Mot bakgrund av vikten av att upprätthålla face blir det givet att vissa handlingar hotar face. Det är sådana handlingar som inte uppfyller eller är tvärtemot face-önskningar. Detta kan vi kalla ”face threatening acts”, face hotande handling (Brown&Levinson 1987:67). I detta sammanhang använder Goffman sitt begrepp ”face-work”, facearbete, som i sådana fall syftar på de handlingar, verbala eller ickeverbala som vi gör för att mot- verka dessa eventuella hot mot face (Goffman 1967:12ff).
När det gäller hoten mot face, är en användbar distinktion den som görs utifrån vems face hotet riktas mot, den talandes eller adressatens (Brown&Levinson 1987:67). En annan distinktion utifrån den mellan olika typer av hot och mest grundläggande är det värt att skilja mellan hot som riktas mot de negativa respektive de positiva face-behoven (ibid 65). Det är en överlappning mellan dessa olika typer så till vida att en och samma handling kan hota positiva och negativa face samtidigt (ibid 67). Ett slags hot är det som utmanar negativa face (handlingsfrihet) genom att förutsäga och påverka framtida handlingar, ge order eller uppmaningar, ge råd eller påminna. Det finns fler hot men jag bedömer dem som mindre relevanta för denna studie.
Hot mot positiva face (mot självbilden) å andra sidan, implicerar att ta- laren inte bryr sig om adressatens känslor eller behov. Det kan bestå av kritik av handlingar, värderingar eller meningsskiljaktigheter. Det kan även röra sig om att ta upp känsliga samtalsämnen eller på annat sätt ska- pa en face hotande atmosfär. Ett annat slag av handlingar som hotar face är förlust av kroppskontroll i olika avseenden. Det är min avsikt att det nu ska stå klart att en tandhygienist i sitt dagliga arbete kan sägas utföra dessa ”hot” i förhållande till sina patienter och vice versa. Hur är det möj- ligt att ändå upprätthålla samtalet?
Eftersom somliga handlingar innebär, eller kan innebära ett hot mot fa- ce gör en talare överväganden mellan risken att tala och vikten att tala. Om det nu inte är så att den talande vill hota den andres face (vilket ju fö- rekommer) utan vill bevara det, kommer den talande att försöka finna en strategi att bevara adressatens ansikte och ändå få fram sitt budskap. Brown och Levinson har identifierat fem sådana strategier varav den ena helt enkelt är att undvika att säga något alls. De övriga fyra innebär såle- des strategier som minimerar hotet.
Talaren överväger då tre olika önskningar. Dels själva önskan att kom- municera budskapet, dels önskan att göra detta snabbt och effektivt och slutligen att upprätthålla adressatens face. Förutsatt att den sista önskan, att upprätthålla face är störst, kommer talaren att använda minimerande strategier (ibid 68). Med andra ord överväger man risken mot vikten av det man behöver säga (ibid 76). Strategierna kan rangordnas från låg- till
högriskstrategier. Det är även så att själva strategin avspeglar hotets styr- ka vilket gör att vi tenderar att tolka styrkan efter strategisort. Om något sägs väldigt ”inlindat” och med ”högriskstrategi” kan det tolkas som ett mer hotande budskap än det annars skulle göras (ibid 74). Detta gör att vi vanligtvis väljer en avpassad strategi. Valet av strategi motiveras utifrån tre faktorer (ibid:15); talarens makt över adressaten, graden av närhet/be- kantskap mellan parterna (Landqvist 2001:19) samt en situationell be- dömning av ”farligheten” (Brown&Levinson 1987:32).162
De fyra strategierna kan rangordnas efter graden av risk de kan hante- ra. Den ena är vad som kallas ”off record”, och är den ultimata ”högrisk- strategin” för den talande. Det innebär att handlingen görs på ett sådant sätt att det är omöjligt att ställa någon till svars. Betydelsen av det sagda kan vara förhandlingsbar eller tolkningsfråga.
