Ett perspektiv på kategorier, förstått som betydelsebärande ord, som varit användbart i analysen är att de är konstituerande och kontextualiserade. Det första syftar till att kategorier är ”verktyg” för att konstituera perso- ner, objekt och handlingar (Mäkitalo 2002:19). Samtidigt ”pekar” de på den kontext, den sociala praktik i vilken de används, d v s de är kontextu- aliserande.144 Här sammanfaller dimensionerna, relation, identitet och
världsbild. I samma moment, då en kategori används kan vi säga att samt- liga dimensioner konstitueras. Att använda en kategori konstituerar en ”kompetent” lyssnare. Den s a s ”interpellerar” en person som är kapabel att göra de relevanta kopplingarna till den alluderade ”världsbilden” (Fairclough 1992:134) och positionerar samtidigt den tilltalade som ett visst subjekt. Kategorier, liksom alla yttranden, är således ”pekande”, in-
dexikala. De pekar ut vad som är en relevant kontext (ibid). Genom denna
indexering, utpekandet, skapas den relevanta kontexten reflexivt (Osvaldsson 2002) mot vars bakgrund texter och samtal tolkas (Fair- clough 1992:151). Indexikalitet är ett inneboende drag i allt språkbruk (Garfinkel 1967; Linell 1998; Osvaldsson 2002). Därför, skriver Linell, är
”any stretch of talk embedded in a matrix of contexts. However, it is not simply embedded or situated in contexts, but has a reflexive relationship to
the contexts. Discourses and contexts mutually constitute and select each other, and hence they form basic, indivisible wholes” (Linell 1998:264).
Tal och kontexter, ”are co-constituted and are brought into being as com- plementary aspects of the same sense-making process” (ibid:155). Kon- text, eller hellre kontextmatris, ska inte förstås som “objektiv” utan som kontextuella resurser, potentiella kontexter som kan göras relevanta av de talande (ibid:137). De varierar mellan situationella, lokala och globala, d v s resurser ”utanför” själva samtalet. En viktig distinktion är den mellan situationella och situationsövergripande. Det rör sig om den konkreta omgivningen, föregående samtal, kunskaper, antaganden, förväntningar, och definitionen för själva situationen d v s ”vad som pågår” som till ex- empel ”ett besök hos en tandhygienist”. Det senare är speciellt relevant när det gäller institutionella samtal. En viktig nyansering är att kontexter- na inte behöver vara helt gemensamma för parterna (Linell 1998:132). På så vis kan en analys i vilken man, i analytiskt syfte, separerar diskurs och kontext (ibid), se kategorierna som används i samtalen som en länk mellan interaktionen och den omgivande kontexten på olika nivåer. Med Mäkitalos (2002:55) terminologi och snävare fokus; i kraft av att de är meningsbärande kan kategorier fungerar som ”växlingsvaluta” mellan de institutionella (diskursiva eller sociala) praktikernas olika manifestationer (tal, text, databaser o s v). Jag kan därmed argumentera för att kategorier är kontextualiserande, de ”tar in” kontexten som bedöms relevant av den talande. De ”pekar på” den institutionella eller diskursiva praktik de ta- lande är engagerade i (Mäkitalo 2002I:15-6). Detta perspektiv på katego- rier och dess användning är förenligt med en diskursanalytisk ansats som söker länkar mellan den diskursiva och den bredare sociala praktiken. Perspektivet på kategorier gäller även för analys av diskurs i den ab- straktare och bredare betydelsen som relaterar till intervjumaterialet. Analysen syftar till att även studera ”innebörder som underförstås” (Hertzberg 2003:27) och det som ”frammanas” (ibid) av specifika uttryck intervjupersonen använder. Att uppmärksamma yttrandens och katego- riers indexikalitet innebär att se att mycket av deras innebörd eller bety- delse är underförstådd och bygger på outtalade premisser som ligger i den utpekade kontexten (jfr Hertzberg 2003).
