I denna typ av forskning uppkommer frågor som kan upplevas som en rollkonflikt kring vad som kallas närhet och distans. Det är klassiska frå- gor i samband med kvalitativa metoder och de har även varit fortlöpande frågor för mig (Persson& Andersson 1999; Davies 1999:138; Alvesson& Deetz 2000:231). Närhet och distans syftar på förhållandet ”till fältet, på fältet, till informanter, till empirin/material, till texten, till teorin, till resul- taten.” (Andersson& Persson 1999). Närhet kan ses som en förutsättning att alls få material (access), närhet kan också framstå som en risk att bli ”privat” och ovetenskaplig, distans kan vara ett hinder att få material men även en förutsättning att analysera materialet.Både närhet och distans är begrepp som fångar processer av olika arter eller nivåer i forskningspro- cessen, exempelvis sociala eller biografiska och erfarenhetsmässiga, teore- tiska, ideologiska, geografiska, professionsmässiga men kan även gälla ”ras”/etnicitet och kön/sexuell läggning för att nämna några. Det kan även gälla maktmässiga frågor. För mig avser begreppen således förhål- lande till mitt forskningsområde i stort och även till de personer jag mött mer konkret. Det kan vara belysande att som Andersson och Persson (1999) skilja mellan två dimensioner; dels positioner och referenser (makt, intressen, teoretiska utgångspunkter, ”outsider”/”insider”, delaktighet/ icke-deltaktighet) och dels relationers karaktär med informanterna (för- trolighet eller känsligmässig neutralitet) men även i förhållande till teore- tiska studier och till materialet. De förordar en rörelse mellan närhet och distans i båda dimensionerna vilket innebär att omväxlande se det man studerar med närhet och distans. Denna strävan gäller oavsett vilka meto- der som används (ibid:195). Jag ämnar nu diskutera detta ur mitt per- spektiv och vill starta med det mer övergripande perspektivet – det som gäller mina förhållningssätt och referenser i forskningsprocessen, för att sedan beröra de mer relationsmässiga och personliga nivåerna.
Beträffande mitt förhållande till odontologi och tandtandhygienisters verksamhet, betraktar jag det som att det fanns, och ännu finns, en slag distans så till vida att jag inte är eller har någon bakgrund som odontolog eller tandtandhygienist. Jag är en ”outsider” inom odontologisk forskning både ifråga om profession, teoretisk bakgrund och aktuell forskningsan- sats. Detta ”utanförskap” består av att jag saknar ett inifrånperspektiv när det gäller kliniskt arbete men även beträffande klinisk forskning och specialistforskning. Å andra sidan tillför mina samhällsvetenskapliga per- spektiv nya sätt att begreppsliggöra det som den odontologiska forsk- ningen tar sin utgångspunkt i, nämligen mötet med patienten. På en mer
pragmatisk nivå har mitt utanförskap inneburit att jag kunnat närma mig materialet (eller patientsamtalen) mer förutsättningslöst än vad som an- nars vore möjligt. Jag har aldrig kunna lura mig själv att jag kan läsa an- dras tankar. Jag har heller inte behövt kämpa med förutfattade meningar eller för-givet-taganden kring tandhygienisternas arbete och aldrig behövt främmandegöra det ”normala” eller det av mig förväntade genom en yr- kesmässig identifikation med tandhygienisterna. Jag vill även mena att detta mitt ”utanförskap” varit en hjälp i kontakten med mina informanter som enligt min upplevelse aldrig uppfattat att jag som ”outsider” kunde ha ett facit eller ”veta bättre”. Samma utanförskap har, tror jag varit mig behjälpligt i kontakten med patienter. De har inte behövt associera mig med tandvården utan sett mig som utanförstående person, som de kunnat dela även kritiska tankar med. Å andra sidan, parallellt med mitt utanför- skap, vill jag säga att det hela tiden funnits en närhet till tandhygienisterna som byggde på erfarenhet av att arbeta inom en vård- eller omsorgspro- fession inom offentlig sektor men även en närhet ålders- och könsmässigt. I samtal förekom också att informanterna utgick från att vi delade en ge- mensam ”svenskhet”. När det gäller närhet tänker jag således främst på tandhygienisterna eftersom de, till skillnad från patienterna umgåtts med mig vid flera tillfällen under en längre tid. Närhet kan föra med sig en risk för manipulation (Mulinari 1999:53; Andersson& Persson 1999).Proble- matiken är en fråga om etik och forskarens ansvar som bland annat hand- lar om att se gränsen mellan vad informanter säger medvetet och vad som sägs utanför den gränsen, kanske av mer privata reflektioner när en inter- vju är avslutad (ibid).När det gäller närhet, har jag fått ta del av mer än jag frågat efter, ifråga om privata livsvillkor etc. I det sorterande som ana- lysarbete av materialet innebär, har därför mina teoretiska överväganden varit avgörande (jfr Rosengren& Arvidsson 1991:177).
Närhetsfrågeställningen och gränsdragning tog sig även andra uttryck. Ett konkret exempel kan vara att jag fann att jag funderade över om det var ”okej” att en tandhygienist undertecknande ett elektroniskt brev med ”kram”. Ett annat kan vara reflektioner över mitt sätt att delta i samtal under pauser och med personal på de kliniker jag varit på. I princip för- sökte jag inte introducera samtalsämnen men heller inte vara passivt iakt- tagande utan istället ställa de frågor jag undrade över för att förstå vad samtalen gällde. Jag tvekade aldrig att delta i samtal av mer privat natur men undvek att tala om min studie eller pågående analyser. I detta sam- manhang har jag frågat mig hur personalen uppfattat mig och förväntat sig av mig (jfr Davies 1999). De personalgrupper jag mött på de aktuella klinikerna har vetat att jag skrev en avhandling och att den gällde samtal med patienter och att det övergripande intresset gällde samtal med patien- ter och att patienter kan var från olika länder. Vid flera tillfällen berättade
personal som inte deltog i min studie och som jag heller aldrig intervjuade om sina synpunkter och erfarenheter spontant. Jag kan inte bortse från att denna typ av material ingår i min bakgrundsinformation men det ingår inte i det redovisade empiriska materialet.
I samband med min närvaro på de kliniker jag varit på, har jag aldrig tvekat att ärligt besvara frågor om mig själv, min familj, min bakgrund el- ler andra frågor som kommit upp. Detta enkla agerande är en central me- todologisk fråga. Jag har aldrig trott att en forskare kan ”vara en fluga på väggen” och om hon/han försöker vara det skapas en mängd processer som påverkar den situation man är intresserad av att studera utöver att den blir obehaglig för alla parter. På samma vis har jag alltid svarat på pa- tienters frågor om mig, inte bara om studien utan även om mig personli- gen.