Med ett intresse för den historiska utvecklingen av tandvård vill jag först stanna upp vid begreppet hygien, dels eftersom den yrkeskategori inom tandvården som studien gäller kallas tandhygienister men även för att ge en vidgad kontext åt den historiska framställningen. Det kommer att framgå att begreppet är centralt i den bredare historiska och sociala ut- veckling i vilken tandvårdens framväxt är inskriven.
I uppslagsboken framgår att hygien betyder hälsosam, är den feminina formen, hygieine av grekiskans ord för frisk, hygiens (NE/hygien). Ordet avser ”renlighet, avlägsnande av smuts och sjukdomsalstrande ämnen från människor och deras omgivning” (ibid). Vidare noterar uppslagsbo- ken att renlighetsregler, av olika slag finns i de flesta kulturer. Om jag hål- ler mig kvar i antikens Grekland och Rom kan jag konstatera att man där dels hade en samhällelig ansats till hygien genom avlopps- och färskvat- tenssystem men utöver det, ansågs en personlig hygien viktig. Kuriöst nog, och föga smickrande för den kristna kyrkan, försvann dessa kunskaper under medeltiden i Europa då renlighet och personlig hygien istället be- traktades som en synd, medan brist på sådan var tecken på tro (ibid). Jag associerar också till hur de kunskaper som fanns under antiken vad tand- vård beträffar, verkar ha gått förlorade i samma historiska process. Vad jag kan utläsa, framstår den europeiska historien med dagens blick som ohygienisk. ”Årstafrun”, exempelvis tvättade sin kropp blott ett par gånger om året under sin levnad vid 1800- talets början. Munhygien, som nämndes ovan sköttes genom att skölja munnen med vatten och med en tandpetare.
Det går att spåra en ökande problematisering av hygien och jag vänder mig nu till frågan om hur denna historiska utveckling kan förstås. Varför sker denna ökande problematisering av hygien? Det räcker inte att säga att bakterierna upptäcktes i början av 1800-talet eller ens, för tandvår- dens del, att betydelsen av en frisk mun började sprida sig vid förra sekel- skiftet (Bäckman et al 1988:8) och att dålig oral hälsa är starkt förknip- pad med allmänsjukdomar. Jag vill istället betrakta, tillsammans med Michel Foucault ([1976]2002b) relationen mellan vetande och historiskt bestämda social praktiker. Han flyttar uppmärksamheten till hur vetande bildas, hur vetandet administreras av maktsystem och även hur individer förmås se sig som personer eller subjekt som utövar, exempelvis av mun- hygien. En sådan trefaldig betraktelse belyser hur utveckling av vård av tänder, historiskt sett, ingått som en komponent i ett större sammanhang som brukar kallas framväxten av det moderna. Vid första påseende ver- kar, ur hygiensynpunkt i Sverige, mycket ha skett under 1930-talet, inte endast det epokgörande steget i tandvården som utgjordes av ett riksdags- beslut om införande av Folktandvården 1938. Det var även under detta årtionde som badrum, med de förbättringar av hygieniska möjligheter det innebar, infördes som standard i lägenheter i större skala (NE/hygien). Med ett historiskt anslag, inspirerat av Foucault, vill jag gå längre tillbaks i historien och, i någon mån, återge den medicinska vetenskapens fram- växt, som kan sägas gälla beröra odontologin, från 1600-talet då proces- sen startade. Sjukdomar bröts loss från ondskans metafysik och den väs- terländska människan konstituerar sig själv som objekt för kunskap, sammanfattar Foucault. En ny vetenskaplig diskurs etablerades under 1700-talet, vars bas var erfarenheten och perceptionen (Foucault [1973] 1994). Det ”dentala objektet” uppkommer, munnen och dess tänder (Nettleton 1992:6). Vad som närmast gäller är att fråga oss vad det är som gör att ett visst fenomen, i detta fall tandvård, ”vid en viss historisk period problematiseras, bildar objekt för vetenskaplig kunskap och samhälleligt vetande samt leder till utveckling av sociala praktiker” (Olsson 1997:37). Värdet av en sådan analys, d v s en historieskrivning som ”snarare är det nuvarandes historia än det förflutnas” (ibid:37 efter Beronius 1991) är att den belyser sin samtid. Den lyfter fram likheter och förvandlingar. Denna typ av historieskivning kallas en genealogi i motsats till en arkeologi. Det innebär att skrivningen ”analyserar moment, processer och sekvenser i historien som är avgörande för vårt nuvarande sätt att tänka och uppfatta oss själva, ordna och sortera våra erfarenheter, utforma sociala relatio- ner…” (Lindgren 2003:347).55
