Rådgivning handlar om att påverka människors handlande och förändra deras beteende (Silverman 1997:8) och det är givet att aktiviteten innehål- ler en normativ dimension. Tal, så även rådgivning konstituerar personer. Genom tal positioneras den tilltalade som ett visst subjekt, som en person i behov av råd. Att ge råd implicerar således alltid mottagarens kunnighet och kompetens (Heritage&Sefi 1992:389). Detta innebär, bland annat att rådgivaren riskerar att kränka den andre personens situationella självbild (se nedan). Detta förhållande formar både hur råd ges men även hur de tas emot.
I studien görs en näranalys av hur tandhygienister ger råd. Jag har inte ett normativt närmelsesätt kring vad som är god praktik (Silverman 1997:35). Inte heller gör studien ett försök att värdera olika ”rådgivnings- stilar” utan snarare försöker den förstå hur de görs. Mot bakgrund av min teoretiska förståelse av rådgivning är jag intresserad av empiriskt funna interaktiva lösningar. Av speciellt intresse är att uppmärksamma vilka eventuella implikationer det kan finnas ur ett IMER-perspektiv.
Gail Jefferson är en samtalsforskare som visat att bakom frågor kring rådgivning ligger ett annat intresseområde, nämligen prat om besvär som en specifik samtalsform med specifika komponenter, organisation och funktion (Jefferson 1988). Hon har, i sina empiriska studier, funnit att det i prat om besvär finns inneboende spänningar mellan två poler. Dessa är dels en uppmärksamhet mot ett besvär och dels upprätthållande av en pågående vardag (eng. buisness as usual). Hon har visat att det tycks finnas en ”press” mot vardagen (1988:440). Det är viktigt att framhålla att hennes forskning gäller vardagliga samtal till skillnad från samtal i en vårdkontext.
har att möta, är det givande att som Jefferson och Lee gör en distinktion mellan miljöer för ”besvär-berättande” och miljöer för ”servicemöten” (Jefferson&Lee 1992) och hur de relaterar till prat om besvär. De är båda relaterade till rådgivning och mottagande av råd men utgör ”miljöer” för två helt skilda former av tal, i vilka de talande intar olika kategorier, ana- lytiskt sett. De relevanta personkategorierna som de talande (som för en- kelhets skull är två personer) intar i miljöer inriktade på besvär, är dels personen som anförtror eller ”berättar om ett besvär” respektive en per- son som lyssnar eller är ”mottagare av ett besvär”. I den andra miljön, service miljön, är de relevanta kategorierna en person som ”efterfrågar service” och en person som ”ger service”. Att ge ett råd respektive ta emot ett råd som tydliga fall av service (ibid:534). I båda miljöerna kan man re- ducera de talande till en ”sändare” och en ”mottagare”. Om man tänker sig att en person berättar om ett besvär, sänder ett budskap, så förväntas den andre att lyssna, ta emot. Om denne mottagare svarar genom att ge ett råd kastas rollerna om, denne sänder ett råd som kan tas emot av den ursprunglige berättaren. Jefferson och Lee visar med exempel ur inspelade samtal hur denna omkastning skapar problem som gör att de givna råden förkastas. Jefferson och Lee förklarar detta med att råden är prematurt givna, den presumtive mottagaren var inte beredd att ta emot utan hade ett eget intresse av att berätta, sända. Poängen här är att avvisandet inte har att göra med rådets kvalitet utan snarare med detta skifte mellan de samtalandes interaktiva kategorier (sändare och mottagare) (ibid:541) Slutsatsen är till följd av detta, att råd tas emot som sådana (vilket inte i och för sig betyder att rådet följs) om de ges i en miljö som präglas av att vara ett servicemöte. För att tydliggöra vad som utmärker respektive mil- jöer, är ytterligare en distinktion belysande som gäller interaktionens sär- drag i de båda samtalsformerna. Servicemötet karaktäriseras av att de ta- lande fokuserar på ”problemet” och dess egenskaper medan i ”besvär be- rättelsen” ligger fokus på berättarens person och dess erfarenhet av ett be- svär (ibid:535). Vi kan således skilja mellan ”problemet” och ”personen med ett besvär” (ibid:541).161 Distinktionen mellan ”problemet” och
”personen med besvär” föreslår Jefferson och Lee som den förklarande faktorn till varför vissa egenskaper som hör hemma i miljöer för ”besvär- berättelser” blir avfärdade då de uppträder i en service miljö vilket sker om inte parterna är synkroniserade. Poängen är återigen att mottagande eller förkastande av ett råd är en interaktiv fråga.
Konkret kan det röra sig om att ett råd förkastas av en ”besvär berätta- re” som vill behålla sin status (eller sin subjektsposition) som berättare ef- tersom detta medför vissa andra egenskaper i interaktionen som har att göra med relationen mellan de talande. I ”besvärberättande miljöer” kan nämligen mottagaren svara med emotionell reciprocitet (ibid:543) medan
”servicemötet” erbjuder en möjlighet att fokusera på själva problemet. Denna möjlighet har en djup resonans i det sociala livets ”beskaffenhet” eller villkor. Servicemötet innebär en sorts ”befrielse” från allt som det innebär att vara en person som deltar i de pågående aktiviteterna i sam- hället (business as usual) med de ömsesidiga sociala krav som en person, oavsett problem behöver upprätthålla (ibid:542). Vad som sker, kan också uttryckas som att rörelsen mellan de två polerna, problemfokusering och det pågående vardagliga livet, för ett ögonblick får möjlighet att avstanna och i stället stanna upp kring problemet. Vad som vid ett första påseende kan framstå som ett ”omänskligt” drag i rådgivning kan framstå som en befrielse från sociala krav med följd att just problemet kan fokuseras – ett problem som med mina ord, därför inte heller behöver få ”spridningsef- fekt” till patientens övriga liv som patienten heller inte behöver upprätt- hålla. Dessa resonemang visar på de svårigheter som rådgivning implice- rar och som således en professionell rådgivare har att hantera. Detta gäller även patienten i förhållande till rådgivaren. Det tycks mig som att de båda har att skapa en miljö bestående av två matchande talande – en rådsökan- de och en rådgivare.
Slutsatsen av ovanstående är att en viktig komponent i rådgivning är förhållandet till ett problem, hos den som får rådet. Det vill säga att både patienten och tandhygienisten är överens dels om att det finns ett pro- blem, dels att fokusera på just problemet till skillnad från på patientens person. Både Jefferson (1988), Heritage&Sefi (1992) har visat att råd mest sannolikt tas upp om det initierats av patienten (Silverman 1997:125). En variant på detta är när en fördelaktig miljö kan skapas av rådgivaren genom att etablera en överenskommelse om att det finns ett problem, oavsett initiativtagare, som den potentielle mottagaren av rådet kan uppleva (ibid:156). När de talande etablerar en allians om att det finns ett problem ökar det patientens mottagande av rådet (ibid:162). Detta kan även uttryckas som att rådgivaren etablerar sig som just en råd- givare, i samarbete med patienten, före det att rådet ges.