De övriga tre strategierna är ”on record”, det vill säga explicita i någon mening. Först bör nämnas den strategi som innebär en handling som görs rakt och utan avhjälpande manövrar. Detta sker när hotrisken är låg, vilken den kan vara av olika anledningar. Antingen eftersom den talande kan för- utsäga att adressaten instämmer eller att budskapet sägs utifrån effektivitet eller är akut viktigt. Två andra situationer kan vara om själva handlingen innebär en mycket liten risk eller att den talande i kraft av en maktsituation kan riskera att hota adressatens ansikte utan att förlora sitt eget (ibid 69). Dessa båda situationer menar jag är aktuella i samtal i en vårdkontext. De två återstående strategierna handlar om avhjälpande manövrar, handlingar som syftar till att motverka potentiella hot mot face genom att genomföra den hotande handlingen på ett sådant sätt som tydligt visar att det inte finns intention att hota och indikera att talaren tar adressatens fa- ce i beaktande. Dessa avhjälpande handlingar tar sig olika uttryck bero- ende på om det är adressatens positiva eller negativa face som hotas. Är hotet riktad mot adressatens positiva face, dennes självbild, oriente- rar sig talaren till detta och manövern kan kallas positiv artighet. På något sätt ”smörjs” adressatens face. Det kan ske på en rad varierande sätt, ex- empelvis genom att behandla adressaten som ”in-grupp” eller vän eller i vart fall som en person vars önskan och personlighetsdrag är både kända och omtyckta (ibid 70). Även ett sensitivt användande av pronomen räk- nas in här (Brown&Levinson 1987:70).
Negativ artighet, å andra sidan, är orienterad mot adressatens negativa face, det vill säga denna persons basala önskan om utrymme och hand- lingsfrihet (ibid 70). Det är vad vi vanligen avser med begreppet ”artighet” (ibid 129). Sådana strategier handlar om försäkringar om att talaren er- känner adressatens önskan i detta avseende och inte kommer att inskrän- ka handlingsfriheten. Sådan artighet utmärks av självutplåning och ursäk- tande för ”intrånget” som gör att adressaten får en slags bakdörr att ta sig
ut igenom, allt för att adressaten inte skall uppleva tvång (ibid 70). Ett vardagligt exempel kan vara att boka en viss tid med uttalat förbehåll ”om det passar dig”.
Det finns således flera strategier och var och en har sina fördelar. En som är viktig att framhålla är, att vara vad som uppfattas ”rättfram” kan ge en fördel till talaren som då uppfattas som ärlig, effektiv, pålitlig och icke manipulativ (ibid 72). En rimlig och relaterad fråga att ställa sig är varför inte alla talare alltid tar det säkra före det osäkra och använder den säkraste strategin (off-record strategi) vid tilltal av en adressat (ibid 74). Anledningen till detta är att det finns motsägelser i våra face önskningar. Vi önskar handlingsutrymme och samtidigt önskar vi vad som för denna studie är mer relevant, nämligen omsorg och vård (ibid 74). Detta är en av de dimensioner i samtal i en vårdkontext som gör att exempelvis råd kan ges imperativt utan att det uppfattas som kränkande utan istället som en omsorg om patienten.
Hur ett eventuellt facearbete ser ur, vilken ”strategi” tandhygienisten väljer att använda är inte givet på förhand utan genereras i interaktionen med patienten. Browns och Levinsons modell och distinktioner har kriti- serat för att vara statisk (Landqvist 2001:20). Aronsson och Sätterlund- Larsson (1987) har lyft fram att i empiriskt tal tenderar distinktionerna att blandas eller kombineras. Till exempel visar de hur distinktionen on/ off record upphör att gälla inte som en slags intention hos talaren utan den är snarare interaktivt uppnådd. Även distinktionen negativt/positivt facearbete tenderar att blandas i empirin. Detta aktualiserar en annan kri- tik mot Brown och Levinson, nämligen att de tenderar att bortse från den interaktiva dimensionen som är tydligare hos Goffman, att socialt ansikte är något som konstrueras och hanteras gemensamt av de talande (Land- qvist 2001:21). Mot bakgrund av denna kritik menar jag att Browns och Levinsons modell snarare skall ses som analytiska idealtyper.
Ytterligare ett påpekande är påkallat, nämligen att facearbete lätt upp- fattas som något positivt i sig. Det är även så att det kan vara ett hinder i kommunikation, skapa oklarheter och missförstånd. Aronsson och Sät- terlund-Larsson (1987) har visat hur just artighet kan försvåra kommuni- kationen mellan en läkare och en patient.