhällen med etnisk och kultu- rell mångfald. Som jag ser det formulerar Habermas på ett klargörande sätt en generell liberal problematik, nämligen den som rör förhållandet mellan grupp och individ och därmed förhållandet mellan kultur och (po- litiskt) aktörskap. I dessa frågor har han främst formulerat sina resone- mang som ett svar på Taylors formulering av erkännandets politik. Först som sist bör nämnas att Habermas har kritiserats, bland andra av Parekh (2000) och Webner (1997) för att brista i hantering av frågor i konkretare ordalag kring politiska institutioner och tillvägagångssätt samt för att överskatta demokratiska processers potential att ge kulturellt er- kännande. Han har även kritiserats för att överskatta konsensusskapande
(Habermas [1986]1995). Jag menar, trots dessa brister, att värdet ligger i att han erbjuder en tankefigur, med vilken motsättningar mellan individ och kollektiv i de sammanhang som denna avhandling berör kan tänkas om. Jag menar även att poängen hos Habermas, oavsett eventuella tillkor- takommanden (gällande parlamentaristisk organisering) ligger i att han gör oss uppmärksamma på länken mellan kultur och aktörskap som lyftes fram ovan. Detta innebär att kultur, via aktörskap och kulturella uttryck får en direkt relation till makt och därmed till det politiska livet. Haber- mas ([1982]1995;[1986]1995) låter sitt begrepp livsvärld, hämtat från den fenomenologiska traditionen (Husserl), som syftar på den samhällsas- pekt i vilken vi har våra sociala relationer, familjer och arbetar (Månsson 2003:328) och även är sjuka, innefatta det som sociologiskt förstås som ’kultur’, det levda livet. Han låter därmed livsvärlden vara en grund för aktörskapets kulturella konstruktion som han kallar en ”horisontbildande kontexten för förståelseprocesser” (Habermas ([1982]1995:127).Haber- mas utgår från idén att det finns en förnuftspotential som är inkapslad i den samhälleliga reproduktionsformen och att det är i livsvärlden vi bär upp denna specifika rationalitetsform, den kommunikativa rationaliteten, när vi lever och talar. I denna interaktion används, vidareförs, förnyas och förändras kulturellt vetande. Denna kommunikativa rationalitetsform ställs mot en annan, den instrumentella rationaliteten, systemvärlden eller systemet som består av anonyma och sakliga relationer, på den ekonomis- ka marknaden eller i en statlig myndighet (Månsson 2003:328). Livsvärl- den och systemet är således två olika aspekter utifrån vilka vi kan betrakta samhället (Habermas ([1982]1995:138).109