Inledning
Jag avser att klargöra mina utgångspunkter, teoretiska såväl som metodo- logiska när det gäller mer precist studiet av samtal. Avhandlingens empi- riska material är samtal. Det rör sig om samtal av två slag. Det ena är mel- lan tandhygienister och patienter. Det andra är mina intervjuer med tand- hygienisterna respektive med patienterna. Studiet av samtal, d v s språk- bruk, i kontext förutsätter inte endast en språksyn utan även en social on- tologi eller en modell över hur den sociala verkligheten är beskaffad. Detta berör hur förhållandet mellan stabila drag i samhället å ena sidan och in- dividuella handlingar å andra sidan, ofta i termer av struktur och aktör, betraktas. Att begreppsliggöra denna relation förstås ofta som försök att koppla samman ”makro” och ”mikro” (Mäkitalo 2002).
Vid studie av samtal kan man finna en spänning mellan två teoretiska perspektiv som fokuserar struktur respektive aktör. Ett renodlat struktu-
ralistiskt perspektiv tenderar att se tal och språkliga kategorier som givna
sociala fakta som institutionaliserats, d v s de ges till individen av samhäl- let i en socialiseringsprocess (Mäkitalo 2002:10). Begränsningen med ett sådant perspektiv är att individen framstår som ”puppets of social struc- tures” (Silverman 1997:23) som när hon talar använder redan färdiga ka- tegorier (Mäkitalo 2002). Ett sådant perspektiv har inte redskap att för- klara förändringar (Winther Jörgensen&Phillips 2000:131) och inte hel- ler att begreppsliggöra samtal i en konkret situation. Det samtalsrelatera- de forskningsintresset i en sådan tradition gäller snarare språkets struktur och individuell lingvistisk kompetens än samtalets sociala dimensioner. En samtalsstudie kan innebära studiet av utbyte av information mellan individer i en kommunikationsprocess. En grundbult är ett åtskiljande
mellan individens kognitionsprocesser och kommunikationsprocesser vil- ket är en avgörande skillnad i förhållande till det motsatta perspektivet till vilket jag nu vänder mig (Linell 1998:18).
Det alternativa perspektivet har hämtat sin utgångspunkt i socialkon- struktionistiska premisser. En grundtanke inom konstruktionismen, som inte är en enhetlig företeelse, är att kunskap om världen inte kan ses som objektiv och att verkligheten endast är tillgänglig genom våra kategorier, som vi får genom andra människor. Grundbulten här är att kunskap ses som socialt uppkommen, upprätthållen och även som socialt överförd. Den fysiska världen får sin betydelse genom språket (Winther Jörgensen&Phillips 2000) och språket ses som det viktigaste medlet att skapa och upprätthålla verklighetsuppfattningar (Berger& Luckmann 1967:177; Burr 1995).133 Utifrån detta perspektiv ses aktören som aktiv,
tolkande och meningsskapande och forskningsintresset gäller hur aktörer i socialt samspel åstadkommer en gemensam verklighet. Intresset förläggs då till studier av hur social ordning uppnås genom interaktion (Mäkitalo 2002). Ett sådant perspektiv riskerar, om det radikaliseras att överskatta det situationella, aktörens tolkning och meningsskapande eller med Fair- cloughs ord, att synen på interaktionens kreativitet kan bli ”somewhat romanticised” (Chouliaraki&Fairclough 1999:48). Detta kan leda till en relativistisk syn på interaktion som kan leda till ett studium av episoder (Ballis Lal 1986:282ff) d v s att studien bortser från strukturella förhål- landen och från materiella konsekvenser (jfr Linell 1998:59). Inom sam- talsforskningen är detta perspektiv främst utvecklat inom den inriktning som tar sin teoretiska utgångspunkt inom etnometodologin som kommer att beröras nedan.
Det finns gott om teoretiker som på olika sätt tar sig an att överbrygga motsättningen mellan struktur och aktör och få den att framstå som me- ningsfull endast i analytiskt syfte. Exempel på detta är de tvärvetenskapli- ga och mångdisciplinära perspektiv som utvecklats under benämningen
diskursanalys. Det finns olika angreppssätt som dock har gemensamma
drag och vissa teoretiska utgångspunkter bland annat i socialkonstruktio- nistiska premisser (Winther Jörgensen& Phillips 2000). Allmänt sett är diskursanalys ett perspektiv på språkanvändning som även uppmärksam- mar språkets sociala aspekter och konsekvenser av språkanvändning (Ja- cobsson 1997:39). Att fokusera diskurs innebär att analysen överskrider dikotomiseringen aktör och struktur, det är ett sätt att knyta dem samman (Jacobsson 1997:40).