”Account”
Ett begrepp som hjälpt mig uttrycka ”konstruktionen av verkligheten” i materialet är account. Det avser yttranden som kan förstås som lösningen på en slags problematisk situation (Scott&Lyman 1968; Antaki 1994:3). Prototypen för sådana yttranden är de vi vardagligt kallar förklaring med det är emellertid inte tillräckligt innefattande eftersom det bortser från att
det problematiska som en account reder ut kan vara underförstått eller ut- tryckt av talaren själv.145 I min förståelse av account syftar det på ett sätt
att resonera i situerat handlande (Mäkitalo 2002:18). En account kan in- te, trots att det är ett yttrande, ses som privata transaktioner utan ingår i konstruktionen av verkligheten. De har en social dimension (ibid:6) och talar om, även när det sker implicit, ”hur världen fungerar”. Annorlunda uttryckt är de ett medel att konstruera den sociala verkligheten men även identiteter (Antaki 1994:92). Det är relationen till andra yttranden som avgör om det är en account. De används strategiskt, är inte fixerade ma- nuskript utan väljs för sina syften och är därmed kopplade till makt (ibid:118ff). Att de är medel för att konstruera den sociala verkligheten innebär att de ingår i den studerade praktikens sociala tillblivelse histo- riskt sett. Som nykomlingar är det vad vi behöver lära om den aktuella in- stitutionella praktiken men som inte alltid hänvisas till explicit utan är tagna för givna (Mäkitalo 2002:18). Därför kan en relevant forsknings- fråga vara, vilken världsbild som upprätthålls av en viss account (Antaki 1994:115).
Modalitet
Jag har även tittat på modalitet som rör talarens auktoritet och säkerhet i uttalandet. Detta kan yttra sig i nedtonande och/eller försiktiga uttryck. Modalitet betyder ”sätt” (Winther Jörgensen& Phillips 2000:87) och an- modar en grammatisk ansats vid analysen av text. Det kan sägas vara ”punkter” i diskursen där konstruktion av verklighet och utspelande av sociala relationer möts (Fairclough 1992:160).
Allmänt sett avser modalitet talarens relation till det sagda, d v s tala- rens (subjektiva) uttryck för sin inställning till utsagan och till mottaga- ren. Modalitet speglar uppfattningen om eller inställningen till världen, eller den sociala positionen i den (Abelin et al 1988). Vi kan som illustre- rade exempel betrakta utsagan ”det måste du göra” och ställa den mot ”det vore ganska positivt, skulle jag tro att någon, kanske du eller någon annan funderar över möjligheten att genomföra något liknande”. De mo- dala kategorierna som varierar är epistemiska (bedömning av sannings- halt, vetande; ex säkert, troligt, tänkbart) och de deontiska (bedömning av nödvändighet utifrån moral, lag etc; ex obligatoriskt, tillåtet, förbjudet, indifferent.). Utöver det kan man urskilja de funktionella (bedömning av nödvändighet utifrån ett visst syfte) (ibid). Det finns fler modala katego- rier som jag avstått från att relatera till. Att ett uttryck är modaliserat be- tyder att dess påstående är modifierat med avseende på dess nödvändighet (både epistemiskt och deontiskt) eller möjlighet. Analysen sker med ut- gångspunkt i grammatiska iakttagelser. Trots denna formella ansats är överväganden som gäller både kontexter och hur olika modaliteter kan
samverka centrala, vid tolkning av modala uttryck (Abelin et al 1988). Prepositioner, personbeteckningar och negationer är viktiga i samman- hanget samt ord och uttryck med modal betydelse. Ett viktigt sätt att mo- dalisera en utsaga är att använda modala adverb (nog, antagligen) och s.k. modala hjälpverb (måste, bör, kan, borde etc.) vars gräns dock är vag mot huvudverb med liknande betydelse (ibid). Slutligen kan prosodi (frasering, röststyrka, intonation) ge ledtrådar för bedömning av ett yttrande. Avslut- ningsvis bör nämna att modaliteters olika aspekter är under utforskning inom språkforskningen.