Sammantaget tar jag fasta på två centrala aspekter av det moderna, nämligen hur kunskapsproduktion sker genom vetenskapliggörande av vardagen och en ökad användning av ett vetenskapligt betraktelsesätt
samt att sociala praktiker kopplas till detta. Trots att vad det moderna be- står av är en pågående diskussion, framhålls dessa båda aspekters centrala ställning av flera teoretiker. Bland annat Max Weber har i skilda texter skrivit om hur moderniseringen, d v s övergången från det traditionella till det moderna, innebar en växande rationalitet som han kopplar samman, i sin egenskap av drivkraft, med ”institutionaliseringen av vetenskaplig och teknisk utveckling” som är den viktigaste delen av den intellektualistiska processen (Palmblad 1990:166). Weber kallar det för en ”avmystifierande process som existerade i västerlandet” (Weber [1919]1991:20). Närmare preciserat kallar han det en ”intellektualistisk rationalisering genom ve- tenskapligt orienterad teknik” d v s han menar att främsta betydelsen av intellektualiseringen är att människan använder sig av tekniska medel och uträkning (ibid:20). Weber skriver även att den
”tilltagande intellektualiseringen och rationaliseringen betyder inte en tillta- gande allmän kännedom om de livsvillkor man lever under. Det betyder is- tället en kunskap om eller tro på, att om man bara vill, så kan man när som helst ta reda på det. Det betyder alltså att det inte finns några hemlighetsful- la, oberäkneliga makter med i spelet” (Weber [1919]1991:20).
En annan sociolog som skrivit i samma linje om det moderna är Zygmunt Bauman. Han skriver att moderniteten ”fastställde sina egna regler och inte tog något för givet; den utsatte allt som fanns för förnuftets inträng- ande granskning, erkände inga gränser för sin egen auktoritet” (Bauman 1998:127). Det första området som berördes av moderniseringsprocessen var arbetslivet. Bauman beskriver framväxten av den moderna arbetseti- ken ”under det moderna samhällets industriella fas” och hur den spelade en helt avgörande roll för vad Bauman kallar ”genomdrivandet av det moderna arrangemanget” (ibid:33). Bauman skriver att arbetsetiken var ”en av huvudpunkterna på den genomgripande moralisk/pedagogiska dagordningen och de uppgifter som den gav både tankens och handling- ens män bildade kärnan i vad sedan av förespråkarna för de moderna tankegångarna kom att benämna ´civilisationsprocessen`”(ibid:21). Att närmare gå in på detta skulle leda mig utanför det aktuella ämnet, förut- om att lyfta fram de beröringspunkter som finns med denna avhandlings kunskapsintresse. Arbetsetiken hade nämligen en beröringspunkt med
hälsa, eller snarare med hur hälsobegreppet uppfattades, nämligen som
associerat till en ”produktionsduglig man”, d v s direkt kopplat till arbets- kapacitet. Märk även att tandvårdens historia finns de facto inskriven på denna punkt. Bortfall i produktionen p.g.a. tandsjukdomar förekom som argument för utveckling av organiserad tandvård i arbetsgivares regi, bå- de i Sverige och i andra länder (se Lindblom 2004). Ett exempel kan vara att år 1903 hade en tysk gjutjärnsfabrik i Krupps ägo en modern tandkli-
nik och något senare fanns liknande kliniker för anställda i England och USA (Bäckman et al 1988:94). Märk väl att det inte var fråga om en ”lö- neförmån” för de anställda utan de ”underkastades” undersökning vid anställning och att behandling var obligatorisk upp till 18 års ålder (ibid:94).
Arbetsetiken angav vad som var passande och rätt beteende och tog därmed avstånd från allt vad vederbörande person kunde ha gjort såsom ”oskolad” eller som Bauman skriver, att allt som var innan skulle ”utro- tas” (ibid:21). Det antogs att
”fria att handla som de ville och överlämnade åt sina egna infall eller tycken skulle de hellre svälta än anstränga sig, hellre vältra sig i smuts än bry sig om att förbättra sig” (Bauman 1998:21).
Den aspekt av hela denna historiska omvandling jag tar fatt i, är att för-
hållandet till smuts och hygien implicerades tidigt under framväxten av
det moderna. Min avsikt är nu att skissera en historisk utveckling, med sitt centrum i frågor kring hygien, som innefattar framväxten av hälso- och befolkningsteknologier (Beronius 1994).