En annan gemensam utgångspunkt för olika diskursanalytiska perspek- tiv, vid sidan av den bredare socialkonstruktionistiska, är att de har en ge- mensam syn på språk och subjekt som bygger på en språkfilosofi som kallas post-strukturalistisk. Även den hävdar att världen får sin betydelse
med hjälp av språket; språket konstituerar den sociala världen inklusive identiteter och relationer (Winther Jörgensen& Phillips 2000). Detta innebär att ordens betydelser inte är fasta utan varierar med samman- hanget, d v s att språket har en kontextuell karaktär.134
Olika diskursanalytiska perspektiv har varierande relation till, och även val av, empiriskt material vilket hänger samman med att de utvecklats in- om olika discipliner med skilda teoretiska ramverk och forskningsintres- sen.135 Analysen kan avse både studiet av skrivna texter och samtal mellan
människor som möts ansikte-mot-ansikte (van Dijk 1997:xi; Lindgren 2001:26). Detta gör att en enskild studie kan sammanfoga ett eget unikt och mångperspektivistiskt arbetssätt som s a s ”plockar” från olika dis- kursanalytiska perspektiv (Winther Jörgensen& Phillips 2000).
De flesta versioner av diskursanalys relaterar till Michel Foucaults (1971) begrepp diskurs. Det var han som introducerades begreppet som ett analytiskt intresse och även låtit det genomgå en begreppslig utveck- ling. För Foucault, som var fransktalande, står det allmänt sett, som i an- dra latinska språk, för tal, föreläsning och prat (översättarens not i Fou- cault 1971). Dock ger han det en annan mer specifik innebörd. Det står för ett speciellt sätt att tala, ”mer eller mindre systematiska framställning- ar av något i tal eller skrift” (Olsson 1997:34). I denna innebörd betonas att diskurser har reglerande och en slags kontrollerande drag. Foucault (1971:7) skriver om olika utestängningsprocedurer som gäller både tala- ren och det uttalade. ”Alla vet att man inte får säga allt, att man inte kan tala om vad som helst när som helst och, slutligen, att inte vem som helst får tala om vad som helst” (ibid:7). En distinktion jag gör, hämtad från Norman Fairclough, är den mellan ”en diskurs” och ”diskurs”. Det före- gående syftar mer allmänt till systematiska framställningar utifrån gemen- samma utgångspunkter eller grundantaganden om ett visst ämnesområde (ett belysande exempel Winther Jörgensen och Philips ger är ”en nyliberal diskurs”) medan det senare står för själva framställandet, d v s språkbruk sett som en social praktik (Winther Jörgensen&Phillips 2000:72). Det bör då ha framgått att begreppet kan sägas ha olika innebörder eller kanske hellre ger uttryck för forskningsintressen av olika ”storleksordningar” el- ler aggregeringsnivåer. Denna studie är diskursanalytisk i två betydelser varav en, den språkbruksnära, har bäring mot vad jag relaterar till som praktik. Studien syftar således, å ena sidan till att studera systematiska framställningar kring ett ämne.
Jag vill studera hur begrepp ges innebörder och åtkomliggöra ”forma- tioner av utsagor, föreställningar och tankar, som hänger ihop på ett be- stämt sätt” (Jacobsson 1997:38). När jag i fortsättningen använder be- greppet diskurs i förhållande till intervjumaterialet avser jag denna mer övergripande och abstrakta betydelsen. Det innebär att vad en intervju-
person uttrycker kan ses som inskrivet i, eller som en del av en större dis- kurs.
I förhållande till det material som består av inspelade samtal, å andra si- dan, är det diskurs i betydelsen språkbruk som är central metodologiskt, mot bakgrund av studiens intresse för praktik. Diskursanalysen syftar då till ett språkbruksnära studium av diskursen på ett sätt som tar fasta på hur den uppkommer eller framställs i vad Foucault kallat en diskursiv
praktik. Diskursiv praktik avser att hålla samman ”tanke, ord och hand-
ling” i ett och samma begrepp, eller mer precist vetande och praktik. I min förståelse av vårdsamtal som en diskursiv praktik, har jag tagit min utgångspunkt i Foucault, men följer i huvudsak den kritiska diskursa-
nalysen vilken, trots sina likaledes utgångspunkter hos Foucault lämnar
honom på vissa punkter och hämtar referenser hos andra teoretiker. En- ligt min tolkning av kritisk diskursanalys och utifrån mina egna bevekel- segrunder, sker detta bland annat för att inom ett och samma teoretiska ramverk kunna närma mig både intervjumaterial (diskurs) och klara att ”operationalisera” ett empiriskt diskursanalytiskt studium av samtal (praktik) vilket inte ingick i Foucaults forskningsintresse.136