Från 1600-talets mitt utvecklades ett intresse att undersöka och kontrol- lera befolkningens liv, leverne och levnadsproblem, inte endast i Sverige men i en rad europeiska länder. Syftet var både att förutse och förbättra befolkningsutvecklingen. Vad som skedde var således att ”befolkningen” blev ett politiskt problem vilket det inte varit tidigare i historien56 (Bero-
nius 1994). Förutsättningarna för detta intresse låg i en strävan efter en växande befolkning vilket ingick i det rådande merkantilistiska statsper- spektivet. Detta byggde i sin tur på en tanke att ett samhälles välfärd sam- manföll med statens välfärd. Utifrån detta krävdes en stor och materiellt tillgodosedd befolkning som stod under regeringskontroll (ibid:13) för att dess arbetskapacitet skulle riktas på bästa sätt. Befolkningens arbetskraft var statens främsta kapitalproducerande resursen (Johannisson 1990:45), en resurs bland andra resurser (Palmblad 1990:9). En utbyggnad av den offentliga vården i flera europeiska länder motiverades uttalat ur detta befolkningspolitiska perspektiv (Johannisson 1990:46). Det var epide- miska sjukdomar som smittkoppor som fokuserades (ibid). Under 1700- talet utvecklades en rad polisvetenskaper som var stats- och förvaltnings- discipliner.57 Polis skulle idag mer motsvara teknologi eller kunskap om
teknologi (Beronius 1994:15). Intresset riktades mot olika sociala katego- rier (arbetarna, tjuvarna, mödrarna, ammorna) och innefattade utöver deras kapacitet att arbeta även deras hälsa, dygd, moral, och utbildning
(Beronius 1994:14). Med ett raskt kliv, över 1600-talet som kan sägas ha karaktäriserats av ”den stora inspärrningen” (Foucault [1972]2001) som innebar särskiljande och internerande av främst icke- produktiva och icke-stationära personer, utvecklades under 1700-talet en mer positiv om- sorg om befolkningen (Beronius 1994). Ett par exempel på grupper det rörde sig om kan vara tiggare, sjuka, vagabonder, arbetslösa och vansin- niga (Lindgren 2003:351).
”Det handlade dels om utvecklingen av disciplinen som en detaljerad kropps- och beteendeteknologi inom en rad institutioner som militärför- läggningar, fabriker, verkstäder, fängelser och skolor. Det handlade dels om försök att göra hela befolkningens hälsa och levnadssätt till föremål för ord- ningsmakten. Det ansågs inte längre tillräckligt att bara ha en stor och disci- plinerad befolkning med de sämsta elementen utrensade och inspärrade. Man strävade nu också efter att erhålla en sund och produktiv befolkning (Beronius 1994:18).
Liv och hälsa blev ett politiskt problem (Beronius 1994:18) och inte längre individens privatsak (Johannisson 1990:45). En förutsättning för denna utveckling av offentlig sjukvård låg i en ökande sekularisering och i den principiella åtskillnaden mellan kropp och själ som formulerats av Des- cartes (De homine,1648). Sjukdom blev frikopplad från Gud, kroppen tillgänglig för världsliga instrument och rationalitet (Johannisson 1990:se även Qvarsell 1989:114).
Vetande och vetenskapen fick en allt större roll i samhällsprogrammet för nytta (Beronius 1994:18) och medicinen tilldelades en huvudroll (Jo- hannisson 1990: 47; Palmblad 1990). Ur denna makt- vetande allians (Beronius 1994:41) utvecklades ett medicinskt -administrativt vetande, vars nav var hygien, som gällde befolkningens hälsa och sjukdomar. Läka- rens status var som hygienist, inte som terapeut (ibid:60) och medicinen en slags allmän hälsoteknik. En viktig komponent var insamlande av häl- so- och sjukdomstillstånd58 för att utveckla politiska och administrativa
förhållningsregler och det går att urskilja en underavdelning till den dåti- dens statsvetenskap med fokus på hygien och medicin (ibid).
Detta innebar att medicinen så att säga upphöjdes till samhällsveten- skap genom att den framstod som ”ett lämpligt media för att organisera
en centralt förvaltad hälso- och befolkningsteknologi” (ibid). För första
gången i historien uppträder under 1700-talet, fenomen som befolkning- ens fortplantningsbeteende, barnalstring, näringsförhållande, hälsotill- stånd, sjukdomar och dödlighet osv. som inte bara etiska utan politiska problem, vilka görs till objekt för systematiska medicinska diskurser och regleringar” (Beronius 1994:19 kursiv i original). Kärna i befolkningspro- blemet är könet, det är en samtidig ”ingång till kroppens liv och till släk-
tets liv” (Foucault [1976]2002a:146). Möjligen är det första gången i his- torien som biologin ”avspeglas i det politiska” (ibid:143). Även om det befolkningspolitiska syftet vägt tyngst, kan man utskilja andra parallella motiveringar till sjukvårdspolitiken som patriarkala och de som gällde social kontroll. De patriarkala motiveringarna har genomgående varit riktade till fattiga och egendomslösa som målgrupp för den offentliga vår- den (Johannisson 1990:54; se även Qvarsell 1989:111 angående social kontroll) som har starkt inslag av att, utifrån moral, sortera mellan behö- vande och ”orättfärdiga”. Detta perspektiv var starkt under 1800-talet i Sverige.
Medicinens normerande roll som således tog sig uttryck i att uppställa regler eller ge råd, förstärktes genom den epistemologiska förändring det innebar, att den började organisera sitt vetande i termer av sjuk-frisk, nor- mal-patologisk som därmed blev konstitutivt för det medicinska vetandet (Beronius 1994:70).59 Vetenskaper om människan fick med detta en nor-
mativ ställning genom sin verksamhet att bestämma ”det normala”. Att
göra bedömningar utifrån en sådan grundval, eller ge råd och anvisningar, osynliggör det implicit moraliska i skeendet genom sitt ”neutrala” språk- bruk (Beronius 1994; Palmblad; 1990:21). Samma iakttagelse kommer från samtalsforskningen sida som gäller exempelvis vårdprofessionella. Språkbruket är förment värdeneutralt men inte desto mindre moraliskt till följd av dess normerande ställning (Bergmann 1998:291). Mats Bero- nius gör en betraktelse över medicinen, sociologin, psykologin bland an- dra vetenskaper och skriver att
”I den mån moral är något som behandlar det goda och det dåliga hos den mänskliga karaktären eller anläggningen, eller skiljer mellan rätt och fel, mellan nyttigt och skadligt, då är alla vetenskaper om människan samtidigt moraliska vetenskaper. Detta blir särskilt tydligt i den mån de kunskaper de producerar samtidigt ger människan, dels vissa förställningar om sig själv, och dels vissa anbefallna förhållningssätt” (Beronius 1994:71).
En av de praktiker som utvecklades, med början under 1700-talet och ex- panderade under 1800-talet, var upplysning och uppfostran för att främja en hälsomoral (ibid:20). Den första kategorin som uppmärksammandes var barn och barnavård (ibid:35) och förhållande till hygien. I detta sam- manhang togs även aspekter av munhygien upp.60 Det är mot denna bak-
grund, att hygien varit en central dimension i framväxten av det moderna, som vi kan få en bred förståelse av en offentlig tandvårds framväxt. Tand- vårdens munhygieniska arbete framstår som ett viktigt stråk i modernise- ringsprocessen, eller nationalstatens modernisering.